Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

onsdag 14 december 2011

Maria Larssons debatt i GP

Maria Larsson har skrivit ett debatt inlägg. http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.799097-barn-ska-inte-betala-for-foraldrars-fusk
Jag håller med men förvånas då jag tänker på vad hon sagt till mig varenda gång vi haft med varandra att göra.
"Jag får inte få in i enskilda fall".
"Jag kan inte uttala mig om enskilda fall".
"Vi får inte indikationer om att det är så många".

Då har jag berättat om ca 50 familjehems placerade barn samt ca näsan lika många till biologiska.
Jag undrar hur många fall det är där föräldrar utnyttjar sina barns funktionsnedsättning. Tror knappt det är mer än ett par per år. Är inte då det enskilda fall?

Jag har skickat berättelser om ärende efter ärende, barn efter barn och till mig säger hon att hon inte kan gå in i enskilda fall. Vad är det hon gör här? Vad är skillnaden?
Här talar hon om att regelverket inte är tydligt nog och det har jag och många med mig lyft i flera år även om det är på ett annat område.

Hon skriver:
Regeringen vill främja jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet för alla. Målet ska alltid vara att den enskilde får möjlighet att leva som andra. Men ingen förmån inom välfärden ska få missbrukas. Inga barn ska ställas till svars för att deras föräldrar begått brott.
Ursäkta men vi som familjehem har inte likadana livsvillkor som andra.
Vi har inte rätt att få vår sak prövad i domstol trots att det är en mänsklig rättighet, vi har inget att säga till om trots att vi ställer våra familjer och liv till statens förfogande. Trots att vi gör en samhällstjänst som tjänar miljoner åt staten så uppskattas inte det inte nog det vi gör.
”Målet är att den enskilde skall få leva som andra” men ”våra” små har inte den rätten. De har inte rätt att leva med dem de ser som sina föräldrar därför att rätten kan tolka lagen som de vill. De skall bo kvar på grund av en lögn och vi har inget att sätta mot därför att lagen lämnar oss och dem utanför.
”Inge förmån skall missbrukas”. Men en mammas förmån rätt att bestämma över sina barn trots att hon nästan misskött dem till döds väger över vad barnen själva vill.
”Inga barn skall ställas till svars för vad deras föräldrar gjort” men de två små som bodde hos oss gör det gång på gång. Det är de som får ta konsekvenserna.
Varför gäller hennes engagemang inte alla barn?
Varför gäller hennes uttalanden inte alla barn? och varför kan hon uttala sig i vissa enskilda fall men inte då det gäller flera?
Kunde inte låta bli att gå in och bemöta henne men jag tvivlar på att hon läser det.
Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)