Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

söndag 21 augusti 2011

Det är det...

Det är som sagt fler som driver på och kräver lagändringar. Hittade en blogg där Anne Skåner http://anneskaner.wordpress.com/2011/08/20/lararleg-for-mvg-och-sociatjanst-for-ig/ lyfter det faktum att man kräver legitimation för läkare lärare men inte för socialsekreterare.
Hon skriver:
MEN SE socialsekreterare kan vem som helst bli. Man halkar in på ett högt betyg satt av en legitimerad lärare, gärna från lite borgerlig medelklass och VIPS efter 3,5 ca 23 år gammal får jag avgöra alla människors liv. HÄR handlar det inte om legitimation eller ens ämneskunskap.
Jag blir så djävla arg för att människor efter några futtiga år på en högskola skall ges rätt att avgöra en 60 årig arbetslös människas liv, en utslagen familjs öde, ett barns framtid genom slumpmässigt urval för att man tycker det är så… är utslagsgivande. Problemet är att det ställs ingen högre kunskap ute i kommunerna på de personer som skall avgöra andra människors liv. Men än värre är att FÖRVALTNINGSDOMSTOLARNA verkar sakna kunskap och engagemang för de beslut man fattar när det gäller den sociala barnavården
.
Talade med en f.d. domare som sa att det beklagliga är att inte ens rätten tar sitt ansvar när det gäller att titta på underlag eller se till att utredningar håller måttet. Om de skulle börja avslå ärenden av den anledningen så skulle utredningarna snabbt förbättras i kvalitet.
Lägg till att ombud ofta går förvaltningens ärenden, eftersom de vill ha fler uppdrag, så att de i praktiken har två ombud och de dessutom inte alltid bryr sig om att träffa barnen de företräder så är rättshaveriet ett faktum.
Förvaltningsrätten har dessutom makten att bestämma sig för att ett ärende inte skall dras muntligt. Man får alltså inte komma dit och försvara sig. I tingsrätten är man dessutom oskyldig tills motsatsen bevisats men i förvaltningsrätten är det omvänd bevis börda och den anklagade, föräldern skall bevisa att de inte är allt det en myndighet står och påstår att de är. Ibland tyvärr för ofta utan vare sig utredningar eller annan dokumentation.
Ibland utan behövlig fakta.

Det vi driver är INTE att socialtjänsten skall bort. Vi jagar INTE de som arbetar där men vi kräver som Anne Skåner skriver:
kunskap, erfarenhet och klokskap, utbildning och praktik
Det är människor man handskas med och liv som man förstör om det inte sköts på rätt sätt. Det skall inte kunna ske så lättvindigt som det gör idag. Hon avslutar med orden:
Eftersom Alliansen inte anser att socialsekreterare och barnrättsfrågor har en större dignitet, är det min förhoppning att socialdemokraterna inser och lär och därmed kanske vågar ta tag i detta problem om de kommer till makten.
Jag anser väl att det är de som är orsaken till att det ser ut som det gör de har suttit vid makten längst, men jag är förvånad att de ansvariga nu inte tar problemet på större allvar. Att de skyller ifrån sig menar att det är enskilda ärenden för att slippa engagera sig.

Jag undrar hur många enskilda ärenden det skall vara för att inte vara ett enskilt ärende längre. Jag har ju över 45 fosterbarn över 20 biologiska familjer.
Jag påstår också att granskningsmyndigheterna om de överhuvudet taget tar upp anmälningarna, ärendena tittar med på dokumentation och formalia än personerna som drabbas.
En person jag talat med begärde ut alla anmälningar från JO under två år nästan 200 då det gällde socialtjänsten och de hade bara kritiserat saker runt dokumentationen eller formalia. Mitt påstående stämmer alltså. Det är inte taget ur luften.
Men vem lyssnar?

Vad har man då som enskild liten innevånare för chans.

Det tar också för lång tid mellan kritik och konsekvens om det nu blir någon.
När de sedan kommer fram till att en kommun gjort fel och gett kritik får man inte kompensation som drabbad utan den begäran skall man driva själv inför nämnd eller i domstol.
Det är det som måste ändras om det skall bli rättsäkert.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar