Nej det har inte blivit bättre.

en kvinna på Stockholms tjejjour slår larm. Det har inte blivit bättre. http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/barnets-basta-har-blivit-det-motsatta_7660190.svd?fb_action_ids=10151126449380418&fb_action_types=og.recommends&fb_source=other_multiline&action_object_map=%7B%2210151126449380418%22%3A138571462957052%7D&action_type_map=%7B%2210151126449380418%22%3A%22og.recommends%22%7D&action_ref_map=[]
Hon berättar om ett samtal där flickan berättar om övergrepp och misshandle och hur inte ens mamman kan skydda flickan. Hon skriver:

Hon ringde till tjejjouren där jag jobbar och grät. Den här helgen måste hon träffa sin pappa. Familjedomstolen har beslutat att hon ska spendera varannan helg där. Pappan är tidigare är dömd för misshandel inom familjen. Hon ringer till mig och säger att hon har ont i magen.

Hon berättar försiktigt, lite i taget, vad som händer under pappahelgerna. Hennes röst skär sig när hon berättar om hur pappa rör sig när han är full, om slagen, att hon blir våldtagen. Hon går fortfarande i mellanstadiet. Jag får prata med hennes mamma och hon gråter också. Jag skulle vilja säga till dem att strunta i det, låta bli, inte åka dit. Jag skulle vilja säga att vi lever i Sverige, vi har lagar här, lagar som skyddar barn. Men det går inte. Jag skulle ljuga.
 

Jag saxar lite

Vårdnadslagarna har förbättrats. På pappret. Barnets bästa ska alltid vara i fokus under en vårdnadstvist. Men det är inte alltid helt tydligt vad det innebär. Enligt föräldrabalken har barn rätt till en nära och god kontakt med båda sina föräldrar, men de har också rätt att växa upp utan våld. När ett barn blir utsatt för övergrepp och våld av sin vårdnadshavare krockar de här två principerna.

Rätten ska ta särskild hänsyn till föräldrars förmåga att samarbeta. Den förälder som säger sig vara villig att samarbeta kring barnet har alltså ett rejält övertag över den förälder som är negativ till delad vårdnad eller umgänge, även när det grundar sig i en oro över att barnet kommer att utsättas för övergrepp. Detta gör att allt fler mammor säger sig vara villiga att låta sitt barn träffa förövare, av rädsla för att förlora vårdnaden helt.

Domstolar och socialtjänstens rädsla för att barn skadas av att inte ha kontakt med bägge sina föräldrar, gör att det haglar av domstolsbeslut där barn tvingas till umgänge eller boende hos en förälder de inte känner sig trygga hos, som de inte vill träffa. Jag får prata med tjejerna. Det är till oss de ringer, chattar, mejlar. De berättar om övergrepp, om våldtäkter, om fulla föräldrar, och de berättar om socialtjänsten som inte lyssnar.

Det är vanligare än många tror att domstolar ger våldsamma pappor vårdnad eller umgängesrätt. 2005 kom en rapport från Barnombudsmannen där vårdnadstvister i domstol granskades. I 258 ärenden fanns uppgifter om fysiskt, psykiskt och/eller sexuellt våld. I 49 procent av 169 slutgiltiga domar dömdes det till gemensam vårdnad trots uppgifter om våld mot den andra föräldern eller barnet.

Vi är så måna om pappors rätt att vi glömmer bort barnen. Vi har polishämtning av gråtande och skrikande barn för att pappan ska få sin del av umgänget. Men om nu det bästa för alla barn verkligen är att ha kontakt med båda sina biologiska föräldrar, varför tvångshämtas aldrig frånvarande pappor för barnets skull?

Hon fortsätter:

Nåja. Inte svenska pappors våld i alla fall. Svenska pappor går ut med tvätten, byter blöjor, bakar surdegsbröd och tar halva ansvaret i äkta jämställdhetsanda, eller hur? Svenska pappor tar inte strypgrepp, slår med knuten näve och spottar i ansiktet. Svenska pappor kastar inte tomma glasflaskor mot sin dotters huvud. Svenska pappor våldtar inte sina döttrar.

Men i verkligheten? I verkligheten ringer en liten tjej med en röst som skär sig för att hon är rädd för att tillbringa hela helgen hos pappa. Men hon vet att om hon inte åker måste mamman betala en straffavgift. Den är anpassad efter hushållets inkomst och det är meningen att det ska kännas. Hon vet att ifall hon inte åker kan en polisbil komma och hämta henne. Hon vet att ifall hon inte åker kan mamman förlora vårdnaden på grund av ”umgängessabotage” eller ”samarbetssvårigheter”.

Pappor har ingen rätt till sina barn. Inte mammor heller. De enda som ska ha rättigheter är barnen. Vilka andra våldsutsatta skulle vi tvinga att regelbundet träffa, leva och växa upp med sina förövare?
 

Har ett antal sådana ärenden jag me´. Tex mamman som förlorar vårdnaden till sin tidigare sambo som förgripit sig på flickan därför att släkt som vet och sett inte vill vittna. sittande i en rävsax för att hon i panik över att förlora barnet lät "exet" ha umgängen men då var hon ju inte tillräckligt oroad och lät hon bli att skicka tösen så anklagades hon för umgängessabotage. Hon stack tillsist med flickan och då förlorade hon henne till den som förgriper sig på henne och hon själv har fått umgängesbegränsning med övervakning.  Flickan går i lågstadiet.