Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

söndag 5 februari 2012

Inga riktlinjer

I aftonbladet igår http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14308262.ab en artikel runt en flicka som mobbats under flera år.
Det slutade med att i somras tog livet av sig. Ärendet är anmält och skolan får stark kritik MEN sedan händer inget mer eftersom skolan nu ändrat sina metoder då det gäller mobbing, man har alltså ”säkerställt” att det inte händer igen.
Känns det igen?
Så var dt då socialstyrelsen avslutade vårt ärende också.
Trots att de sa att det var två delar. Den ena vad som hänt bakåt och den andra vad som händer framåt men de brydde sig bara om vad som de tror händer famåt. Men även där anser jag att de misslyckats.

Det som slår mig och tyvärr inte förvånar längre är att myndigheter alltid kommer undan. Att det aldrig blir konsekvenser i de enskilda ärendena.
Att man nöjer sig med att titta på vad som händer framåt och vad man gjort lämnas därhän.
Man sänder ut budskapet att det inte är någon ide att slåss mot myndigheter det är som att slåss mot väderkvarnar.

I dagens DN är det en artikel under opinion http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/vi-riskerar-att-missa-barn-som-verkligen-far-illa_6821171.svd Återigen lyfts samma ämne av fyra socialchefer, en socialdirektör och ordförande för Sveriges socialchefer.
De poängterar att det
I dag riskerar att man både utreder familjer som inte är i behov av det och – än värre – att missa de barn som verkligen far illa. Det finns inga riktlinjer för hur en varken tydlig lagstiftning eller riktlinjer om hur en förhandsbedömning ska gå till. Begreppet existerar inte i svensk lagstiftning men är i dag en väletablerad och självständig aktivitet i svensk barnavård
.
Det är ju likadant med begreppet uppväxtplacering.
de skriver att
Socialstyrelsens handböcker, som är praktikerns rättesnören, ger ospecifika och ibland motstridiga uppgifter.”
De ger exempel:
I Barn och unga i socialtjänsten (2006, s. 31) står det att ”Socialtjänsten kan också kontakta den eller de personer som anmälan rör, informera om innehållet i anmälan och ge honom eller henne möjlighet att bemöta uppgifterna”, medan det i den senast utkomna handboken Barn och unga som begår brott (2009, s. 32) står att ”Nämndens ställningstagande till om en utredning ska inledas eller inte baseras på en bedömning av den unges situation och om han eller hon kan vara i behov av stöd. Den kunskap som finns om risk- och skyddsfaktorer för att utveckla ett normbrytande beteende kan vara vägledande för nämndens ställningstagande till om en utredning ska inledas eller inte. Med så vaga direktiv är det inte förvånande att praktiken utvecklas i olika riktningar.

Funderar och jämför skyldigheten att inforera om att en utredning pågår, då någon gör en polisanmälan.
Säg att en mamma gått under jorden med sina barn för att maken misshandlat henne och barnen. Han anmäler henne för något. Det räcker med att han kan personnumret. Om anmälan inte leder till att en förundersökning startas får den anmälde inte ens reda på att hon anmälts. Beslutet att inte inleda förundersökning skickas till den som gjort anmälan med namn och adress på den han anmält. Skyddet är spräkt och den som anmälts vet inte ens om det.

Likadant då det gäller skyddsplacerade barn. Det räcker med en anmälan om t.ex. misshandel eller sexuella övergrepp i en fosterfamilj och då räcker det med personnummer på barnen. Familjen får om det inte görs en förundersökning inte ens veta att skyddet är spräckt.

Artikeln fortsätter:
Under årens lopp har detta gjort att socialförvaltningar i Sverige utvecklat sina egna rutiner för förhandsbedömningar. I dag finns det nästan lika många rutiner och metoder som det finns socialförvaltningar. En del förvaltningar träffar familjerna flera gånger innan man fattar beslut om huruvida utredning ska inledas, andra nöjer sig med ett telefonsamtal till familjen. En del använder bedömningsinstrument, i andra förvaltningar har den enskilde socialsekreteraren inga rutiner att följa.
Hur en anmälan hanteras beror med andra ord på var barnet och familjen bor. Statistiken talar sitt tydliga språk, enligt en studie mellan 0 och 83 procent.
Lägg till att det inte finns riktlinjer för hur en utredning skall se ut eller vad som skall ingå och det i utredning efter utredning kommer fram att de är av för dålig kvalitet och inte är rättsäkra.
Det finns heller inga möjligheter att överklaga ett sådant beslut. Kanske en domstol bättre skulle lyssna och inse att socialtjänsten gått helt fel. Om man fick möjlighet att överklaga att de startar en utredning eller vägrar att lägga ner den. Men framför allt måste det till enhetliga regler. Något jag och många med mig lyft i flera år.

2 kommentarer:

  1. Hej,

    Jag vill börja med att säga att jag beklagar vad som hänt er och barnen. Jag skriver min examensuppsats om huruvida man bör kunna använda nationella adoptioner som barnavårdsinsats, dvs. utan föräldrarnas samtycke, t ex i fall som ert när det handlar om barn som familjehemsplacerats i spädbarnsåldern (0-1 år) och som inte har någon rimlig chans till återförening med de biologiska föräldrarna. Rätta mig om jag har fel, men återförening ansågs inte möjlig i ert fall? Min personliga åsikt är att barn i samhällsvård förtjänar en långsiktig lösning, de förtjänar att få veta var de ska få växa upp och inte behöva vara rädda att ryckas upp från sin familj när det offentliga eller den biologiska mamman bestämmer sig för det. Samtidigt vill ju inte alla familjehemsföräldrar adoptera och det måste man självklart ha förståelse för. Så min fråga till dig, som du absolut inte måste svara på om jag trampar dig på tårna genom att ställa den, är om du och din man hade velat adoptera barnen om ni hade kunnat? Eller hade ni velat ha kvar barnen som familjehemsplacerade? Jag lägger ingen värdering i ditt svar, jag undrar av ren nyfikenhet.

    SvaraRadera
  2. Nej du har helt rätt återförening med mamman ansågs inte möjlig utom en tid i Mark. Även de har ändrat uppfattning. Barnen skall inte hem till henne. Barnen hade bott så länge att det istället skulle ha varit frågan om vårdnadsöverflyttning det var första steget vi hade tagit ett steg i taget. Det hade vi väckt och det vad vår önskan. men vill poängtera att vi anser att kontakaten med mamman är viktig och skulle vara kvar oavsett. Är mycket intresserad av din uppsats vill gärna ha kontakt med dig du kan maila mig på fostermamman@gmail.com

    SvaraRadera