Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

söndag 2 januari 2011

Årskrönika och sunt förnuft

Fick per telefon höra att det var ett längre inslag under årskrönika på sjuhärad direkt. Runt socialskandalen i mark. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=279&artikel=4265817 Under del IV
Annars är det rätt tyst för tillfället.

Jag låg i natt och tänkte på det där med sunt förnuft. Vi har fått ett sunt förnuft för att använda det.
Det är när någon slutar använda det eller när förvägras att använda det någon som det blir fel.

Inom militären är det känt att man inte får ifrågasätta, där skall de underordnade bara lyda order.
Tänk er att ett förband skulle få ordern gå fem km norrut. Men säg att det är någon som slängt en bomb mitt i vägen så att det är ett stort hål så använder man ändå sunt förnuft och går runt. Säg att vägen de skall gå medför att de skall passera en djup ravin och bron är borta så skulle t.o.m. de stannar, de använder sunt förnuft. De fortsätter inte att gå utan stannar.

Jag tänkte på mannen som körde på en 1-3 väg förra året. Ni vet en sådan där som turas om att vara två filig. Det kom en amulans med blåljus och han förstod att det var bråttom så han gasade på för att de fortare skulle komma förbi och just där råkade det vara en fartkamera. Han fick böter.
Det blev ramaskri. Mänskor som använde sitt sunda förnuft protesterade och jag vill ha för mig att han till sist, efter mycket om och men slapp böterna.

Om man kan använda sunt förnuft i andra sammanhang varför inte här?
Att barnen inte skulle få komma hem igen är galet, går emot allt vad sunt förnuft heter. Att de inte under ett helt år eller under tiden det utreds (om de skall hem igen om det nu skall behövas) skall få träffa oss, är lika dumt. Att barnen skulle må dåligt av att träffa oss är ren galenskap. Vem som helst med lite sunt förnuft förstå att det är inte av att träffa oss de skulle må dåligt utan av att inte träffa oss alls.
Att sedan förvänta sig att vi skall acceptera och finna oss i det är inte klokt. Även det går emot snut förnuft. Men det fungerar så länge vi finner oss i det. Det fungerar så länge vi ställer in oss i leder och följer order, gör det vi blir tillsagda, gör det som förväntas av oss.
Det värsta är att vi alltför ofta gör just det, låter bli att protestera även om det går emot sunt förnuft bara för att man är rädda för konsekvensernas.

Jag tror nog och hoppas att utredarna är kloka personer och kommer fram till att barnen skall hem igen men skulle det vara så att de inte gör det kommer vi aldrig acceptera att ställas utanför.
Jag har många gånger under det här året funderat på varför vi inte bara åker dit eller ringer.(De skulle väl antagligen lägga på. Paketet vi skickade löste de inte ut utan det kom tillbaka. De har väl också fått order.)
Men det är återigen av rädsla för att det skall vändas emot oss. Att det skall användas som ytterligare ursäkter för att inte flytta hem dem, ge dem ytterligare ursäkter att anklaga oss eller flytta barnen igen. Av rädsla så använder vi inte vårt sunda förnuft men jag tänker inte ta det så länge till för det är ändå barnen som hamnar i kläm.
Det är barnen som tror att vi svek, att det var vi som inte ville ha dem, att det var vi som valde bort. Det tänker jag inte ställa upp på.

Jag vet att vi är många som sitter i samma situation och det kan bara fortgå så länge vi rättar in oss i leden, så länge vi ställer upp och håller tyst. Vi måste protestera, vägra ställa upp på saker som går emot allt sunt förnuft allt man känner och vet är rätt bara för att någon galenpanna har bestämt att det skall vara så. Det måste bli känt hur ofta det är så, hur ofta det händer att barn hamnar i kläm för att vi är rädda för att protestera. Det är bara protesterna som kan förändra och då måste de vara ljudliga. Vi måste hjälpas åt.
Vad är det för samhälle vi vill ha? Vad är det för samhälle vi vill att våra barn skall växa upp i? Ett samhälle där de som är satta att skydda är de som rycker undan benen på de utsatt gång på gång? NEJ.

Vet att det kanske tillkommit några längs vägen hoppas att ni varit in på www.barnmisshandelavmyndighet.se där kan man skriva på protestlistan då går protestmail ner till Mark. Vet att många mailat och skrivit ner personliga brev i protest. Hjälp mig så att det inte stannar av bara för att tiden går. Fundera över om det är någon i er omkrets som skulle kunna skriva på.

1 kommentar:

  1. Sunt förnuft kan också vara vansklig att åberopa (speciellt i socialtarbete) för sunt förnuft kan skilja sig kraftigt mellan individer, vad det är och hur den ska yttra sig. Även om det kan verka vara ett homogent och allmängiltigt begrepp vid första anblicken.
    Teoretisk kunskap (ex.sociologi), faktisk kunskap (ex. statistik) och praktisk kunskap är husgudarna.

    Gott Nytt År!

    Missat protestlistan men skriver genast på den nu. :)

    SvaraRadera