I Markbladet igår www.markbladet.se v 21 Sid 22 står det också om att barnen skall tillbaka. Rubriken
Barnen är tillbaka hos fosterfamiljenfår folk att tro att de redan är här vilket inte är fallet. De har klippt in en del av medborgarnas kommentarer. Inte alla är positiva men det var ju inte heller nämnden. Jag anser att det handlar om att antingen förstår du det där med anknytning eller också gör du det inte.
Under Marbomeningar på sid 46 diskuteras det nya faller.
På sidan 44 ger sig Bennie Åkerfeldt återigen ut i debatten. Jag borde inte ens bry mig om att kommentera men kan inte låta bli. Han påstår att Anders Brobergs utredning skulle vara ofullständig. Det är inte dåligt att våga gå emot det tyngsta namnet i Sverige i ämnet. Hans kunskap i ämnet är så stor att han inte behövde träffa barnen för att veta hur det låg till då det gäller anknytningen. Vad som gäller är så forskat i och tydligt. Då han sedan läste vad barnen själva säger så var det klart.
Bennie hänvisar istället till den utredning som en annan expert i uppdrag granskning sågade jäms med fotknölarna och inte ens ville kalla för utredning.
Den som byggde sina åsikter på en psykologs bedömning efter ETT besök hos barnen i sitt nuvarande familjehem. Den som byggde på uppfattningen från 2/3 som tjänade på att barnen var kvar där de var. Den som var så ofullständig så att man var tvungen att begära en ny eftersom de missat det viktigaste. Utredningen som helt ratade och inte tog med barnens egna ord eller uppfattning. När jag sammanfattat alla sakfel och alla fakta fel får jag ihop 22 sidor. Utredningen är på 34.
Han hänvisar även till att Anita Lomander säger att barnen nu har det bra även hon med hänvisning till vad psykologen säger som träffat barnen EN gång. Men det hade de även hos oss och skulle som sagt aldrig ha flyttats från första början.
Sedan har de återigen inte förstått det där med anknytning, att det inte handlar om ytterligare en separation utan om att flytta hem vilket inte är samma sak.
Täönkte på filmer som Cast away och Robinsson Couse där det enda som höll dem uppe var tanken på att lyckas ta sig hem. det spelade ingen roll att åren gick, det var hem de längade och ville.
Han hänvisar till att barnen går i förskola och på dagis och har vänner men det hade de här också. Vänner som inte glömt dem utan fortfarande frågar efter dem som fortfaraden längtar efter dem.
Han undrar om nämnden fattade beslutet på rätt grund eftersom utredarna ansåg att barnen skulle bo kvar. Men han glömmer att det var beslutet att flytta dem från oss från början som var fel. Utredarna som inte träffade barnen, inte heller efterfrågade vad de själva vill och som bara frågade de som tjänade på att barnen var kvar.
Han undrar var omtanken om barnen är men det är ju den som lyst med sin frånvaro ända tills nu och det som man äntligen nu försöker rätta till. Han hänvisar till att de återigen skall ryckas upp ifrån sin trygghet men glömmer att den bara är tillfällig och inte alls lika grundad som den de har hos oss.
Slutligen undrar han vem som ser till mamman. Hon som kastas mellan hopp och förtvivlan. Hopp om vad? och förtvivlan över vad? Det är sedan länge klart att hon inte får hem barnen så hoppet borde vara borta då det gäller den saken. Hon kommer att få ha umgängen även hos oss vilket hon hela tiden haft och de har fungerat bra. Han anklagar återigen mig för att vara orsak till att hon fått flytta och blivit misshandlad då det i själva verket är han som lagt ut både bild och namn på henne vilket jag aldrig gjort. Orsaker som att hon inte betalat hyran, har vandaliserat en lägenhet och mordhotat två nämner han inte.
Jag ser som sagt även mamman som ett offer vilket kommer fram i intervjun med mig på sid 22 där säger jag att hon är den näst efter barnen som lidit mest. Men man kan inte ta hänsyn till den vuxne på barnens bekostnad. Men Bennie har inte rätt fokus och försöker återigen att få hela ärendet till att handla om något annat än det är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar