Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

söndag 11 november 2012

Nej det har inte blivit bättre.

en kvinna på Stockholms tjejjour slår larm. Det har inte blivit bättre. http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/barnets-basta-har-blivit-det-motsatta_7660190.svd?fb_action_ids=10151126449380418&fb_action_types=og.recommends&fb_source=other_multiline&action_object_map=%7B%2210151126449380418%22%3A138571462957052%7D&action_type_map=%7B%2210151126449380418%22%3A%22og.recommends%22%7D&action_ref_map=[]
Hon berättar om ett samtal där flickan berättar om övergrepp och misshandle och hur inte ens mamman kan skydda flickan. Hon skriver:

Hon ringde till tjejjouren där jag jobbar och grät. Den här helgen måste hon träffa sin pappa. Familjedomstolen har beslutat att hon ska spendera varannan helg där. Pappan är tidigare är dömd för misshandel inom familjen. Hon ringer till mig och säger att hon har ont i magen.
Hon berättar försiktigt, lite i taget, vad som händer under pappahelgerna. Hennes röst skär sig när hon berättar om hur pappa rör sig när han är full, om slagen, att hon blir våldtagen. Hon går fortfarande i mellanstadiet. Jag får prata med hennes mamma och hon gråter också. Jag skulle vilja säga till dem att strunta i det, låta bli, inte åka dit. Jag skulle vilja säga att vi lever i Sverige, vi har lagar här, lagar som skyddar barn. Men det går inte. Jag skulle ljuga.
 
Jag saxar lite
Vårdnadslagarna har förbättrats. På pappret. Barnets bästa ska alltid vara i fokus under en vårdnadstvist. Men det är inte alltid helt tydligt vad det innebär. Enligt föräldrabalken har barn rätt till en nära och god kontakt med båda sina föräldrar, men de har också rätt att växa upp utan våld. När ett barn blir utsatt för övergrepp och våld av sin vårdnadshavare krockar de här två principerna.
Rätten ska ta särskild hänsyn till föräldrars förmåga att samarbeta. Den förälder som säger sig vara villig att samarbeta kring barnet har alltså ett rejält övertag över den förälder som är negativ till delad vårdnad eller umgänge, även när det grundar sig i en oro över att barnet kommer att utsättas för övergrepp. Detta gör att allt fler mammor säger sig vara villiga att låta sitt barn träffa förövare, av rädsla för att förlora vårdnaden helt.
Domstolar och socialtjänstens rädsla för att barn skadas av att inte ha kontakt med bägge sina föräldrar, gör att det haglar av domstolsbeslut där barn tvingas till umgänge eller boende hos en förälder de inte känner sig trygga hos, som de inte vill träffa. Jag får prata med tjejerna. Det är till oss de ringer, chattar, mejlar. De berättar om övergrepp, om våldtäkter, om fulla föräldrar, och de berättar om socialtjänsten som inte lyssnar.
Det är vanligare än många tror att domstolar ger våldsamma pappor vårdnad eller umgängesrätt. 2005 kom en rapport från Barnombudsmannen där vårdnadstvister i domstol granskades. I 258 ärenden fanns uppgifter om fysiskt, psykiskt och/eller sexuellt våld. I 49 procent av 169 slutgiltiga domar dömdes det till gemensam vårdnad trots uppgifter om våld mot den andra föräldern eller barnet.
Vi är så måna om pappors rätt att vi glömmer bort barnen. Vi har polishämtning av gråtande och skrikande barn för att pappan ska få sin del av umgänget. Men om nu det bästa för alla barn verkligen är att ha kontakt med båda sina biologiska föräldrar, varför tvångshämtas aldrig frånvarande pappor för barnets skull?

Hon fortsätter:
Nåja. Inte svenska pappors våld i alla fall. Svenska pappor går ut med tvätten, byter blöjor, bakar surdegsbröd och tar halva ansvaret i äkta jämställdhetsanda, eller hur? Svenska pappor tar inte strypgrepp, slår med knuten näve och spottar i ansiktet. Svenska pappor kastar inte tomma glasflaskor mot sin dotters huvud. Svenska pappor våldtar inte sina döttrar.
Men i verkligheten? I verkligheten ringer en liten tjej med en röst som skär sig för att hon är rädd för att tillbringa hela helgen hos pappa. Men hon vet att om hon inte åker måste mamman betala en straffavgift. Den är anpassad efter hushållets inkomst och det är meningen att det ska kännas. Hon vet att ifall hon inte åker kan en polisbil komma och hämta henne. Hon vet att ifall hon inte åker kan mamman förlora vårdnaden på grund av ”umgängessabotage” eller ”samarbetssvårigheter”.
Pappor har ingen rätt till sina barn. Inte mammor heller. De enda som ska ha rättigheter är barnen. Vilka andra våldsutsatta skulle vi tvinga att regelbundet träffa, leva och växa upp med sina förövare?
 
Har ett antal sådana ärenden jag me´. Tex mamman som förlorar vårdnaden till sin tidigare sambo som förgripit sig på flickan därför att släkt som vet och sett inte vill vittna. sittande i en rävsax för att hon i panik över att förlora barnet lät "exet" ha umgängen men då var hon ju inte tillräckligt oroad och lät hon bli att skicka tösen så anklagades hon för umgängessabotage. Hon stack tillsist med flickan och då förlorade hon henne till den som förgriper sig på henne och hon själv har fått umgängesbegränsning med övervakning.  Flickan går i lågstadiet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar