Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

fredag 3 februari 2012

Ingen lyssnar på barnen

Någon har i julklapp gett mig en prenumeration med Allas. I sista numret fick jag se, på sista sidan vad som kommer i nästa nummer: Eva och Anders Vi fick inte ens ta farväl av våra fosterbarn.
Artikeln skrevs i oktober så den hade jag nästan glömt. Var för någon månad på dem om att allt kanske inte stämde länge. Den skrevs ju innan domen kom men den gick inte ändra på sa de.
I en debatt artikel i GP går http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.844787-samhallet-sviker-de-mest-utsatta-barnen Skriver bris att
”många av de utsatta barnen som kontaktar Bris har försökt att få hjälp hos de myndigheter och instanser som ska skydda och vårda dem. Det är framförallt socialtjänsten som barnen har varit i kontakt med och de berättar bland annat om en socialtjänst som ifrågasätter barnets berättelse, vilket innebär att någon utredning aldrig öppnas upp. De berättar också om polisutredningar som tar så lång tid att de fysiska bevisen på misshandel eller övergrepp försvunnit, vilket gör att åtal inte väcks i brist på bevis.
De kan heller inte få hjälp från barn- och ungdomspsykiatrin eftersom den inte kan ta emot dem förrän de har utvecklat allvarliga psykiska symtom som djup depression med risk för suicid. Följaktligen blir många av de här barnen helt utan hjälp.
Myndigheternas behandling av barnen leder till en dubbel utsatthet, dels i hemmet och dels från samhällets sida.
Antalet barn- och ungdomskontakter som rör ”Myndighetskontakter” har från år 2003 till år 2010 tiodubblats, från 169 kontakter år 2003 till 1 492 kontakter år 2010.
Sverige har länge legat i framkant vad gäller att erkänna barns rättigheter. Vi var först i världen med att i anta en anti-aga lag år 1979 och vi bland de första att ratificera FN:s konvention om barnets rättigheter.
Men vi har inte lyckats med att också tillgodose de utsatta barnens behov av vård och stöd, trots att de här barnens förutsättningar för en positiv framtidsutveckling vad gäller mental- och fysisk hälsa, men också möjligheter att kunna tillgodogöra sig utbildning, drastiskt minskar om de inte får vård och stöd.
Utifrån barnens berättelser ser vi att barnen i första hand har behov att bli lyssnade på, bli trodda och respekterade som individer och här måste socialtjänsten och andra instanser som möter utsatta barn öka sin kompetens i att möta och tillgodose barnens behov”
.
De skriver att barnens största önskan är att bli lyssnade på.
De två små som bodde hos oss säger att de vill hem (till oss)och har ingen större önskan än att få träffa oss oftare.
Men ingen lyssnar.
De som tjänar på att de är kvar där de är säger motsatsen. För ett par dagar sedan fick jag ett mail ifrån förvaltningen igen. Vi får ju inte träffa barnen och alla umgängen är lagda på is trots domen. De skall ju nu utreda om barnen har behov av oss. Inte klokt.
Domen konstaterar att det är oss barnen ser som sina föräldrar det är självklart för de allra flesta att barn i den ålder har behov av sina föräldrar. Och det är ju enligt domen vi. Men de skall istället utreda om de kan plocka bort oss. När skall någon lyssna på barnen?

2 kommentarer:

  1. Tänkvärt.
    Undrar dock vad som händer när barnen lyssnas för mycket på?
    Många, allt för många manipulerade och framkallade berättelser där barn vill vara till lags och klara sig ur socialtjänstens gisslangrepp ger märkliga historier.

    Dessa historier riskerar att helt rasera allt det trygga barnen har omkring sig - dvs deras familj. (Såsom i ditt egna fall...)

    Lyssnaren måste vara kompetent nog att ta alla utsagor i ett sammanhang. Utan det så riskerar främst barnen och närstående att fara ännu mera illa.

    Har inget alls emot att barn i verkligt behov ska både lyssnas på och ges verklig hjälp.

    SvaraRadera
  2. Att lyssna på barnen behöver inte vara att göra som de säger eller önskar men de skall höras och man skall så långt det är möjligt höra dem och se vad som går att göra. Här säger de snarare tvärsom. Jag tror ändå (som tur är) att det är undantag där barnen fantiserar om saker som inte hänt och någon åker dit. Många gånger är det vuxna som tyder ellr tolkar in saker som barnen kanske sagt men inte menade på det sättet som det tolkas till. I de allra flesta fall så är det så att man inte lyssnar på barn.

    SvaraRadera