Barnens egen hjälte

Åldern har inget med mod att göra, heller inte om man blir en hjälte.
Att inte ha något stoppar heller inte en del vilket är helt fantastiskt.
Malala Yousafzai ifrån Pakistan är ju ett sådant exempel född 12 juli 1997 i Mingora i Swatdistriktet i Khyber Pakhtunkhwa-provinsen,
Malala Yousafzai är känd för sin aktivism för flickors rättigheter till utbildning i Swatdalen, där talibanerna tidvis har förbjudit flickor att gå i skolan. Den 9 oktober 2012 sköts hon i huvudet och i nacken i ett mordförsök utfört av talibantrogna, efter att hon vägrat hörsamma gruppens förbud mot skolgång för flickor. Under dagarna efter attacken var hennes tillstånd kritiskt.
Hon var 15 år då,
Under 2013 fick hennes aktivism internationellt erkännande. Hon har tilldelats flera internationella utmärkelser och fick Nobels fredspris 2014 tillsammans med Kailash Satyarthi.

eller Iqbal Masih från Indien.

Iqbal blev tidigt skuldslav hos en mattfabriksägare, som sålde honom vidare. Iqbal var troligen 5–6 år när han började arbeta i mattfabriken. Han arbetade från tidig morgon till kväll och behandlades ofta illa. Fem år senare befriades han ur skuldslaveriet. Han gav andra barn mod att också lämna sina ägare.

Iqbal hotades av mattfabrikanterna och mördades 16 april 1995. För sin kamp mot barnarbete och skuldslaveri fick han år 2000 postumt (efter sin död) det första World’s Children’s Prize, som även har ett andra namn till Iqbals minne: Iqbal Masih Award.

Han blev 13 år.

 

Just nu utser barnen sin egen hjälte. http://www.expressen.se/geo/aziza-14-har-hjalpt-25-000-barn-att-fa-ga-i-skolan/ Tre är nominerade och presenteras av

Ärkebiskop Desmond Tutu:

AZIZA RAHIMZADA, 14, Afghanistan

"Inspirerar flyktingbarn, särskilt flickor, att uttrycka sina åsikter. Hon står upp för barn som lever under fasansfulla förhållanden i afghanska flyktingläger och har uppmuntrat hundratals barn att tala om sina problem och kräva sina rättigheter... Hon organiserar aktiviteter för barn så att de kan diskutera och dokumentera sina problem, hon ökar medvetenheten och påverkar parlamentsledamöter och opinionsbildare."

JEANESHA BOU, 17, Puerto Rico

"Kämpar mot människohandel, trafficking. Hennes mål är att utplåna modernt slaveri, ett brott mot mänskligheten för vilket många människor utsatta för trafficking faller offer. Hennes budskap och kampanjer har gjort Jeanesha till ett exempel för dem som viger sitt liv åt att bekämpa människohandel med barn och ungdomar."

ABRAHAM KEITA, 17, Liberia

"Kämpar för rättvisa åt barn som är utsatta för våld. Han blev medlem av Liberias barnparlament när var bara nio år och har sedan dess varit aktiv när barns rättigheter kränks. Han har organiserat flera fredliga marscher och skrivit petitioner till Liberias regering för att kräva respekt för barns rättigheter."

 

En närmare beskrivning av Aziza som trots att hon är flykting och bara 14 har sett till att 25000 barn har fått gå i skolan. http://www.expressen.se/geo/aziza-14-har-hjalpt-25-000-barn-att-fa-ga-i-skolan/

Aziza Rahimzada är bara 14 år, men har redan i flera år organiserat barn i Afghanistans flyktingläger. Hon ledde dem i uppvaktningar hos lokala politiker och i parlamentet, hon tryckte på och övertalade. Till slut gick myndigheterna med på att registrera de 25 000 barnen i huvudstaden Kabuls 59 flyktingläger så att de fick gå i skolan.
Hennes envisa och målmedvetna kamp för barnens rättigheter uppmärksammas nu runtom i världen. Aziza och två andra barn är nominerade till Barnens fredspris som delas ut av en människorättsorganisation med säte i Nederländerna.

– Jag arbetar bara för barn. Jag ska fortsätta att jobba för dem eftersom barns rättigheter kränks på alla nivåer i Afghanistan, säger Aziza till det amerikanska tv-bolaget NBC.
– Vi startade ett råd för barnen i lägret där de kan tala om sina problem. Det finns också ett äldsteråd i lägret, så jag för vidare barnens problem till det rådet. Därifrån tar jag frågorna till relevanta myndigheter och jag föreslår också lösningar, säger hon.
Med hjälp av barnråden i sitt eget och andra flyktingläger fokuserar Aziza på de problem som främst drabbar barnen. Deras familjer är inrikes flyktingar undan krig och nöd i Afghanistan där blodiga strider rasat i decennier.

Förutom den allmänna fattigdomen led speciellt barnen av att det inte fanns rinnande vatten eftersom föräldrarna skickade i väg dem för att hämta vatten. Barnen fick gå långa sträckor med de tunga hinkarna – tills Aziza lyckades övertala myndigheterna att dra en vattenledning till hennes läger, där det finns mer än 500 barn.
Men det är kampen för barnens rätt att gå i skolan som gjort henne berömd.
 

– Hon var mycket speciell från början. Hon tänkte mer än de andra, talade för dem, ställde frågor. Gradvis blev hon en representant för de andra barnen, säger David Mason, ledare för MMCC, till AFP.
Det var i samarbete med MMCC och lokala politiker som Aziza lyckades ge flyktingbarnen rätt att gå i skolan.
– Det var en framgång av astronomiska mått. Jag såg barnen i skoluniform och kände inte igen dem. Det var en sådan lättnad att se dem, det var en sådan radikal förändring, säger David Mason. 

– De här barnen är en produkt av krig. De har lidit mycket under alla år av krig. Jag ger barnen råd och förklarar värdet av utbildning för dem, säger Aziza till nyhetsbyrån AFP.
– Deras familjer är också outbildade så ibland måste vi förklara också för dem, säger hon.
Aziza och hennes familj bor i en av Kabuls fattigaste delar. De flydde dit 2001 från provinsen Parwan där en av hennes bröder dödades i kriget. Fyra barn bor fortfarande hemma och hennes mamma försörjer familjen genom att arbeta som kokerska i en skola.
Mer än 900 000 afghaner räknas som flyktingar i sitt eget land. Mindre än 60 procent av barnen i Afghanistan går i grundskola och mindre än 35 procent i gymnasium, enligt FN. För flickor är siffrorna ännu lägre.
– Det som motiverar mig mest är den fattigdom och brist på utbildning som jag upplever i min egen familj, säger Aziza till NBC.
 

visast borde vi också kunna mer än vi tror om vi bara vill. Som att stå upp för någon som är mobbad, utfryst eller utsatt på annat sätt. Eller att ta in ett barn som flytt eller finnas där för ett barn som inte kan bo kvar hemma. Att lägga något i koppen hos tiggaren vid affären eller hälsa på en gammal som sitter ensam. Tänker ibland på budet att ge tionde. Det är inte många som gör men de som gör tänker oftast bara på att det rör ekonomin. 10 % av inkomsten men tänk om vi skulle ge 10 % av vår tid till andra, Börja med våra barn....

 

Det går

Det är många som tror att det är meningslöst att slåss för en framtid, som inte tycker att det är någon ide. Som gett upp innan  de ens försökt.
Det är bara att erkänna att en del har svårare än andra  men det går att ta sig ur nästan vad som helst om man bara vill.
http://www.aftonbladet.se/svenskahjaltar/article20945661.ab

När John Franco kom till ­Sverige levde han som papperslös i flera år, och gömde sig för polisen. Som tonåring såg han hur många förortsungdomar struntade i skolan och såg upp till ortens ­gangsters.

- Jag kände att de behövde en bra förebild, tyckte John och blev polis själv.

Nu hjälper han unga att ­söka in på polishögskolan.

Det var inte självklart att John Franco skulle bli polis - tvärtom. Tillsammans med sin mamma kom han som nio­åring till Sverige och levde i fem år gömd, papperslös. Under­ de åren gick vardagen ut på att hålla sig undan ordningsmakten.

Familjen hade dessutom dåliga erfarenheter av polisen från hemlandet Colom­bia, och i Stockholm umgicks John sen i kretsar där både missbruk och kriminalitet var vanligt. Att han själv valde den motsatta banan tackar han sin mamma för.

I dag föreläser John därför för ungdomar både privat och i yrket. Då poängterar han bland annat hur viktigt det är att hitta förebilder i vardagen, i sin egen närmiljö. Och att själv bli just en bra förebild - att bli polis - var något John beslöt sig för i tonåren.

- Jag kände att de behövde en bra förebild, någon vars värderingar kunde vägleda dem, och tyckte dessutom att polisyrket verkade spännande.

Inom polisen har John varit engagerad i flera projekt för att öka och förbättra förståelsen och kommunikationen mellan polis och ungdom. När han sen insåg att han som ­invandrare i uniform nu av vissa ansågs vara en svikare, startade han för ett par år sen ett eget projekt. Med ”Polisyrket i sikte” ville han motivera och stötta ungdomar han visste var intresserade av yrket­ men saknade omgivningens stöd.

- Och intresset var stort. Till sist ­kopierade vi i princip ansöknings­förfarandet till Polishögskolan vilket för ungdomarna blev en övning i sig. De som inte kom med fick ordentlig feedback på sin ansökan och tips om vad de kunde förbättra, säger John.

Isvak och hinderbana

- De som valdes ut fick bada­ isvak och göra hinderbana på högskolan, öva sig i situationer som kan uppstå i verkligheten och lära sig om yrket i allmänhet - varför vi gör som vi gör. Den kunskapen spred de sen vidare i sin omgivning vilket underlättade i våra möten med ortens ungdomar.

I dag arbetar en av projektets 20 deltagare som ordningsvakt, en annan har kommit in på Polishögskolan och flera andra har sökt. John fortsätter dessutom att ha kontakt med många av dem för att kunna agera mentor, fungera som referens och helt enkelt finnas där när man behöver prata.

Katarina Wendelin
 

(Inlägget är längre)
Tycker att det är skönt att visa att det går. Att man inte skall ge upp. Det mesta går.

Ett ärende till

I veckan har jag fått ett ärende till.
Två pojkar som bott i sitt familjehem i över 4 år.
Man påbörjar en vårdnadsöverflytt och man tar beslut om att ansöka om det i nämnden.
Sedan kommer en ny handläggare som besöker mamman det första hon gör, det var i våras. Mamman är då på behandlings hem. Handläggaren gör då en ny bedömning och tar tillbaka beslut om Vöf för mamman vill ju ha hem sina barn.
Man talar om det för barnen som protesterar på alla sätt de kan. De skriver brev till sin handläggare, de talar om det i skola och för alla andra som de kan, de kontaktar andra myndigheter.
Mamman har dessutom ljugit för dem och sagt att pappan inte vill veta av dem. Familjehemmet tog ändå kontakt med honom och han blev jätteglad. Båda föräldrarna har vårdnaden men pojkarna har inte träffat pappan på grund av vad mamman sagt om honom. Man inledde några umgängen som fungerade jättebra.

Det var en sol placering.

Innan helgen var det bokat umgänge med pappan, sedan ändrades det plötsligt. De skulle nu till mamma istället. De vägrade.
Då ljuger man och säger att de samtidigt skall få träffa pappa under sitt besök hos mamma.
De åker.
Samma kväll, i fredags var den ena på ett kalas och ringer sedan och ber att få bli hämtad tillbaka till familjehemmet, han vill inte vara hos mamma. På söndag får de veta att den andra pojken inte kommer tillbaka. Han skall stanna hemma hos mamma.
Pojken som valde att åka hem  till familjehemmet istället för mamma på fredagen är så glad att han valde just det. Han vill vara kvar och han är livrädd att även han skal flyttas hem.

Igår så klev soc in på hans skola, i hans klass och hämtar honom med våld. Utan förvarning.

Jag hittar inga ord för vad jag skall säga. Känner mig så maktlös, Hur kan det få fortsätta? Varför behandlar man barn och familjehem på det viset? Hur kan de inbilla sig att relationen mellan barnen och mamma blir bättre av att tvinga dem på det viset? Skall de nu förlora pappa en gång till? Vad har de för garantier att mamman håller sig drogfri denna gången? Hon har bara varit ren sedan i våras. Inte ens 1/2 år.
Grabbarna plockas ifrån skolan. Dagen innan den ena skulle göra nationella prov. Handläggaren säger att skolan inte är så viktig i den åldern. Hur tänker man då? Pojkarna är tillräckligt stora för att ha åsikter och tycka och förmedla det men ingen lyssnar. Vad är lagen värd då?

Återigen visar det sig att barnperspektivet är bara ett fint ord på pappret.

Barn utan tillhörighet

Då har vårt första ensamkommande kommit och nästa anländer på måndag. En liten kille både till kropp och själ även om han är lång. man märker det särkilt då allt är nytt och annorlunda. Men verkar så snäll. Men hemlängtan lyser igenom. Just nu hör jag honom i hans rum. Han lyssnar på hemlandssånger på datorn och sjunger med. Melankoliska sånger i moll. Så fina men så fulla av längtan.
Han vet vart han kommer ifrån och han hörde hemma någonstans men det finns även de barn som inte tillhör någonstans.
http://www.expressen.se/geo/ett-statslost-barn-fods-var-tionde-minut-och-darfor-ar-laget-akut/

Antalet barn som föds utan att tillhöra en stat ökar. Utan ID-handlingar får de svårare att bygga en framtid och döms ofta till ett liv i diskriminering.

Ett statslöst barn föds i världen var tionde minut, fastslår en ny FN-rapport.
Det är ett barn utan födelseattest och ID-handlingar, ett barn utan medborgarskap och rättigheter som inte får chansen att leva ett fullvärdigt liv.
– Jag gillar inte att vara statslös, det är orättvist, säger Rama Bilal Ali, 9, statslös i tredje generationen i Libanon.

Nioåriga Rama Bilal Alis mamma är från Libanon. Men mamman kan inte överföra sin nationalitet till sina barn eftersom medborgarskapet följer pappan. Rama är därför statslös. (Foto: UNHCR/Jordi Matas) 

Alla mina vänner kan resa till olika platser, men jag kan inte resa någonstans. Jag är ledsen för att jag inte har något ID-kort.”

Omkring tio miljoner människor världen över förnekas i dag en nationalitet. Ofta förbjuds de att gå i skola, besöka en doktor, få ett jobb eller köpa ett hus. UNHCR:s kampanj #Ibelong har som mål att utrota statslösheten inom tio år. För att uppnå målet uppmuntrar man alla länder att ta de här stegen:
Tillåt barn att tillskrivas nationaliteten för landet de är födda i, om de i annat fall hade blivit statslösa.
Reformera lagarna som hindrar mammor från att föra vidare sin nationalitet till barnen på samma sätt som papporna kan.
Ta bort lagar och förordningar som förnekar barnen en nationalitet på grund av sin etnicitet, ras eller religion.
Säkerställ universell födelseregistrering för att förebygga statslöshet.

 

Inlägget är längre
Undrar hur det blir för de barnen? Det blir fler och fler. Tror jag läste en siffra på över 40 000 barn som födds nu under flykt.

Inte en enda plats i hela Sverige

Vet ju att man jagar platser i hela Sverige till flyktingar. Både i familjehem och på institution. Har en kompis som i sin tur har en kompis som blev uppringd. Två handläggare var så de nästan grät i telefonen. De hade två i bilen som skulle placeras akut och de visste inte vart de skulle göra av dem. Frågade om hon kunde ta. Men hon hade ju bara ett rum... men då får du ju plats med fyra blev svaret.
Så blir det då det är kris. Sedan fick jag  beslägg för hur mycket kris det i en krönika:
http://www.dagenssamhalle.se/kronika/naer-allra-sista-luftbubblan-kramas-ur-foervaltningen-19740

Häromdagen läste jag just en sådan historia, ett händelseförlopp som pendlar mellan hopp och förtvivlan. Den börjar med ett bostadsinbrott i Umeå och en man som kommer hem och tar tjuven på bar gärning. Först tittar Bullerbysverige fram.
Brottsoffret är vänligt nog att plåstra om gärningsmannen som skurit sig på det krossade balkongfönstret. Han bjuder till och med på en huvudvärkstablett. Va, varför då? Tjuven är ett bara ett barn, en kille i tolvårsåldern.

När polisen ska kontaktas får förloppet en ny vändning. Pojktjuven drar kniv, kvinnan i hemmet blir lindrigt skuren och han försvinner. Polisen hittar pojken morgonen efter. Han är för ung för att kunna gripas.

Sådana mycket ”stökiga” barn omhändertas i stället enligt LVU och placeras då ofta på så kallade HVB-hem, hem för vård eller boende. Men nu tar det tvärstopp.
– Socialtjänsten kontaktades för att placera honom på ett LVU-hem, men det finns inte en enda ledig plats i hela Sverige, berättar förundersökingsledaren.

Jag stannar upp och läser meningen en gång till. Såg jag rätt? De hittade inte en enda ledig plats i hela Sverige. Förundersökningsledaren fortsätter:
– Vi fick föra tillbaka honom till det boende han kom ifrån. […] Socialtjänsten har verkligen gjort allt de kan. Farhågan är att han sticker därifrån och man får bara hoppas att fler inte drabbas.

Den här hösten har landet formligen dammsugits på boenden för ungdomar. En effekt har varit de omtalade och uppseendeväckande prisnivåerna. Ser vi den andra effekten nu? Att platserna tar slut, slut som i på riktigt helt slut.
 

Det är kris. 
Hörde om en som har sju barn placerade, en annan nio.
Har även hört kommuner som i panik nästan betalar var som helst. Om arvoden på 1500 per barn och dygn i familjehem. Helt galet.
Risken att det blir för pengarna och då pengarna styr försvinner lätt omsorgen. 
Frågan är vad de gör om barn som redan finns i Sverige far illa och behöver placeras, och det inte finns några platser.