Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

lördag 10 mars 2012

Mardrömmar

Är inne i en period när jag drömmer om barnen.
Mardrömmar.
Jag förlorar dem. Gång på gång.
Vi är med om olyckor och de dör. Jag vaknar alldeles kallsvettig och kan inte skaka av mig. När jag äntligen lyckas somna om är det en ny dröm och de försvinner på ett nytt sätt.
I natt åkte vi båt och pojken föll överbord.
Först ramlade han utanför en liten båt och var nära att krossas emellan båten och kajen. Jag lyckades få upp honom och vaknade.
Sedan somnande jag om och nu var vi på kryssning och han ramlade över relingen. Jag hade panik för jag var ju tvungen att få tag i någon som kunde se till att stoppa båten för att sedan själv hoppa i och försöka hålla honom uppe tills de kunde plocka upp oss. Om ingen visste att vi var där skulle ju inte båten komma tillbaka efter oss. Paniken av att inte vilja lämna relingen för att inte tappa bort honom därute i det stora havet, vetskapen om att han inte är så duktig på att simma, undran över hur länge han skulle orka hålla sig över vattenytan, viljan att hoppa i efter honom samtidigt med vetskapen om att jag inte fick tag i någon som kunde tala om vart vi var så skulle vi båda dö.
Jag vaknade med hjärtat som pumpade då jag letade efter någon som skulle kunna få tag i kapten och inte en själ i närheten. Känslan, paniken vid relingen och se honom i vattnen och vara tvungen att lämna honom där går inte att beskriva.

Andra nätter ramlar de utför stup. Vi är på resor och tittar på sevärdheter och de ramlar. Jag får tag i dem men de glider ur händerna på dem och jag ser in i deras ögon , ser skräcken och kan inget göra medan jag ser dem falla.
Man har ingen lust att lägga sig, vill inte somna när man vet vad som antagligen kommer varje natt.

Fick en länk till http://arbetarbladet.se/nyheter/sandviken/1.4460296-socialtjansten-frias-for-tredje-gangen socialstyrelsen
Socialstyrelsen har återigen granskat ärendet med pappan som anklagades för sexuella övergrepp av sina barn. En anklagelse som sedan visade sig vara grundlös. Det som var med på uppdrag granskning. Kommunen gick fria igen. Är någon förvånad?
Det står:
Sedan nya uppgifter tillkommit tog Socialstyrelsen upp frågan för tredje gången. Det handlade då om bedömningen av trovärdigheten hos den person som anmälde förhållandena i familjen.
Men inte heller nu finner Socialstyrelsen någon anledning att rikta kritik.
Uppgifterna går isär om vilken information nämnden hade tillgång till när det gäller relationen mellan familjen och anmälaren.
Men jag vet ett ärenden där socialstyrelsen sagt ifrån att nämnden, förvaltningen inte får ta emot anmälningar ifrån andra än sådana som har med familjen att göra. Alltså inte ens familj om de inte umgås. Därför att andra inte är trovärdiga. Inte ens nämnden eller förvaltningen får kontakta familjen. Det skule anses vara trakasserier.
Konstigt att socialstyrelsen inom den egna organisationen kan göra så olika bedömningar. Återigen visar det på brister vi har lyft just det att man kan göra olika tolkningar av lagar eller regler t.o.m. inom den egna organisationen.

1 kommentar:

  1. Jag lider så med dig. Har följt din blogg länge nu och jag bara hoppas hoppas hoppas att få läsa en dag att ni får barnen tillbaka. Stackars barn. Stackars er. Usch :(

    SvaraRadera