Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

fredag 1 januari 2016

Kärlek är makt

Kärlek är makt och mycket mer. Älskar man släpper man på garden älskar man blir man sårbar.
Och den som är älskad har makt, Makt att styra, återgälla, lyfta eller krossa.
http://www.dn.se/kultur-noje/och-storst-av-allt-ar-karleken/
När min egen son var åtta år gammal ställde han mig inför den mest självklara och mest plågade fråga.
”Pappa, älskar du mig?”
Han satt i baksätet i bilen. Vi körde hem efter en fotbollsmatch. Vad hade fått honom att ställa frågan? Vad hade jag gjort? Hade jag suckat besviket efter en dålig passning, hade jag tittat åt ett annat håll?
Jag kunde inte svara honom på en lång stund eftersom jag först måste sluta skaka inombords. Jag andades tungt, jag flåsade.
Kärleken väger väldigt tungt ibland.

Min dotter däremot hade inga problem med min kärlek när hon var åtta år gammal. Jag råkade en dag höra hur hon skröt för sina jämnåriga väninnor att hon kunde linda mig kring sitt lillfinger.
”Jag har en sådan makt över min pappa att jag blir rädd”, sa hon vidare ganska bekymrad.
Hon hade också upptäckt kärlekens tyngd, fast från ett annat håll. Att vara älskad.

Om vi ska vända världen åt en annan riktning måste vi lyda livets verksamma princip: bekräftelse och kärlek. Vi måste lära oss att helt rationella kommer vi aldrig att bli. Därför att vi har en kropp som längtar, som åtrår, blöder och gör ont.
Just nu flyr miljoner människor för sina liv. Om dessa och deras barn tvingas leva i skräck och misär, i underkastelse och förnedring kan vi vara säkra på att framtidens onda andar kommer att finnas bland dem.
Ingenting driver en människa så skoningslöst mot den ursinniga vreden och det besinningslösa hatet som hopplösheten.
Man kan kanske inte rädda alla.
Men man bör försöka.
 
Texten är skriven av Theodor Kallifatides som föddes i Grekland 1938 och flyttade till Sverige 1964 DEn är mycket längre men jag ville inte kopiera allt. NI får följa länken och läsa den.
Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)