Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

onsdag 23 maj 2012

Diagnoser för alla

I gårdagens SvD skriver barnläkaren Leif Elinder http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/snart-kan-alla-som-vill-fa-en-diagnos_7217151.svd
Diagnosen adhd har blivit skolans vanligaste funktionshinder men det är ett horoskopbegrepp som utöver en reell men sällsynt sjukdomskärna fångar in allt som vuxna betraktar som socialt störande.
Det finns en benägenhet i vårt samhälle att medikalisera problem som inte är medicinska, att söka sjukdomsförklaringar där det bara finns störande beteenden och att ge sken av att vi förstår orsaken till avvikande beteenden bara för att vi ger dem ett namn. Genom att vidga sjukdomsbegreppet skapas en marknad för fler läkemedel. Förfaringssättet kallas sjukdomsmakeri (”disease mongering”). Fenomenet beskrivs av medicinjournalisten Ray Moynihan i boken Hur man säljer sjukdom.

För 15–20 år sedan lanserades adhd och damp som nya folkhälsoproblem, vilka antogs drabba tio procent av alla barn. Då forskningsresultaten ifrågasattes förstörde forskarna olagligt allt forskningsmaterial om damp. Forskarna dömdes i domstol. Diagnosen damp avskaffades och folkhälsoproblemet kunde halveras.

Intressant läsning må jag säga.
Han fortsätter:
Sjukdom är den enda accepterade formen för avvikelser vi har. Saker som namnges blir verkliga. Alla som vill kan få en diagnos. ”Läkaren namnger den, sjukförsäkringssystemet bekräftar den, medierna uppmuntrar den, läkemedelsindustrin tjänar på den” (Karin Johannison, idéhistoriker). Diagnosen innebär att bli tagen på allvar, en förklaring, en skuldbefrielse, förhoppningar om en effektiv behandling och en snabb bot.
Diagnosen har blivit en effektiv sköld i händerna på makthavare, som vill skydda undermåliga samhällsinstitutioner. Inget behöver ändras. Därför behövs en oberoende motinformation om osäkerheten kring många diagnoser, om självläkande naturalförlopp, om betydelsen av en mångsidig pedagogik och riskerna med överdiagnostik och vidlyftiga medicinska behandlingar.

Ingen förnekar att det under adhd-symptomparaplyet kan finnas barn med medfödda avvikelser. Ingen förnekar att orsaken till huvudvärk kan vara en hjärntumör. Men sådana orsaker är sällsynta. Ett första steg för en bättre resursanvändning vore att Socialstyrelsens tillsätter en strikt ojävig och från läkemedelsindustrin oberoende expertgrupp med uppdrag att sammanställa ett nytt kunskapsdokument om adhd

Det kanske är så som det stod i press för ett tag sedan att det kan vara så enkelt att vissa barn bara är omogna och då diagnostiseras? Det största problemet som jag ser det är att skolan inte fått ökade resurser för att ta hand om barn i behov av stöd. För att få det krävs en diagnos annars skall det tas på den vanliga budgeten och har man många barn som behöver stöd blir det dyrt.

Äntligen har jag fått länk till programmet med Hasse Aro http://play.radio1.se/catchup/clip/6986 gå fram till 22.30-35.30 om vårdnadstvister. Intressant diskussion. Det är lätt att kasta ur sig påståenden men det gäller att ha på fötterna när man diskuterar och jag vet att Lena har granskat underlaget i undersökningen.

Hon menar att man inte tagit hänsyn till en del relevanta saker. Då man tittade på hur många mammor eller pappor som fått vårdnaden så tog man bara siffrorna rätt av. Man tog inte bort den delen av pappor som inte fanns i Sverige och alltså inte kunde få vårdnaden. Man tog heller inte bort den del som misshandlat sin partner eller barn så att de inte skall ha vårdnaden.
Som framkommer i programmet hävdar en del att kvinnor lätt slänger ur sig anklagelser om både sexuella övergrepp och misshandel för att få bort pappor ur sitt liv och därmed även barnens liv men för det första tror jag inte de är så många även om det förekommer. Som Lena säger och upplever utifrån sitt jobb så är de snarare så att det blir tvärtom. Kvinnor har svårt att bli trodda om det inte är bevisat utom allt rimligt tvivel. Man sitter i rävsax. Släpper man inte iväg barnen på umgänge med den andra parten oavsett om man tror att den misshandlar eller missköter barnen så anklagas man för umgängessabotage och skickar man iväg dem så säger de att man ju inte kan vara så rädd eftersom man tillåter det och inte agerar.
Som Lena säger i programmet det finns de som missköter det på båda håll men man skall utgå ifrån barnen och deras behov av trygghet och kontinuitet och vem som kan ge det beror inte på kön utan oftare på vem som tagit det största ansvaret.

2 kommentarer:

  1. Både ja och nej.
    Min son har en ADHD-problematik som enligt psykologen i utredningen menade var betingad. Alltså, min son var inte formad i samma fyrkant som de andra barnen och fick då en stämpel som besvärlig av skolpersonalen, blev utesluten ur gemenskapen och utvecklade en depression, 6 år gammal. Hans problem och 'diagnos'? Överintelligent...
    Han låg långt före de andra barnen men nekades sitt jag.
    Medicinering och skolbyte har idag gett honom självkänslan åter och nu är hans 'diagnos' på remission som det heter. Han är alltså en 'frisk' 12-åring idag, men det finns dock de som har ADHD och inte bara problematiken, och när de vuxna gjort allt vad de kunnat - då kan en viss medicinering vara nödvändig.
    Apropå att det skulle vara vanligare idag k a n ev. förklaras med att det saknas adekvata nivåer av omega3-fettsyror i hjärnan och handen på hjärtat- har inte våra kostvanor de senaste 30 åren visat på minskat intag av dylika livsmedel rika på dessa essentiella fettsyror?

    SvaraRadera
  2. Det är alltid lätt att generalisera men frågan är ändå om man i vissa fall gör det lätt för sig genom att ställa en diagnos. Då "vet" man ju vad det är och kan slå sig till ro. Sedan problemet med att skolan inte får stöd för barn om de inte har en diagnos är ett annat problem. Visst finns det barn med diagnoser och barn som behöver den typen av hjälp och då skall de ha det. För vissa är det hjälp men för andra tror jag det kan vara det som stjälper också att få en diagnos och då vet man vad det är och det går inte att göra något åt för han/hon är ju sådan...

    SvaraRadera