Ja, är biologiska barn en rättighet?
http://www.skanskan.se/article/20120302/OPINION/703029960/-/biologiska-barn-en-rattighet
I media diskuteras det villt runt om ensamstående kvinnor skall få inseminera eller inte.
Kvinnor kan ju bli mammor utan en man men en man kan inte bli pappa utan en kvinna inte om han vill vara delaktig.
Är det verkligen en rättighet att få bli förälder om det är på bekostnad av att barnet inte får en pappa? Att du kan fixa till det utan de faktorer/personer som behövs.
Återigen väger vuxenperspektivet tyngre än barnets.
Därmed vill jag understyrka att jag inte anser att det är fel eller sämre att vara ensamstående förälder men då har barnet två föräldrar som inte klarar av att leva tillsammans av olika anledningar.
De flesta har inte valt det från början utan de gör det bästa av situationen.
Det kan ju vara så att de inte ens levde ihop från början utan det bara blev. Kvinnan valde att inte göra abort utan göra det bästa av situationen. Men det anser jag är en helt annan sak än att medvetet skaffa barn utan en pappa som åtminstone på sikt skulle kunna tänka sig en kontakt.
Har en förälder alltid rätt till barn till vilket pris som helst när barnet är det som får betala priset?
Jag tycker inte det och jag tycker inte att man bara för att man är vuxen och längtar, inte hittar rätt har rätt att skaffa barn till vilket pris som helst. Skall tillägga att jag faktiskt funderade på det själv innan jag träffade min man.
Jag hade varit ensam i nästan tio år och började komma till åren som man säger. Det hade funnits så många viliga grabbar som inte brydde sig om att skydda sig eller som litade på att P piller alltid funkade eller mitt ord på att jag tog dem också för den delen.
Men jag kunde inte få mig själv att lura någon på det viset.
Jag tycker att barn har rätt till föräldrar båda sina föräldrar men på sina villkor så länge de blir väl omhändertagna och det blir ju som tur är de allra flesta.
Beslutet verkar vara så viktigt ändå är det inte så många det gäller och det får mig återigen att tänka på de 400 barn som inte tryggas av lagarna. De barn som är så små när de placeras att hela deras anknytning blir hos fosterföräldrarna. Där menar man att den biologiska kopplingen är så viktig att man inte kan trygga dem. Den vuxnes, förälderns makt är för stor.
Den biologiska vårdnadshavaren har rätt till sitt barn No matter what…
Varför är det ingen som gör något åt dem, som hör dem, dessa 400 barn som fått hela sin anknytning hos fosterföräldrarna? Det är ju många.
Nej de är för små för att göra sin röst hörd och därför behöver man inte ta hänsyn till dem.
Det tar några år innan de är stora nog och då kan man alltid slå ifrån sig hörde inte, visste inte, försökte även om det inte är sant…. Och oss lyssnar man inte på för vi är ju inte part.
Hoppas att EU gör något åt min anmälan runt det.
Har gjort mitt bästa för att ”våra” smås röster skall höras.
Har suttit och redigerat band ifrån umgängena med barnen där är det väldigt tydligt vad de vill men det inte kommer fram, ingen verkar vilja höra förutom vi.
Ingen verkar vara intresserad utan det skall utredas genom att fråga andra än dem själva. Det svåra är att välja ut vad jag skall ta med. 16 timmar blev tillsist ca 70 minuter. Har skickat ner kopior till utskottet inför deras möte nästa vecka. Men tydligare än så blir det inte. Nu kan de inte påstår att de inte vet vad barnen själva vill. Sedan är det om de lyssnar till det eller struntar i det. Men enligt lagen skall ett tydligt barnperspektiv alltid genomsyra alla ärenden gällande barn.
28 oktober 2009 tog socialtjänsten i Mark "våra" barn. Två små fosterbarn som bott hos oss hela sitt liv. Följ min kamp att få hem dem till det de ser som sitt och samtidigt visa på alla missförhållanden som förekommer inom socialtjänsten mot små barn på redan utsatta barns bekostnad.
Bakgrund
Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.
Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.
Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.
Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.
Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.
Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.
Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.
Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.
Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.
Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.
Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.
Jag följer din blogg och är mycket upprörd över vad som hänt barnen och er. Jag har också vid några tillfällen mailat UG för att få dem att göra fler reportage om er mm.
SvaraRaderaJag är också (frivilligt) ensamstående mamma till två barn (med donatr från Danmark). Barn är ingen rättighet men den som är övertygad om att den kan ta hand om sina barn och har de nätverks om behövs, den barnlängtan som många har bör få kunna skaffa barn om det inte blir till barnets lidande.
Och våra barn lider inte. Det finns studier som visar att barn till ensamstående mammor (mha donator) mår lika bar eller bättre än jämförbara barn (studien har pågått långe nu är många barn "unga vuxna").
ur en artikel på newsmill:
"Susan Golombok är professor i psykologi och har forskat under många år på barn till frivilliga "solo-mammor" och lesbiska par. I en av hennes senare studier, en uppföljning av föräldra-barn-relationer i dessa familjer kan man läsa:
"The female-headed families were found to be similar to the traditional families on a range of measures ofquality of parenting and young adults' psychological adjustment. Where differences were identified between family types, these pointed to more positive family relationships and greater psychological wellbeing among young adults raised in female-headed homes."
Kanske är det en chockerande tanke för någon, att i dessa familjer kan barnen faktiskt må bättre än i traditionella familjer. Jahaja, då är väl män överflödiga kan man tänka. Det är knappast svaret. Att barnen mår så bra i dessa familjer beror antagligen mera på att de varit planerade, efterlängtade och att föräldrarna tagit en mer aktiv ställning till sitt föräldraskap på grund av att de gjorde ett okonventionellt val."
http://humrep.oxfordjournals.org/content/25/1/150.full