Har läst en bok. Den heter Trasdockan.
Den är inte ny men jag har inte hunnit läsa den förrän nu. Den handlar om en flicka som utnyttjats sexuellt som barn. Förövaren var en läkare som sedan visade sig inte ens ha legitimation och jobbade på dispens åt socialen med barn.
Han tar ifrån henne alla runt om som skulle kunna agera lyckas få in hennes pappa på psyket hennes syskon på institution sedan lyckas han övertala myndigheterna att placera henna i Frankrike Pris där han börjar förgripa sig på henne.
Han tror i sitt skruvade huvud att han utsetts att föra in henne i vuxenvärlden och då hon protesterar anser han att det beror på att hon inte vågar bekräfta sin sexualitet och när hon inte vill medverka tar han det som blyghet. Han inreder t.o.m. et rum bara i syfte att utnyttja henne. Omgivningen gömmer sig bakom att hon nog var med på det hon stickade ju t.o.m. en tröja åt honom. Att det sedan var han som krävt det för att hon inte skulle hinna skaffa eller vara med kompisar är det ingen som lyssnar på.
Hon berättar senare för en annan läkare som går på förövaren men han inbillar sig att den klagande läkaren vill ha henne för sig själv och ser till att han inte får tillgång till henne så hon inte kan ta upp det igen.
Ingen kan beskriva eller ens förstå frustrationen över att inte bli tagen på allvar Förlusten då man upptäcker vad man förlorat. Litenheten då man inte har någonstans att vända sig. Besvikelsen över att ingen vuxen reagerar. Ilskan över att han inte ställs inför rätta.
Sår som aldrig försvinner, sår som man bara får lär sig leva med. Men bristen på upprättelse gör att det är svårt att gå vidare. Har man inte lärt sig något undrar jag. Just vikten av att få upprättelse är så viktig. Hon har försökt väcka problemet men få har velat lyssna, hur är det med alla drabbade i upprättelse utredningen de har påtalat i många år men först nu händer det lite. Jag och många med mig försöker tla om att det fortfaraden inte är bra att människor främst barn far illa men vi talar fortfaraden till stor del för tomma öron.
Fick ett nytt ärende idag. En kille och hans tjej som hotas med att bli av med sitt barn som inte är fött. Man vet alltså inte om de kommer klara det. Dt har inte gjorts några utredningar och det finns ju inte ens något att utreda eftersom barnet inte ens är fött. De hänvisar till att den blivande mamman blev arg för att de ville ta barnet. De menade att det var ett av skälet hennes humör, men vem skulle inte ha blivit det? Ett anant var att hon och killen är unga men det är inget skäl för att ta barn i sig. Det finns 15-16 åringar som klarar det ensamma och de är två. Ingen av dem är brottsliga eller ha gjort fel. Man skapar trasdockor. Barn som blir vuxna. Trasiga som inte håller ihop.
Har fått sätta vår ”braiga” advokat på det. Jag lämnar över alla ärende jag kommer i kontakt med och behöver det. Ett antal barn är redan hemma sedan han tagit i ärendena.
28 oktober 2009 tog socialtjänsten i Mark "våra" barn. Två små fosterbarn som bott hos oss hela sitt liv. Följ min kamp att få hem dem till det de ser som sitt och samtidigt visa på alla missförhållanden som förekommer inom socialtjänsten mot små barn på redan utsatta barns bekostnad.
Bakgrund
Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.
Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.
Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.
Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.
Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.
Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.
Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.
Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.
Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.
Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.
Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.
Tack Eva för att du läst och uppmärksammat Trasdocka på din välbesökta blogg! Jag ser att du förstått den frustration och maktlöshet jag upplevde den gången för över 50 år sedan. Vad gäller upprättelse tror jag boken var till stor hjälp: när jag blev trodd kunde jag börja läka.
SvaraRaderaMen myndigheter behandlar fortfarande barn som på den tiden. Jag deltog i "Utredningen om vanvård i den sociala barnavården". Trots vad som framkom där skymtar ingen ljusning än för barn som fostras i samhällets regi. Det är godtyckligt och kortsiktigt. Barnperspektiv saknas. Trasiga barn kan bli morgondagens trasiga vuxna.
Men nu har du genom din osjälviska gärning och oförtröttliga kamp tänt ett ljus i mörkret som ger hopp. Stort tack för det!