Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

lördag 9 april 2011

Vår och kalas

Igår var sonen ledig och vi hittade på lite annat roligt. Vi for till ett badhus i närheten. Det har inte blivit av det sista eftersom det var en av favorit sysselsättningarna för även ”de små”. De var som fiskar i vattnet. Hade de bara sådana där uppblåsbara puffar om armarna så tog de sig fram. Nu var det bara sonen och jag. So tur var hittade han snart kompisar. Jag satt i kanten av bassängen och såg på då han lekte. Plötsligt kom en liten flicka i ”tösens” ålder upp med sin mamma. De höll sig i närheten av mig och snart försökte hon dra in mig i leken. Sonen hade dykt efter ringar och jag hade kvar dem bredvid mig och hon drogs till de färgglada ringarna och det var klart att hon fick ta dem. Men det är lika smärtsamt varje gång det händer. Allt påminner och även om tiden går så gör det lika ont.

Även om vi försöker leva om ”vanligt” så är det alltid något som påminner. Just nu planerar vi för en fest för biosonen. Han firade inte då han fyllde. Han hade ingen lust. Inte vi heller. Sedan var det kallt och gick inte att vara ute och tanken att dra in 14 barn tilltalade mig inte nämnvärt får jag säga. Men nu kom vi på att vi kunde ha ett kombinerat födelsedags/påskkalas. Sagt och gjort. Planeringen är i full gång. Det kommer att bli kottgolf, kast med liten kyckling (självklart inte levande utan en bit gult tyg med sand i) Miniälg bygge, norsk brännboll och korv med bröd. Som avslutning får de leta påskägg i höhög.

Jag har alltid älskat kalas och njuter lika mycket som barnen. Minns hur ”de små” såg fram emot sitt första kalas som inte blev av eftersom de blev fråntagna alla vänner samtidigt som de blev fråntagna sitt hem och de som de ser som sin familj. Undrar så om de överhuvudet taget haft något barnkalas än. Tror inte det. De har ju inte bott så långe på något ställe så att de hunnit få så många kompisar än. Varje gång de fyllt år har de bara bott i respektive familj ca två månader.

Just nu skiner solen och våren kommer så sakteligt. Vi satt ute och fikade för förta gången idag och i nu på eftermiddagen skall vi försöka få fram studsmattan. Snödropparna och krokusen blommar och förr var småvasarna fulla av blommor som de kom in med. Vi gör det vi kan för att leva som vanligt men det är med sorg i hjärtat och en saknad som inte går att beskriva för någon som inte varit där.

Det har nu gått fyra veckor och fortfarande inte ett ord.
Det verkar vara svårt att få tag i en barnpsykolog.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar