Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

torsdag 1 december 2011

Lagen finns redan

Ja då var då gårdagens Uppdrag granskning om oss igen.
http://svt.se/ug/#20111130200036/krav_pa_lagandring_efter_markskandalen?&_suid=671
Lagen måste ändras om den kan tolkas som den gör.
Kraven på att efterleva den behöer skärpas. riktlinjer för hur och när behöver bli tydligare.

Direkt efter programmet ringde jag Kenneth J (C) han som var med ifrån riksdagen. Ordförande i socialutskottet. De som bereder lagarna för sociala frågor.
Jag frågade om de kommer göra något nu eller vad som skall till. Han upprepade som i programmet att de har mycket andra saker på gång vilket jag redan vet om.
Men sa jag inte då det gäller detta eller dessa barn. Det bekräftade han också. Han skulle tala med några om det idag så får vi se. Men han menade att lagen redan finns men inte efterlevs vilket var kommunernas ansvar. Det inte var lagen som behövde ändras utan man isåfall skulle fundera på vad det är som gör att lagen inte följs.

Redan hittar jag många röster som höjs med just kravet om en förändring. Här ordförande på adoptionscentrum.
http://debatt.svt.se/2011/11/30/en-trygg-tillvaro-ar-viktigare-an-biologiska-foraldrar/
Han kräver liksom fler och fler att lagen ändras utifrån vad som hänt oss. Han skriver att en trygg tilvaro är viktigare än biologiska föräldrar för barns välmåenden.

GP i ledaren lyfter samma fråga. http://www.gp.se/nyheter/ledare/1.787852-blod-inte-tjockare-an-karlek
Även här lyfts problemet att lagen verkar vara skriven för barn som är större, barn som redan har en anknytning till sina föräldrar.
Det står:
Skrivningen i Föräldrabalken om att socialnämnden "när ett barn varit placerat i samma familjehem under tre år bör överväga om det finns skäl att ansöka om överflyttning av vårdnaden" har ingen tyngd. I stället ger i praktiken LVU olämpliga bioföräldrar vetorätt och dragkampen om barnet kan fortsätta under hela uppväxten.
I Uppdrag granskning görs en jämförelse med anglosaxiska länder. Där har den biologiska föräldern omkring två år på sig att ordna upp sitt liv. Sedan görs en permanent vårdnadsöverflyttning. Detta för att det är i barnens intresse att de vet var de hör hemma. Likadant borde det vara i Sverige. Vi behöver en lag som slår fast att om ett barn varit placerat en längre tid har det barnet rätt att stanna kvar där även om de biologiska föräldrarna reder ut sina problem.

Det är bara att den lagen finns redan. Problemet är att den inte följs. Istället kommer man med tolkningar precis som i vårt fall att det skulle vara för barnets bästa att föräldrar finns kvar och har veto rätt till vilket pris som helst. Men priset betalas av otrygga barn.
Här var tanken att man skulle få en dom som testade vart barnen hade sin anknytning och hur tungt den skulle väga, och visst slår man fast att barnen har hela sin anknytning men sedan drar man slutsatsen att det är viktigare att samarbetet men mamman fungerar än att barnen skall vara trygga.
Alltså ett vuxenperspektiv.

Agneta Åhlund från Rädda barnen efterlyste att om det blir en tvist mellan vad som är bäst för barnet och förälderns vilja så skall barnsets bästa väga tyngre. Det står redan i lagen ändå väljer man att döma till mammans fördel. Dessutom på en lögn om att samarbetet nu fungerar så bra.
Återigen det är en skyddsplacering och det finns alltså inget samarbete.
Mammans advokat står dessutom och säger att dragkampen inte är slut utan hon kommer att fortsätta försöka få hem dem. De skall alltså fortsätta leva under otrygga momständigheter på grund av mamman, DET ÄR INGET BARNPERSPEKTIV. Evalotta Grip säger dessutom att ingen får missförstå henne det är ju för barnens skull.
Det är inte klokt skulle jag vilja påstå och som sagt så långt ifrån barnperspektiv man kan komma.
Frågan är bara hur i hela friden ordfröande i nämnden kunde rösta emot ett överklagande. Man ville få testat hur tungt psykologiska föräldrar skall vägas och det fick man inte. Istället avgör han med sin utslagsröst att man skall lägga sig, att det inte är någon ide att överklaga.
Vad säger man? Det finns inga ord.

Som sagt många kräver en ändring vilket är bra men jag undrar om det skall bli till priset av de två små som bodde hos oss. Vad hjälper det de två om andra får det bättre. Det är bra men det hjälper som sagt inte dem.

3 kommentarer:

  1. Kära rara Eva med familj,

    Mitt hjärta gråter med Er och barnen. Sverige år 1011, det kan man inte tro.
    Vad kan jag göra? Inget praktiskt, mer än att skriva både till regering, departement som övriga som kan ha ett ord med i laget. Det MÅSTE bli en ändring, för så här får det inte gå till.

    Det känns, som om tiden fått gå, så det skulle bli så lång tid som möjligt mellan Er och då barnen bodde hos Er. Skrämmande.

    Det som gör mig mest ilsk är, att det inte gjordes en ordentlig utredning från början. Att de som hade ansvaret att arbeta med ett av de absolut viktigaste ärendena, Barnen och dess Bästa, inte sköter det arbete som dom har betalt för att sköta. Dom skulle sparkas så långt bort som det över huvud taget går och aldrig få arbeta med människor igen, speciellt inte barn.

    Om nu kommunen beslutat sig för att inte överklaga detta igen, så är det väl så, att Ni inte heller kan gå vidare.

    Så fruktansvärt att känna sig så hjälplösa som Ni måste göra nu, då barnen finns, men ändå inte, i Era liv.

    Barn är totalt utelämnade och det går inte en dag, utan att Ni finns i mina tankar och att det känns i hjärtat.

    Varma Kramar till ER
    Birgitta, Bergkvara, Torsås

    birgittaaandersson@telia.com

    SvaraRadera
  2. Hej,
    Innan igår var jag inte medveten om er kamp. "Råkade" se på uppdrag granskning och blev enormt berörd av det jag såg. Klarade knappt se på inslaget på grung av alla tårar. Jag har ont i själen.

    Vad händer nu? Förstår jag det rätt att ni har umgänge med barnen? Hur mår de?

    Jag vill på något sätt hjälpa till - hur kan jag? Visste inte om att du hade en blogg, så innan idag mailade jag både till Barnombudsmannen och Rädda barnen för att höra vad de skulle göra och om vi kunde starta ett upprop för lagändring. Finns det något sånt upprop?

    Det låter jättebra att ni ska starta en organisation. Har en bakgrund i att arbeta inom den ideella sektorn.

    Maila mig gärna på alexandra_fritzson@yahoo.com

    Varma hälsningar
    Alexandra

    SvaraRadera
  3. Lider med er och barmen och hoppas verkligen att det finns någon utväg som gör att ni får hem era barn!

    SvaraRadera