Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

lördag 14 december 2013

Själv mord

Blev chockad när jag läste att det var så många som 28 i veckan som tar livet av sig.
http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/familj/article18018250.ab
Jag visst faktiskt att det var den vanligaste dödsorsaken för killar under 15 här står det för män och pojkar under 35 år.
Att förlora en pappa, ett syskon eller ett barn i självmord är en personlig katastrof för den som drabbas, men också en nationell katastrof med tanke på hur många som berörs. Bakom varje siffra finns ett liv som kanske kunde ha räddats – och anhöriga som drabbas av livslång smärta.
År 2012 handlade sju procent av Bris stödkontakter med barn om självmordstankar - ett tabubelagt område som omgärdas av rädsla hos såväl barn som vuxna. En konsekvens av svårigheten att prata om ämnet är att efterlevande värjer sig för att söka professionellt stöd. I de fall där stöd finns är det ofta bristfälligt, en stor grupp barn och vuxna får därför svåra psykiska besvär som hade kunnat förebyggas. En nationell studie (Pernilla Omerov och Ullakarin Nyberg) visar att föräldrar som miste ett barn (15 till 30 år) genom självmord mellan 2004 och 2007 löper stor risk att utveckla ångest, depression, kroniska skuldkänslor, mardrömmar, självmordstankar och rädsla för att en anhörig ska dö. 
 
 
En intervjustudie med syskon som mist en bror eller syster genom självmord (Rosanna Pettersen), liksom Bris och Röda Korsets arbete med familjer, visar att unga ofta blir bortglömda i förlusten. Samtidigt som föräldrar och andra närstående är mitt uppe i sin egen kris är barnen helt utlämnade till de vuxna för att få hjälp. Många av de föräldrar som deltog i den nationella studien önskade, och saknade, professionell hjälp för syskonen till det döda barnet.  

Vi behöver nationella riktlinjer och rutiner för hur samhället ska bemöta och ge stöd till människor som mist en närstående i självmord.
Efterlevande, såväl barn som vuxna, måste få snabb tillgång till professionellt och likvärdigt stöd, oavsett var i landet de bor.
Ökade resurser för att sprida kunskap om suicidefterlevandes akuta och långsiktiga behov behövs.
Personal inom hälso- och sjukvård behöver kompetensutveckling för att kunna göra kvalificerade bedömningar av efterlevandes stödbehov.
Särskilda insatser inom primärvård och elevhälsan för att fånga upp och möta barn som drabbats av traumat att ha förlorat en närstående via suicid måste finnas.
Självmord upphör inte för att vi blundar och tiger. Arbetet med att förebygga självmord är livsviktigt – men lika viktigt är att vi har resurser och kompetens att ta hand om dem som blir kvar.
 
När jag läste sköljer  det minnen över mig. som när en av mina kompisar hittade sin bror som skjutit sig. Han hade gått hem i förväg och tjejen hade just gjort slut. Han var depprimerad men hon hade ingen aning om att det var så illa. Hon berättade att minnet satt krav fast det var städat. Hon klarade inte att gå in i detsär rummet utan det slutade med att de sålde huset. Hur hon lastade sig själv, frågade sig varför hon inte slog följe, varför hon inte gick hem tidigare, om hon kunnat påverka, stoppa honom. Vi talade mycket om det och hon sa att det var så skönt att jag inte backade utan hon fick prata om, älta äen lågt efter då alla andra tcykete att hon borde ha gått vidare.

Eller då jag sjöng på begravningen för en kille i skolan som hängt sig. Han var 14 och man tror att han skulle lura systerrn men det gick fel. Han brukade lägga isg ki konstiga ställningar och då hon kom och försökte väcka honom spelade han död. den här gången hängde han ifrån trappen. Men vaknade inte upp och ropade gick du på den... Det var hon på 9 år som hittade honom. boilden av honom hängande där i trappen kommer väl alltdi att finnas kvar på henes näthinna.

Eller kompisen som blev uppringd av en annan kompis som kommit hem och hittat sin papa hängande. Min kopis fick springa dit och var den som fick ringa alla samtal och samtidigt trösta. föräka plcoak ner se om det fortfaraden fanns liv i, men utan att lyckas. Både han och kompisen var 16 år och skulle just börja livet. Inget ar liksom viktigt efter det.

Jag läste böcker om det och det stod att det viktigaste var att orka, våga fortsätta tala om den som var borta. Den beskrev hur en mamma vars son skutit sig, efter ett bra tag under en städning hittat en litet litet ben bit från sonen. Hur makabert det än kan tyckas så blev det det den käraste ägodelen.
Tror att det är mycekt runt detta som behöver diskuteras. Lyftas, belysas som det avslutas med i artikeln man behöver både med att förebygga självmord – men lika viktigt är att vi har resurser och kompetens att ta hand om dem som blir kvar.
Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)