Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

onsdag 13 januari 2016

Om......placering

Har haft en kille som strulat och vi kom ihop oss redan innan jul. Han talade redan första dagen om att han inte ville bo i en familj. Klagade på det mesta och strulade. Han var nonchalant, bufflig, högljud. Han kom inte hem när han skulle vi tvingades hämta, Tvingades ställa in saker som var planerade tex en betald föreläsning med Anders Lundin, oroa oss för var han var. Han rökte på rummet, det stank, att han var nonchalant med saker hade sönder, slarvade bort, högljudd, deltog inte i familjen, satt bara med telefonen vid måltiderna fast jag sa ifrån. Var först att resa sig och lämna bordet och satt sedan vid datorn eller mobilen, att han inte skötte skolan läxor störde de andra som inte kunde koncentrera sig.

Vid jul fick vi nog och hotade med uppsägning. Då fattade han att det var allvar och ville ju stanna, Vi var så bra och han ville absolut vara kvar. Han fick över jul att ändra sig. Men i mellan dagarna var det kört igen. Vi var i stan och han försvann, 3 1/2 timme väntade jag. Varför jag inte åkte hem? Jo för jag visste att det inte gick någon buss och det ändå skulle bli jag som skulle få åka. Han skyllde på än det ena än det andra. Sedan upptäckte jag att han rökt på rummet igen. Trots åtskilliga tillsägelser. Nu skyllde han på en kompis. Till sist tröttnade vi. I fredags sade upp, tänkte att han kanske börjar engagera sig om han tvingas börja om. Dagen efter fick vi alla info vi skulle ha fått ifrån början. Hade vi haft den hade vi kanske tacklat det annorlunda. Gett mer tid, tagit hjälpa krävt tolk. Vi har egentligen inte talat med honom alls sedan han kom för snart 3 månader sedan. Ringde försökte backa på beslutet men fick veta att det var andra gången att det nog inte blev bättre. Att de skakat fram något så snabbt för att de verkligen tog oss på orden. Att det var för sent att backa.

I dag omplacerades han då. Han har varit ledsen sedan han fick beskedet. Inte ätit, hållit sig undan.
Jag som har så svårt att ge upp har mått lika dåligt. Känt mig som en bov. Men jag fick veta att det var ett boende med 10 killar lite äldre. Tänkte att han kanske passar bättre där han får ta lite mer ansvar, bestämma lite mer.

I morse hade han har inte packat, Vi skulle åka kl 10. Väcker 9.
Han rafsade ihop sina grejer. Var tyst i bilen. De andra följde med för att säga adjö. Vi kom fram till ett hus nästan mitt i skogen. Åkte lite fel först så han tror nog att det är längre till stan än vad det är.
Vi gick in och han blev visad var han skulle sova Ett trångt loft med 10 killar i 25 års åldern. Sängarna stod så tätt att man inte ens kunde gå emellan. Lågt till tak så att det bara gick att stå upprätt i mitten. Han började protestera redan där.
In i ett annat rum för samtal.
Han talade om att där tänkte han inte stanna. Jag såg paniken i ögonen på honom. Han talade om att då följde han med tillbaka och väntade där tills de hittade något annat eller han fick flytta till någon han kände i Malmö, trodde han att han kunde påverka, hade något att säga till om.
Jag försökte tala med honom förklara men fick veta att det skulle jag gjort tidigare. De kunde tolka mitt avsked men inget annat. Sedan ombads jag lämna området, kördes jag iväg.
De talade om för honom att de förstod att han inte ville stanna men att han inte hade något val.
Han sprang ut för att hämta sin ryggsäck och grejer för att åka med hem igen. Personalen fösta iväg oss så jag tvingades åka med honom i backspegeln gråtande, skrikande, springande efter oss, helt förtvivlad.
I framsätet en gråtande kompis (placering) som tiggde och bad att jag skulle hämta honom igen. Som talade om att det inte var ett bra ställe, Att han inte skulle klara av att bo där.
Jag tvingas tala om att jag inte längre kunde påverka det, att det inte var mitt beslut, att jag inte kunde eller fick bestämma. Det är något av det mest fruktansvärda jag gjort. Handlar om flashbacks.

Om han bara varit lite rädd om vad han hade. Om jag vetat att det var ett tillfälligt boende så hade han kunnat stanna tills de hittat något annat. Om jag tvingat till mig tolk så att jag fick prata med honom ordentligt om vad som gällde. Han har egentligen inte fått någon chans. Vi talade om vad som inte fungerat men inte vad han skulle göra för att få stanna. Verkade ta livet med en klackspark men det kom fram dagen innan han flyttade att han är i en depression. Varför får man inte veta sådant?
Även om han var bufflig och allt det där andra så tyckte vi ju ändå om honom. Alltid nära till skratt, snäll trevlig, trots skäll och motgångar var som att hälla vatten på en gås, det verkade inte bekomma honom. Det var därför vi gav upp, kände att vi inte kom någon stans med honom. I efterskott känns det som han inte var värre än andra tonåringar vi kan få ibland att om man bara vetat så kanske man skulle orkat lite längre. Han hade allt och blåste det men jag lastar ändå mig själv så det är tufft nu.

1 kommentar:

  1. Men så dåligt skött, faktiskt ifrån alla inblandade parter. Du verkar ju vara vettig och ändå har kommunikationen brustit så, man blir förbluffad. Stackars barn som kastas runt i detta familjehemssystem, någonstans måste man ju förstå att de bör behandlas mänskligt, att man tex ser till att kommunikationen funkar. Ofattbart.

    SvaraRadera