familjehemsmamman i Markfallet har blivit en förkämpe för omhändertagna barns rättigheter. Hon skriver i ett brev till ledamöterna i riksdagens socialutskott: ”Vill ni ha familjehem? Då måste man höja vår status. Skall barnperspektivet vara tyngst vägande då måste det bli konsekvenser om man låter andra saker väga tyngre.”
Just när det gäller dessa saker borde Maria Larsson omedelbart se att lagen ändras. Familjehemmens position måste stärkas. Att som myndighet sätta vuxnas vilja före barnperspektivet bör få följder. Och slutligen. Även föräldrarätten bör ha gränser och kunna förverkas. För det är i princip aldrig i barns intresse att efter lång tid ”jobbas hem” till personer de knappt känner.Ja det är ju mitt mål. Det lyfter Anne i sin blogg http://anneskaner.wordpress.com/2013/12/27/vi-ager-inte-vara-barn-nej-men/ utifrån artikeln.
Problemet som Eva i Marks kommun och jag tar upp är bristen på helhetssyn, ramar och regelverk som ser lika ut för alla. Men där framför allt barn utan påverkan har rätt att säga sin åsikt och bli lyssnad till. Tillgänglig forskning i England och Sverige när det gäller placerade barn visar att barn som har kontakt med sina biologiska familjer klarar en placering i familjehem bättre än andra placerade barn. Den forskningen når dock aldrig ut till fotfolket på socialkontoren där man jobbar som om de inte fanns någon annan evidens än deras egna personliga uppfattning. Vare sig jag eller Eva är emot omhändertaganden av barn, vi är inte emot att barn får bo kvar hemma. Vad vi vänder oss emot är bristen på kunskap, utbildning, normer och regelverk som fungerar lika över hela landet.
Vi vänder oss emot att man kan bryta mot en lag inom socialtjänsten utan att det kostar ett enda dugg – och just därför att det är barn det handlar om. De vet inte sina rättigheter. De har inga röster som för deras talan. De är i händerna på godtyckliga vuxna vare sig det är föräldrar eller socialtjänst/nämnd.Precis så är det. Allt skall utgå ifrån barnet inte den vuxne vem det är vara må. Inte bio föräldrar, inte familjehems föräldrar och heller inte handläggare utan barnen och dem de ser som sina.
Det finns alla varianterna, de barn som tvingas till umgängen med biologiska föräldrar som de mår dåligt av. Föräldrar har alltid rätt till umgängen med sina barn (utom i väldigt få undantag) men ett barn som vill träffa sin föräldrer men föräldern inte vill har inte en chans. Den rätten finns inte ens.
Sedan finns även de som fråntas sina biologiska föräldrar trots att de har en bra relation, har anknytning.
Sedan finns det vi familjehem som inte får finnas kvar i barnens liv efter en omplacering trots att den som i vårt fall inte behövdes eller skulle ha genomförts över huvudet taget.
Barnperspektivet väger som sagt lätt i sammanhanget och blir då som jag brukar säga bara ett fint ord på pappret.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar