Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

lördag 13 februari 2016

Någons barndom

Det är så lätt att glömma personerna bakom rubrikerna. I allt som väller över oss runt flyktingar i hela världen är det ännu lättare att glömma att bakom varje bild är det mäskiskor, öden och i många fall barn som under tiden förlorar sin barndom.
http://andrev.cafe.se/det-ar-nagons-barndom-som-pagar-har/
Enligt en ny rapport från SCPR (Syrian Centre for Policy Research) har 470000 människor dödats och 1,9 miljoner människor skadats i kriget i Syrien. Bakar du ihop de två siffrorna motsvarar det 11,5 procent av landets befolkning.
6,3 miljoner människor är på flykt inne i Syrien, över 4 miljoner människor utanför. Bakar du ihop de siffrorna motsvarar det 45 procent av landets befolkning. Bryter du isär dem hittar du perspektiven.
Det är någons barndom som pågår här


Det är någons småbarnsår som pågår här. De där jobbiga när man inte får sova ordentligt och oroar sig hela tiden. Googlar utslag och ringer 1177. Skedmatar vätskeersättning. Är hon för varm? Är han för kall? Det drar ju från fönstret här!
Det är någons småbarnsår som pågår här. Fast utan 1177. Och utan fönster. Eller väggar. Det är någons småbarnsår som pågår här och det drar från alla håll.

Det är någons barndom som slutar här
Förlåt. Men det händer hela tiden. Varje dag. När du somnar i kväll har det hänt igen. Alan Kurdi drunknar varje dag.
Flyktingarnas kris är inte det enda perspektivet, men det måste vara det viktigaste. För det som pågick för fem månader sen pågår fortfarande. Med några få skillnader.
 
Det kommer fler kvinnor och barn. Mer än en tredjedel av de som nu korsar Europas vallgrav är barn. 2015 var majoriteten unga män, nu är 57 procent kvinnor och barn enligt grekisk polis.
 
Fler drunknar nu än vid samma tid förra året. 366 män, kvinnor och barn under årets första 35 dagar. Drygt tio liv om dagen. Mörkertalet är större. Kanske drunknar fler nu just för att fler är kvinnor och barn? Det är lite tidigt att dra slutsatser ur statistiken, enklare mot årets slut när ytterligare fyra-fem Estoniakatastrofer ägt rum. Men vi vet att de minsta ofta drunknar först när båtarna sjunker. Ibland redan innan eftersom de placeras i mitten där det bildas som en kall bassäng när vågorna slår in över båten.
Och ibland dör de på stranden. I händerna på någon volontär. Så nedkylda att deras liv inte kan räddas.
 
Någon tycker att det är effektsökande att fokusera på barnen, de utgör ju bara en tredjedel av människorna som kommer över havet. Samma någon tycker ofta att vi ska fokusera på den tusendel som begått sexuella övergrepp.
Eller åtminstone vår kris.
 
Människor fortsätter att fly och Europas svek är redan ett sår i historieböckerna. Vi kan väl åtminstone ha anständigheten att inte begrava deras perspektiv under vårt eget.
Och kanske skänka lite pengar till de som inte sviker när det drar från alla håll. Det är ändå liv som pågår här.
Läkare utan gränser
Röda Korset
UNHCR
Peta på någon av länkarna och gör någonting. För Europas ledare kommer inte att göra det åt dig. Är jag rädd.
Andrev Walden
 
Jag kan bara hålla med. Klicka in på länken för artikeln och se bilderna som säger mer än ord.
Klicka på länkarna och ge en slant. Det kan de allra flesta av oss.

För mig blev det ännu mera verkligt då jag i går satt men tre små tjejer och deras lillebror. Vi spelade spel och lekte. De kunde inte var nära nog. De kramades och pussandes. Ville veta vad allt hette på svenska. De hade flytt ifrån Afganistan men mamma och pappa. Det var fyra barn. 8 månader, 3, 7 och 10år.  Helt underbara eller dagen innan då jag fick förmånen att få hålla i en liten 22 dagar gammal. De hade kommit hela familjen med storebror på 3 år. Han blev överlycklig över en gammal bil jag hade i fickan. Det blev den enda han hade.
Eller pojken som jag skall bli god man åt som kom med två systrar och deras två små barn, 1 och 3 år gamla. De hade inget mer än de stod och gick i. 
Eller grabben som satt på rummet och grät . Han var här ensam och bara 13 år. Ingen god man så inga pengar vilket innebär att han inte hade mer än kläderna han hade på sig. Nu var byxorna trasiga och han satt med nål och tråd och försökte tråkla ihop dem för det var de enda han hade.
Eller kompisarna till "vår" som bott här i 5 månader men inte fått någon god man så de har inga pengar, kan inte tanka telefonkort och har inte kunnat köpa kläder. Har bara det de har på sig samt ett ombyte.

Alla skyller ifrån sig att det inte är deras uppgift, inte deras jobb.
På kurs för goda män fick vi veta att vi inte skulle göra för mycket för då blev det så jobbigt för resten. Då skulle ingen som ville ha dem. Jag satt och tänkte: talar vi inte om barn oms skall bli vårt ansvar och som vi är den viktigaste för? Barn som vi skall gröa vårt bästa för, inte bara det mista vi måste för de ynka pengar man får?

Det är lätt att klaga på de som syns på tv som är emot flyktingar som är emot att de kommer hit. Som jagar de som är mörkhyade för att slå dem eller annat. Men vad gör vi mer än sitter i tv soffan och förfasar oss över det? Hur många har stället upp som familjehem, goda män eller kontaktpersoner?
Har i veckan jobbat med att få fram en stödfamilj till varje familj som finns på ett boende här i näärheten, har själv tagit på mig två och har lyckats få till alla utom två (av 14) Har jagat organisationer i stan för att få dem att ställa upp med sysslesättning, gratis kurser.  Har lyckats få ihop tre. Ägnade en kväll åt att åka till ett boende för ensamkommande pojkar där vi hade spelkväll. Har varit där själv och haft med spel, och annat som vi talar om och runt. Spelade memory med två grabbar i 20 års åldern och två äldre gubbar. en stund då de kunde glömma tristess och annat och det blev mycket skratt. De är så tacksamma.
Man kan så mycket mer än man vet om man bara börjar.
  
Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)