Är med i en grupp mot mobbing. råkoll med Pipping. Lisbeth var en av dem som stöttade oss mest i början. Nu skriver hon på sin blogg om umgängen http://rokokoll.se/?tmp=391895
Vem är umgängen til för?
Jo föräldrarna.
Så bra skrivet.
Det handlar om två barn och hur deras umgägen ser ut. Gå in och läs dem.
Om umgängen var för barnen skull skulle de se helt annorlunda ut. De skulle utgå ifrån barnen inte ifrån deras föräldrar. Barn skall ha rätt till sina föräldrar missförstå mig inte men umgängena skall utgå ifrån barnen och deras behov.
Man skall tänka på att det inte, i de allra flesta fall, handlar om föräldrar med en god föräldra förmåga, fungerande föräldrar som kalrar av att se till sina barns behov.
Det är därför jag vill att man skall säkerställa att det verkligen är så, att det inte finns föräldra förmåga. Att det är uteslutet att de klarar av sina barn. När man konstaterat det skall man sedan utgå ifrån barnen, ingen annan.
Jag har också berättelser där barn med all tydlighet visar att barnen inte vill, de stampar i golvet säger vill inte, vägrar gå upp, klammrar sig krampaktigt fast i sängen, vägrar äta, sätta på sig kläderna eller vägrar sätta sig i bilen då de skall åka på umgänge men aldrig annars. Barn som kräks då de skall åka eller får ont i magen eller hvudet. De vet att om de är sjuka kanske de slipper.
Jag vet familjehem som talar om att barnen har feber och får frågan hur mycket innan man ens kan tänka sig att ställa in.
Jag vet barn som vill träffa sina föräldrar men där föräldrarna vägrar och då blir det inget umgängen men om föräldrarna vill så blir det umgänge hur illa barnen än mår.
Så umgänget kan jag bara hålla med om är inte för barnen utan för föräldrarnas skull.
28 oktober 2009 tog socialtjänsten i Mark "våra" barn. Två små fosterbarn som bott hos oss hela sitt liv. Följ min kamp att få hem dem till det de ser som sitt och samtidigt visa på alla missförhållanden som förekommer inom socialtjänsten mot små barn på redan utsatta barns bekostnad.
Bakgrund
Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.
Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.
Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.
Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.
Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.
Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.
Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.
Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.
Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.
Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.
Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.
Själv växte jag upp i flera fosterhem där man inte heller tyckte att barnperspektivet var viktigt. Socialförvaltningen kunde nog inte stava till barnperspektiv. I min socialakt skriver socialförvaltningen väldigt många noteringar om att det var så märkligt att jag saknade och längtade efter min förälder så mycket. Att jag inte glömde och inte nöjde mig med de reservfamiljer som erbjöds. Jag hade det ju så bra… Visst, jag hade det ok på ett ställe, men vetskapen om att jag bodde där för att någon var så himla snäll var förödande och hade betalt för att stå ut med mig (idag inser jag att många familjehem gör enormt arbete och för att man vill göra positiv skillnad). Jag visste ju också att när jag var 18 år så skulle jag inte något hem att åka till. Då skulle jag stå på egna ben. Begreppet ”barndomshem” har en fadd eftersmak. Resultat blev en näst intill förlorad relation med den som stod mig närmast. Pappa var ingen missbrukare eller hade psykiska problem. Han bad om hjälp (kortvarig avlastning) när två av hans barn och min mamma dog... och sorgen var för svår för att hantera. Jag och mitt syskon kom aldrig hem igen. Efter ett omhändertagande så behöver det inte gå särskilt lång tid innan man (socialförvaltningen) ansåg att det nog inte var lämpligt att ”rycka” upp barnet för placera det där det hör hemma – hos den biologiska föräldern. Att däremot kasta runt barn på barnhem/fosterhem under en fyraårsperiod var tydligen ok. Barnperspektivet är viktigt i alla lägen.
SvaraRaderaTack för din berättelse. Starkt av dig. Ni borde kanske inte tagits omhand alls utan borde ha fått stöd i hemmet för att kunna vara kvar. Man kunde haft avlastning, hemmahosare och annat. Du har helt rätt att reglerna gäller som det passar och det måste vi försöka förändra. Jag gråter inombords när jag läser om hur du längtade efter dina, precis som jag vet att våra längtar. Att det inte går över vilket de hävdar. Skönt ändå att du idag har en possitiv bild av vad de flesta av oss gör. Ang relationen så tror jag ändå att det aldrig är för sent om båda vill tillräckligt mycket. Lycka till
SvaraRadera