Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

tisdag 2 februari 2016

Pappor

Alla barn borde ha rätt till två föräldrar. En mamma och en pappa.  Det finns de pappor som slåss hårt för att få finnas i sina barns liv men det finns också de som inte verkar bry sig. Här är en artikel som lyfter det.
http://www.helahalsingland.se/opinion/insandare/varfor-ar-det-tillatet-for-pappor-att-overge-sina-barn
Vilka pappor pratar jag om? Jo, de pappor som tar sig rätten att avsäga sig allt föräldraansvar för att kunna försvinna ut ur sina barns liv. De som vid en separation flyttar så långt bort att ett dagligt umgänge med barnet inte är möjligt. De som skapar sig en livssituation där de inte kan/vill lägga upp ett schema där barnets umgänge med dem kan bli en trygg, återkommande och naturlig rutin. De som väljer att inte ha en regelbunden fysisk kontakt med sina barn ens via till exempel telefon. De som aldrig kommer på eller ens uppmärksammar skolavslutningar, utvecklingssamtal, luciafiranden, klassträffar, sjukhusbesök, fritidsaktiviteter, födelsedagar. De som aldrig nattar, väcker, skjutsar, hämtar, stöttar, tar emot, bryr sig, undrar, tröstar och frågar. De som går vidare med den egna existensen som enda fokus och som inte vill att deras barn ska ha någon självklar och naturlig plats i det livet.

Jag pratar om de pappor som struntar i sina barn därför att de hellre vill ägna sig åt sig själva och sina egna liv.
Varför måste inte dessa pappor betala dubbelt, tredubbelt eller till och med fyrdubbelt underhåll som straff för att de inte tar sitt föräldraansvar? Och varför tar vi det som fullständigt självklart att mammorna ska ta ensamt ansvar när dessa pappor har försvunnit? Varför finns det inte samhällsresurser som hjälper en ensam mamma att klara allt som annars är fördelat på två? Varför är det ingen som frågar sig vad som skulle hända om alla vi mammor som ensamma tar hundraprocentigt föräldraansvar för våra barn helt plötsligt gick till kommunkontoret och sa; nu vill inte vi heller ta hand om de här barnen, nu får ni göra det?

Och alla ni pappor som är pappor på riktigt, varför ifrågasätter inte ni dessa pappor? Eller alla män överhuvudtaget, oavsett om ni är pappor eller inte. Eller alla människor, både kvinnor och män, oavsett ålder, kön, relationer, oavsett allt. Varför undrar ni inte över den där trevliga killen på jobbet, bakom trummorna i bandet eller den nya mannen i en kvinnlig bekants liv? Varför undrar ni inte varför hans barn aldrig tar någon plats i hans liv? Varför han aldrig säger nej till något därför att han måste avsätta tid till att vara pappa?
Varför låter ni pappor som struntar i sina barn komma undan med det?
Varför diskuterar vi inte dessa pappor och deras beteende?
Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)