Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

fredag 19 oktober 2012

Jag blir så arg..

Barn utsätts för våld varenda dag. Men det värsta övergreppet är då vuxna vägrar se, vägrar ingripa.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article15627492.ab
I aftonbladet lyfts ett ärende med en numera vuxen kvinna som våldtagits av sin morfar hela sitt liv. Ända sedan hon var bebis. Det gick så långt att hennes ben fastnade i kramp i samlagsställning vid sex års ålder.
Man spelade t.o.m. in en film av det och henne och använde som undervisnings film men slog aldrig fast vad det berodde på utan nämner det bara i förbifarten.
Det kan beror på ... Hon skall nog ifrån sin morfar som kan vara orsaken..

Efter ett halvt år på sjukhus lär hon sig gå igen på ren viljestyrka.
Då kommer morfar och hämtar henne.
Övergreppen fortsätter.
Hon och mamman flyttar efter ett tag till ett eget boede men de hann bara bo där några timmar sedan hämtar morfar dem.
Övergreppen fortsätter.
Nu spekuleras det i om han kanske även är pappa till henne.

Till sist flyttar hon hemifrån som 15 åring och det upphör.
Hon förtränger men då hon som vuxen efter att ha fått två barn får kramp och fastnar i samma ställning med benen begär hon hypnos och allt rullas upp.
Övergreppen och hur mormor tvättat och torkat av och smörjt med Idominsalva så att det inte skall synas.
Hon åker hem och ställer dem tillsvars. Mormor gråter och morfar skrattar. En vecka senare är han död.
Man tror att nu kan hon börja bearbeta och gå vidare men det är nu det börjar på allvar. Att leva i konsekvenserna.
Sedan minnena kom tillbaka har hon inte kunnat gå själv. Över­greppen gör sig ständigt påminda.
Hon har svårt att stoppa saker i munnen, kan varken äta eller borsta tänderna som vi andra.
Assistanshunden Cennja fungerar som hennes levande rullator. Men den behandling som hjälpt henne att minska spänningarna i kroppen vägrar kommunen att betala för och Jeanette har inte råd.
Nu vill kommunen inte betala för vården eller behandlingen hon behöver. Hon är förtidspensionär på grund av övergreppen.
Hur behandlar vi barn i Sverige?
Visserligen är det flera år sedan men det har ju inte slutat. Barn far fortfarande illa.  Barn idag får ju heller inte kompensation.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar