Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

torsdag 14 januari 2016

'Ta en paus

Jag har ju sagt att jag skall ta en paus. Men måste ju ändå kolla lite.
Hittade en text om just det där att inte orka längre, att ta en paus. Barn behöver också en paus ibland, men vi är inte lika duktiga på att lyssna på dem... tar förresten tillbaka vi är ju inte så duktiga på att lyssna på oss själva heller då kroppen säger ifrån.
https://supermamsen.wordpress.com/2015/10/03/vi-maste-lita-pa-vara-barn/
”Jag är trött. Jag orkar inte mer!”
Hade en vän, kollega eller partner plötsligt sagt dessa ord hade vi reagerat med empati. Vi hade försökt hjälpa och stötta. Vi hade kanske sagt ”Gå ner i tid, vila, ta hand om dig själv”.
När ett barn säger så reagerar vi med misstro. Vi säger ”Skärp dig! Ryck upp dig!”. Vi tvingar iväg barnet till skolan tills barnet VERKLIGEN inte orkar mer. Vi utgår ifrån att det är lathet eller trots när ett barn börjar signalera att något inte är bra. Det är dags att börja lyssna på och lita på barnen!
Barn vill lyckas. Vi vuxna måste hjälpa dem. Om de inte orkar är det något runtomkring barnen som är fel. Det är inte fel på barnen. Vi skulle aldrig säga till den utmattade partnern ”Alla andra orkar ju jobba 100%. Gå upp ur sängen nu! Åk till jobbet!”. Vi säger inte till den utmattade kollegan ”Ta hem jobb om du inte orkar jobba här!”.
Varför lyssnar vi inte på barn som signalerar att det inte fungerar? Barn som klagar på magont och huvudvärk. Barn som inte själva kan sätta ord på VAD som inte känns bra. Vi måste börja lyssna på barnen, lita på dem och hjälpa dem!
Jag är själv efterklok. Vi lyssnade inte i tid. Och nu har vi en 13-åring som är utmattad och kämpar med återgången till skolan.
Hur kan vi öka förståelsen hos föräldrarna och hos skolorna? Vi måste förebygga!
Vi måste tänka om och tänka rätt!

Även om det inte gått så långt kan det vara skön att göra något annan någon gång,. Bara ta det lugnt, göra något tillsammans som inte innefattar data eller skärmtid. Så håll till godo lite barnpyssel
http://land.se/tag/barnpyssel/?theme=fixat
Vad sägs om ballong pingis, tax med kastanje fötter, kan ju bytas ut mot något annat, Fladdermöss eller maneter, Burktrummor, mjölkpakets båtar, racerbilar eller parkeringshus av toarullar.
Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)