Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

tisdag 24 december 2013

Lika för alla barn?

Då är det jul igen. Ännu en jul utan dem och utan att få höra ifrån dem eller få tillåtelse att kontakta dem. Men de är i våra tankar och paketen ligger här ock väntar på att få överlämnas.

Ett av de stora diskussionsämnena de senaste veckorna har ju varit skolan.
Hittade en debattartikel om förskolan, hur kontinuerliga, trygga relationer är det som skapar en god grundnivå för lärande.
http://www.bt.se/debatt/trygga-relationer-grunden-for-allt-larande(4078245).gm
Små barns främsta utvecklingsuppgift är att skapa nära och trygga relationer. Enligt anknytningsteorin är detta en biologiskt nödvändig process för att säkra barnets överlevnad, och behovet regleras av vad man med en psykologisk term kallar för barnets anknytningssystem. Anknytningssystemet aktiveras då barnet upplever ensamhet, närhetsbehov, rädsla eller frustration, och gör att barnet söker trygghet hos en välkänd vuxen, oftast förälder, som benämns anknytningsperson. Barnet har också behov av att utforska omvärlden, och för att detta skall ske måste barnet känna sig tryggt, det vill säga anknytningssystemet måste vara i viloläge. Först då har barnet möjlighet att ta tillvara möjlighet till social samvaro med andra barn, eller pedagogiskt stöd för inlärning, som kan erbjudas inom förskolan.
Då anknytningssystemet aktiveras söker barnet närhet till den person som de känner allra bäst. I förskolan behöver personalen träda in som så kallade ”vikarierande anknytningspersoner”.
Om barnet inte får möjlighet att känna trygghet i relation till en vuxen person på förskolan, så kommer barnet att ägna sig åt att försöka hantera sin känsla av rädsla, frustration och otrygghet, det vill säga anknytningssystemet är ständigt aktiverat. Barnen blir otrygga och hindras från att ägna sig åt lek och lärande.
Alla barn på förskolan har behov av kontinuerliga, trygga relationer. En god grundnivå, menar anknytningsforskare, är för barn ett–tre år max tolv barn per grupp och fyra barn per vuxen. För barn fyra–sex år max 18 barn per grupp och max fem barn per vuxen.

Med anledning av den pågående diskussionen om sjunkande skolresultat finner vi det angeläget att påpeka att trygghet är grunden för allt lärande. Ambitionen att lärandet skall starta i förskolan är dömt att misslyckas om vi inte kan erbjuda tillräckligt god omsorg.
 
Visst är det bra. Visst är det sant. Så är det ju. Men vad står det?
Om barnet inte får möjlighet att känna trygghet i relation till en vuxen person på förskolan, så kommer barnet att ägna sig åt att försöka hantera sin känsla av rädsla, frustration och otrygghet,
Det är inga nyheter, att det behövs trygga barn för att de skall utvecklas normalt.
Men det är märkligt att det inte verkar gälla vad man tycker/tror att familjehems placerade barn behöver. Våra var trygga och revs upp till otrygghet. Ändå står det att otrygg relation skapar otrygghet, rädsla och frustration.

För barn fyra–sex år max 18 barn per grupp och max fem barn per vuxen. Små barn klarar inte för många vuxenrelationer. Ta de två små som bodde hos oss hade oss med våra familjer samt de som de träffade på skola. Sedan tog de dem. Det blev ny personal. Bara handläggare har det varit  över sju på fyra år. På de åren barnen bodde här var det en och samma. Sedan alla andra personer som är med runt om på övervakade umgängena minst 5 fem till. Två familjehem med deras familj och släkt, ny förskola och ny skola.
Som sagt det är konstigt att det man konstaterar, slår fast för andra barn inte verkar gälla för placerade barn.

Sedan ett glatt besked. Migrationsverket har äntligen lyckats fatta ett vettigt beslut. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article18076135.ab Två barn behöver inte utvisas med sina psykiskt dåliga föräldrar trots att det var beslutet från början. De har ändrat sig. Wow lite sarkastiskt det trodde jag knappt gick...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar