Har funderat en del på hur barn far illa i skolan.
Inte genom mobbing utan genom att de inte når målen som man så fint satt upp. De klarar det inte och ändå skickas de högre och högre trots att de inte klarar av de lägre årskurserna
Att komma upp i sjuan och inte ens klara Åk 3 eller 5 i svenska eller matte gör att ett sådant barn misslyckas varenda dag.
Har kollegor som berättar om elever som kommer nu till Åk 7 som inte ens kan klockan eller vet vilken månad eller årstid det är. Hur kan man ens drömma om att ett sådant barn skall få det stöd och den hjälpen de behöver om det sedan sitter ett antal sådanna barn i samma klass. Vad för hjälp kommer andra elever att få om 1/3 av eleverna har problem eller diagnoser?
Skall lägga till att siffrorna inte är tagna ur luften utan ur verkligheten och inte bara ur en klass utan flera.
Hur kan någon ens inbilla sig att de skulle komma ikapp när de inte ens hänger med i det man går igenom.
Tror inte att personer på riksdags nivå är medvetna om det. Sedan skall det utifrån det funderas över vad man kan göra för en sådan elev i ett klassrum med nästan 30 andra. Hur skall man som lärare orka och hinna? Se varje individ, stötta varje elev med svårigheter.
Om man har 15-20 handlednings elever varav närmare 10 tillhör den skaran. Man skall planera och förbereda sina lektioner, man skall ha möten, gå på möten, planera och ha utvecklingssamtal, handledarsamtal och göra prov och rätta dem. Du skall hinna uppdatera dig i ditt ämne.
för de elever som behöver stöd skall det skrivas orosblanketter för att det skall ju dokumenteras vad som är gjort. Sedan skall det utredas vad man kan göra för barnet i fråga. sedan skall det skrivas åtgärdsblanketter och talas med kollegor om de upplever problemet och på vilket sätt de anser att barnet behöver hjläp. Man skall ha föräldrarnas tillstånd att gå vidare, vilket inte alltid r självklart även om man kan tycka det och sist rektors godkännade och namnunderskrift.
Det skall följas upp efter ett par veckor för att se om åtgärderna kommit igång och funderar och så skall man följa upp efter 6-8 veckor.
Jag förstår att lärare protesterar och klagar över arbetsbördan. Jag förstår också att det måste finnas många elever som mår dårligt i systemet. Att aldrig få känna att man lyckas, att ständigt ligga efter. Att känna sig utanför för att man inte förstår. Kanske inte våga fråga för att man inte vill känna sig dum eller utanför.
Tror på tesen att det kan vara anledningen att många blir utåtagerande för att inte visa att de inte förstår, inte är med.
Det finns ju barn personer som inte har läshuvud. Ändå skall alla förberedas för högskolan för den måste ju alla gå...
Det finns många områden gällande barn som behöver ses över.
28 oktober 2009 tog socialtjänsten i Mark "våra" barn. Två små fosterbarn som bott hos oss hela sitt liv. Följ min kamp att få hem dem till det de ser som sitt och samtidigt visa på alla missförhållanden som förekommer inom socialtjänsten mot små barn på redan utsatta barns bekostnad.
Bakgrund
Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.
Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.
Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.
Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.
Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.
Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.
Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.
Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.
Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.
Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.
Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar