Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

söndag 6 februari 2011

Anknytning utifrån barnen

Den ena av familjehems organisationerna FR (familjehemmens riksförbund) har en tidning som kommer ut med jämna mellan rum. I december numret var det med två saker som handlade om oss. Den första hade Lisbeth Pipping skrivit. Den handlade om rättsäkerheten för barn. Det faktum att barn bra har ett rättsligt ombud när en sak går upp i rätt. Att det som hände oss och de barn som bodde här ha visar på vad bristen av någon som företräder barnen kan föra med sig.


Sedan var det en med Kenneth Johansson ordförande i socialutskottet. Han skriver också om oss. Att deras intention är att alla barn i Sverige skall ha det bra men att det inte alltid är så. Att allt som hänt oss ger honom lite hopp att vi inte accepterar att barn far illa.


Det som jag reagerar mest på är att det i de allra flesta sammanhang talas om större barn. Regler och lagar utgår ifrån äldre barn. Likaså många av lagförslagen. Barn som redan har sin anknytning bra eller dålig hos en förälder medan man glömmer de barn som är så små att de inte har någon anknytning till föräldrarna. De är så små när de placeras så att hela deras anknytning är hos fosterfamiljen. Barn som placerats som spädbarn kan inte jämföras med tonårsplaceringar. Talade med en socionom som sa att när man letar familjehem så är det två sorters hem man söker. Anknytningsfamiljer och komplimenterande familjer. Det första är för barn under tre år och komplementet skall vara för barn över som redan har en anknytning. Man kan alltså inte låta samma regler gälla för båda. De har så helt olika utgångspunkt. Att små barn inte skall få trygghet på grund av att de har helt andra förutsättningar än små barn är vansinne. Man måste på något sätt hålla isär det.

Då det gäller små barn som har hela sin anknytning hos familjhemmet kan man inte utgå ifrån samma regler som för de barn som redan hade sin anknytning hos förädrarna även om de inte klarade av annat runt barnen.
För små barn som placeras blir fosterfamiljen den familj de känner till och tar man barnen ifrån dem så skadar man barnen för livet.
Man kan jämföra dem med barn som adopterats.
Att tro att anknytnignen läggs redan i magen och att det skulle räcka med den är fel. Visst barnen känner igen sin mamma då det kommer ut ur magen men det knyter sedan an till den som tar hand om det och maganknytningen kan inte på något sätt väga upp det.

Att se det på något annat sätt är inget barnperspektiv.

T.o.m. barnkonventionen missar detta. Det står om barnens rätt till sina föräldrar. Men då utgår de ifrån de som fött dem. Jag menar att ett tydligt barneperspektiv utgår ifrån barnet och den som de ser som sina föräldrar inte den som råkar ha fött dem. De som de har sin anknytning hos det är dem de skall ha rätt till.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar