Ett brev i veckan

Är så trött på alla ärenden som kommer in och ingen verkar bry sig så nu har jag och två till bestämt oss för att börja skicka ett i veckan till hela socialutskottet med frågan om vad de tänker göra åt det. Här är första som gick iväg idag 

D 28 oktober 2009 slets två små fosterbarn ifrån oss under ett umgänge. Förvaltningen fick grov kritik av socialstyrelsen och ärendet uppmärksammades av uppdrag granskning inte mindre än fyra gånger. Ni har haft det uppe ett antal gånger i riksdagen.

Det är jag som är fostermamman i det ärendet.

Jag har på något sätt blivit en talesperson för andra i samma situation eftersom det inte finns någonstans att vända sig, ingen instans som väcker våra frågor och ingen som agerar hur fel det än är. Ingen får, kan eller vill lägga sig i enskilda ärenden.

Vad har hänt sedan dess? Har det blivit bättre? Har man lärt sig något? Inte alls hävdar jag.

I måndags hämtades en fyra årig pojke ifrån det hem han växt upp i, det hem han ser som sitt. Ifrån dem han ser som sina föräldrar. Han har haft umgänge med sin mamma 2 timmar i månaden. Då det bestämdes att han skulle hem fick han tre veckor på sig. För tre veckor sedan han skulle hem skulle ha sova över. Första gången fick de inte ens in honom i bilen. Han talade om med all tydlighet för alla att han inte ville åka, att han inte ville sova där, inte ville bo där, att han inte ville träffa mamma. Barnläkare, BVC, dagis alla har hört och tycker att en hemflytt är ren barnmisshandel. För två veckor sedan kom handläggarna och tvingade in honom i bilen. Han skrek och protesterade på alla sätt. En fick hålla honom inifrån bilen så att han inte skulle lyckas ta sig ur för att han inte skulle klämma händerna i sina försök att ta sig ut medan den andra stängde dörren med barnlåset i för att han inte skulle kunna hoppa ut i farten. ”Vissa barn måste man bara köra över ” sa de innan de åkte.

Nu i tisdags kom samma handläggare och hämtade honom. Han skulle flyttas hem. Tre veckor har han haft på sig. Ingen inskolning ingen tillvänjning, ingen utredning om hur det kommer att gå. Utredningen skulle påbörjas nu då han väl är hemflyttad.

Familjehemmet tvingades stå bredvid och titta på då pojken skriker, sträcker sig efter dem ,ropar på dem och ber om hjälp. De kan bara hjälplösa, maktlösa se på och kan inget göra. Fostermamman fick i ren stress, panik, maktlöshet en stroke och kördes till sjukhuset där hon legat i veckan.
Är det tacken för att man tar ett samhällsansvar? Är det så man skall räkna med att behandlas?

Jag har fyra sådana fall just nu, barn under 5 år som skall hem trots att de bott i samma familj sedan de var spädbarn och inte har haft fungerande umgängen med sina bios. Ändå skall de hem. Ingen av dem har man utrett möjligheterna för innan. Ingen av dem skolar man in utan det går fort och abrupt då barnen slits upp. Barnen förstår inte varför de som de ser som sina föräldrar ser på och inget gör, de tror att de gjort något fel, anklagar sig själva. Tror att de lämnats. De får sällan eller aldrig finnas kvar för umgängen.

Varje gång jag varit hos någon av er i riksdagen har jag fått höra att lagen säger att ett tydligt barnperspektiv skall råda i alla ärenden gällande barn. Det är inget jag ser i detta ärende.

Skyll inte ifrån dig och göm er inte bakom att ni inte går in i enskilda ärenden för jag kommer från och med nu att skicka ett ärende i veckan för att visa att det inte är enskilda ärenden.

Och jag kommer varje vecka fråga er vad ni gör åt detta. och jag vill ha svar. Är det såhär det är tänkt? Är det rimligt att barn i Sverige i myndigheter händer skall hanteras på det visset? Var är barnperspektivet i detta?

Är det tänkt att familjehem skall hanteras så här? Bli av med jobbet över dagen. Tvingas se på när barn misshandlas av myndigheter utan att få ingripa för att de har rätt att göra det. Det är inte konstigt att ingen vill jobba som familjehem att det är så svårt att hitta oss, de som vill ställa upp. Är du förvånad?
Varför vill ingen kvalitetssäkra vårt jobb? Varför frågar ingen oss varför vi fortsätter, vad vi behöver för stöd och hjälp, vad det är som att vi lyckas vilket vi faktiskt gör i 90 % av fallen.

För fyra år sedan talade jag om att man flyttar små barn utan anledning men Maria Larsson sa att ni inte fick några sådana indikationer. Men begärde ändå sammanbrottsutredningen. Den visade att 30 % av alla småbarnsplaceringar avbryts i förtid. Men man frågade inte oss om anledningen utan man frågade handläggarna och de påstod att det är vi som inte längre vill ha barnen för att de plötsligt efter 4, 7, 10 år inte skulle gå ihop med våra egna biologiska. Det är utifrån alla ärenden jag fått helt fel, de har ju blivit som våra egna.

Nej man frågar handläggarna som både utreder, beslutar och verkställer i samma ärenden. Det är inte rättssäkert. En handläggare som dessutom inte ens har utbildning vad gäller barn. Som inte har obligatorisk närvaro plikt på utbildning. Jag jämför det med att ingen skulle vilja opereras av en läkare som inte varit på utbildning men en utsatt familj, ett utsatt barn har inget val. Båda har andra människors liv i sina händer men den enda har inte ens ansvar för de beslut hon tar, behöver inte ens vara på utbildningen. Är det rimligt?

Visst man kan anmäla till granskningsmyndigheterna nu IVO men de får bara kritisera vad som hänt men får inte lägga sig i hur ärendet hanteras däremot kräva rättelse vad gäller formalia och dokumentation. Det blir ingen förändring i sak, för de drabbade i ärendet. Det innebär att förvaltningen kan fortsätta göra fel i samma ärende, samma handläggare kan fortsätta i samma ärenden bara de dokumenterar rätt fortsättningsvis. Det kan inte vara tanken från början.

Få av lagar runt barn är kopplade till några konsekvenser (precis som om man utgår ifrån att personer som jobbar på en myndighet automatiskt gör rätt så är det naturligt vis inte) Det finns lagar runt var man BÖR ,men inget vad som händer om man låter bli. Det innebär att lagarna blir verkningslösa, inget händer om man låter bli att följa dem.
Tex ett tydligt barnperspektiv skall råda vad händer om man låter bli... inget.
Barn skall sedan 1 januari höras vad händer om man låter bli... inget.
Man skall besöka barnen i sina familjehem eller på institution ett par gånger per år men vad händer om man låter bli... inget.
Barn skall ha rätt till en egen handläggare vad händer om det är för få personal eller om man har samma som föräldrar ... ingenting.
Barn skall informeras om sina rättigheter vad händer om de inte blir det? ... ingenting.
Det finns en treårs regel som säger att om barn varit placerade i en annan familj än sin egen i tre år skall man undersöka om det är för barnets bästa att vårdnaden över går till dem. Vad händer om man låter bli... ingenting.
Kan fortsätta hur länge som helst. Varför stifta lagar som kan tolkas så olika och som man inte behöver följa. Det kan inte vara rimligt.
Har massor av sådana ärenden. Det är alltså inte enskilda ärenden utan systemfel.

I ärendet jag lyfter denna veckan är det anmält men inte hjälper det pojken. Han är redan flyttad. När han nu är hemflyttad kan man inte göra ett LVU för att han mår dåligt. Det är inte orsak för LVU. Enda räddningen skulle vara om mamman i så fall ger upp och begära en SOL placering för att han skall få flytta hem.

Har svårt att tro att han skulle få komma hem igen till dem han ser som sina trots att ett tydligt barnperspektiv skall råda och trots att det då borde utgå ifrån dem han ser som sina. Även om de skulle ge kritik får de inte kräva att pojken skall tillbaka. De kan heller inte kräva en annan handläggare de kan inte ens kräva att en annan kommun får ta över. IVO borde få mandat att flytta ärenden till en annan kommun men låta ursprungskommunen stå för kostnaden.

Enligt lagen är boenden kommunen ansvarigt för de barn som bor där. Om barnen far illa kan de, bör de gå in med ett LVU. Det borde innebära att om ett barn placerats i en annan kommun än sin egen och placeringskommunen är de som orsakar att barn far illa genom dåliga beslut borde boenden kommunen kunna ansöka om ett LVU mot placerings kommunen. Det borde inte spela någon roll vem som utsätter barnen för övergrepp. Nej som lagen nu är utformad tvingas man se på hur barn far illa i myndigheternas händer och ingen får agera, sätta stop bara för att det är en myndighet som gör det., Skulle man reagera likadant om det handlade om en kommun som mördade barn? De har ju lagen på sin sida. De har rätt att behandla barn som de gör.

Så vad tänker du göra åt det? Skall det fortsätta vara så här? Är det så det är tänkt att vara? Hur länge skall ni i maktposition blunda för dessa barn som är tagna av myndigheter för att man menar att de skulle må bättre av det? Menar ni att detta är bättre?

Förväntar mig ett svar både på hur du ser på dessa frågor och vad du tänker göra åt det.

Med vänlig hälsning Eva fostermamman i Markärendet

Inte tillräckligt

Nu konstaterar man IGEN att stödet till utsatta barn brister.
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/stodet-till-utsatta-barn-brister_8579818.svd

Varje år kommer det in tusentals polisanmälningar om våld eller sexuella övergrepp mot barn i Sverige. Polisanmälan kan, och borde vara en startpunkt för ett bättre liv. För att det ska bli så är det är viktigt att snabbt erbjuda stöd och behandling, eftersom våld mot ett barn är en allvarlig riskfaktor för både fysisk och psykisk ohälsa.

Men vägen dit är lång för ett utsatt barn, och alltför få når ända fram. Många barn berättar aldrig om sin utsatthet, och alltför få vuxna slår larm när de ser att barn far illa. Barn tvekar att svika den som gjort dem illa, vågar inte eller har inte förmågan att hitta orden som beskriver vad de varit med om. De är rädda för reaktionerna om de berättar – att inte bli tagna på allvar, att inte bli trodda, att mötas av avsky, rädsla eller avståndstagande.

Men de barn som upptäcks, de barn som har modet att berätta, de som slår larm, de får väl hjälp? Nej, det är inte alls säkert. I Rädda Barnens och Linköpings universitets rapport ”Inuti ett Barnahus” har vi granskat de 23 första av de 28 svenska Barnahusen (se faktaruta). Barnahus är utan motstycke den bästa metod vi sett för att möta och fånga upp våldsutsatta barn, men alltför få av de granskade verksamheterna lever i dag upp till definitionen av ett Barnahus.

På ett Barnahus samarbetar myndigheterna kring ett barn som misstänks vara utsatt för brott. Målet är att barnet ska slippa att åka till flera olika lokaler och myndigheter och upprepa sin ofta traumatiska berättelse för många olika personer.
Barnahuset ska vara inrett på ett sådant sätt att barn och tonåringar känner sig trygga och bekväma. De olika myndighetsrepresentanterna samarbetar som ett team med barnets rättigheter i fokus. Barnahus är en helhetslösning som innebär att utredningar ska samordnas och att barn ska få skydd, stöd och behandlingsinsatser på samma ställe.
I dag finns det 28 barnahus i Sverige och de täcker 164 av landets 290 kommuner.
Man avslutar med orden:

Det som blivit tydligt är att Sverige är långt ifrån att leva upp till Barnkonventionens krav på att erbjuda utsatta barn rehabilitering och social återanpassning. Det är oacceptabelt och måste åtgärdas snabbt.

Vi föreslår därför att regeringen tillsätter en utredning med uppgift att klargöra hälso- och sjukvårdens ansvar för våldsutsatta barn. Utredningen bör resultera i tydligt formulerade krav från regeringen om hur landstingen ska bemanna Barnahusen med barnmedicinsk och psykologisk/barnpsykiatrisk kompetens. Den bör använda de Barnahus där barnmedicin och barn- och ungdomspsykiatri finns med i samverkan som modeller.

Vi föreslår också att regeringen inrättar ett nationellt kunskapscentrum för våldsutsatta barn med ansvar för tvärprofessionell kunskapsutveckling och kunskapsspridning.

Och så kritiserar man umgänges rätten
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5664558 den som säger att föräldrar har rätt att träffa sina barn. Barn som de förgripit sig på eller misskött. Barnens rätt att slippa väger lättare.
Det är bara barn som är tillräckligt gamla som får säga ifrån och då bara om någon lyssnar och agerar på det.
Barnperspektivet måste väga tyngst. Det måste blir mer än ett ord på ett papper.

Har jag sagt hela tiden

Sam Hälle

Hittade en länk till en blogg om medberoende.
SÅ BRA.
http://www.sannanovaemilia.se/en-medberoendes-bekannelser/
Läs den. kan tyvärr inte ta med hela men saxar avslutningen:

Han heter Sam och han stinker sprit.

Han behandlar människor illa. Jag har i 37 år försökt få in honom på avgiftning och ett 12-stegs-program, men under dessa 37 år så tycks allt bara ha blivit värre. Människor omkring honom mår allt sämre. Jag förstår inte varför jag tror honom varje gång han säger att han tänker förändras, att han tänker bli snäll, omtänksam och kärleksfull. Jag vill så gärna tro honom när han säger att han ska börja behandla mig med värdighet, att han ska sluta bete sig illa och utnyttja mig. Jag förstår inte hur jag kunnat fortsätta köpa hans lögner. 37 år av lögner! Än mindre förstår jag varför jag stannar. Varför jag inte vågar gå. Lämna honom. Jag borde bara ta barnen med mig och lämna honom. Låta honom falla ner i sin egen avgrund. Jag vet ju så väl att det är jag som håller honom vid liv. Att han lever av mig. Av mitt blod, mitt svett och mina tårar. Att han lever av min kamp för honom. Jag borde bara gå.

Han heter Sam Hället och han stinker sprit.

Jag borde bara ta barnen med mig och lämna honom. Låta honom falla ner i sin egen avgrund. Jag vet ju så väl att det är jag som håller honom vid liv. Jag är medborgare. Medberoende. Han lever av mig. Av mitt blod, mitt svett och mina tårar. Han lever av min kamp för honom. Jag borde bara gå. Lämna den här alkoholiserade, knarkande samhällsstrukturen åt sitt öde. Det här missbrukande systemet som behandlar människor som trasor. Som våldför sig dagligen på både både män, kvinnor och barn. Som skiter fullständigt i någon annans överlevnad än sin egen. Jag borde bara gå, men jag vågar inte.

Visst är det så. Om man inte agerar, protesterar så blir man/är man medberoende...
Låt oss sluta vara medberoende och gå samman och sätta stop för den misshandel av barn som pågår

 

Vad hände egentligen?

Hittade en artikel av en polis som var med efter att den 15 åriga flickan våldtogs.

Det var i vintras. Min grupp jobbade för tillfället ”inne”, det vill säga med utredningsarbete, så när en misstänkt gruppvåldtäkt med unga gärningsmän kom in så hamnade ärendet hos oss. Tack vare bra arbete av krimjouren och kollegorna i gruppen identifierades snabbt de flesta av de misstänkta killarna. Samarbetet med åklagaren fungerade utmärkt, och de anhölls, hämtades in och häktades senare.

http://www.magasinetparagraf.se/kronikor/valdtakten-pa-15-aringen-i-tensta

Mitt första förhör i ärendet var med killen i vars lägenhet allt hade skett. Han mådde fruktansvärt dåligt. Vi fick bra kontakt. Han berättade utförligt om hela händelsen och om vem som hade gjort vad i vilken ordning. Hans berättelse skilde sig ifrån målsägarens då han hävdade att ingen hade hållit fast henne och de hade slutat om hon hade sagt till. Han var dock djupt ångerfull och sa mot slutet av förhöret gråtandes att han förstod att hon inte ville ha sex med dem alla. I förhöret framkom också att flickan inte hade visat några tecken på att vilja vara med på det hela, utan bara hade legat helt passiv.

Killen tvärnekade till att ha varit på plats, trots att flera av hans vänner hade namngett honom och sagt att han var där. Då vi försökte öppna upp och skapa kontakt, samt prata om behovet av att stå för det man har gjort för att kunna gå vidare, så avbröt advokaten konstant och bad oss att ställa frågor som var relevanta för utredningen. Varken jag eller kollegan kom någonstans, och vi tvingades bryta förhöret. Den killen var den enda som häktades om.

I det tredje förhöret som jag var med om att hålla började killen med att tvärljuga. Han hade dock en bättre advokat, så efter att vi hade fått advokaten att förstå att vi hade övertygande bevisning om att han hade varit på platsen och att han hade haft sex med flickan, bad vi dem ta ett enskilt samtal. Efter det berättade killen att han och de andra hade haft sex med flickan, och redogjorde för sin version av vad som han påstod hade hänt. Han visade dock inte samma ånger som den första killen, och stod fast vid att allt hade varit frivilligt, även om han också sa att flickan hade varit helt passiv. Den här killen förekom redan trots sin unga ålder i våra register. Det fanns även meddelanden som visade att han direkt efter händelsen hade försökt sälja en likadan telefon som den som flickan blev av med, att han hade försökt övertala andra att ljuga om händelsen, samt att han hade filmat och ombads radera filmen.

Efter att alla inblandade hade förhörts gick det att pussla ihop en ännu tydligare bild av vad som hade hänt och vem som hade gjort vad. Vissa detaljer återkom, som exempelvis att den första killen kommer ut och kaxigt visar upp en använd kondom, samt att en av killarna hade erbjudit den som kom efter honom att använda samma kondom som han själv precis använt genom att bara vända den ut och in. Även om ingen av killarna erkänner brott och alla hävdar att flickan gjorde det frivilligt, så träder också i deras berättelser fram en bild av en rädd och passiv tjej som mest ligger orörlig på sängen medan killarna väntar ”på kö” och den ena efter andra tar för sig.

Hon tar inga egna initiativ, visar inte på något sätt att hon samtycker. Flera nämner att hon säger att hon inte vill, men sedan blir ”övertalad”. Stundtals är dörren in till rummet låst, och ibland är det ett antal killar där inne med henne samtidigt. Även om det är uppenbart att killarna gärna vill ge en berättelse som inte innebär att de själva har gjort något fel, och än mindre något brottsligt, så stärker förhören med dem den totala bilden av en ensam 15-årig livrädd tjej som inte har vågat göra något för att ta sig ur situationen som hon hamnade i mer än att då och då tyst säga att hon inte vill.

Under utredningens gång framkom även att det förekom hot och förolämpningar mot flickan på sociala medier, och speciellt då på ”KIK”. Vi var flera i gruppen som genast ville ta tag i detta för att se till att de upphörde direkt. Hon var redan enormt utsatt, och att hon kallades för lögnare, anklagades för att hon anmälde för att hon ville ha pengar, samt hotades med stryk om hon inte tog tillbaka anmälan var bara rent vidrigt.
 

Slutligen, så visade den här tragedin på ett fruktansvärt sätt på värderingar där våldtäktsoffret döms och misstänkliggörs av sin omgivning. Det är inte bara killarna som dömer, den person som hotade målsägaren med stryk om hon inte tog tillbaka anmälan var ju en tjej. Flickan hade vid ett tillfälle chansen att lämna lägenheten, men hon stannade för att inte lämna den redlöst berusade tjejen som hon faktiskt inte kände kvar själv då deras gemensamma vän gick. Samma tjej säger senare i förhör att hon inte tror på att flickan har blivit våldtagen då hon hävdar att hennes vänner ”berättat att hon fortfarande är med killar och har urringade kläder”.

Den andra tjejen, som är nära vän med flickan, säger sig först tro på henne eftersom hon är ledsen, men börja tvivla då hon stundtals beter sig normalt och bland annat pratar med killar. För att bli trodd så måste man alltså vara konstant nedbruten och avlägsna sig från alla andra, och speciellt då killar? Det känns som ett sätt att säga att man förväntas bete sig som om man hade något att skämmas för, och det är inte svårt att se ett sådant vidrigt underliggande budskap. Att offret borde skämmas. Dessa värderingar är kanske speciellt starka i en del ungdomsmiljöer, men de finns här och var i hela samhället. Att göra upp med dem är totalt grundläggande. Och jag hoppas att den här tragedin blir ett steg i att hjälpa oss att ta tag i den här frågan. Det är vi skyldiga den här modiga 15-åringen, och alla andra som har utsatts eller riskerar att utsättas för samma kränkningar.
 

Är det ett sådant samhälle vi vill leva i? INTE nej då är det dags att agera reagera, säga ifrån
iallafall kan man skriva på protestlistan http://namninsamling.se/index.php?sida=2&nid=8062#.UkkaJl8ayc0

Mitt sätt att göra det

Utifrån vad som hände igår fick jag denna tillskickad mig.

 

En kväll följde jag med en kompis till en jourbutik på hörnet där han köpte en kvällstidning. Min kompis betalade för tidningen och tackade artigt. Butiksägaren sa inget utan tittade surt ner i golvet. 

När vi gick därifrån kunde jag inte låta bli att kommentera butiksägaren.

- Det var en sur en jäkel den där.

- Äsch så är han varenda kväll, svarade han....

- Varför fortsätter du att vara så artig mot honom? frågade jag. 

Och min vän svarade: - Varför ska jag låta honom bestämma hur jag ska agera? 

Okänd
 

Så sant jag får försöka att inte ta åt mig för att det finns mäniskor som inte förstår eller som försöker pracka på andra sitt sätt att agera eller jobba. Vi är alla olika och vi gör alla på olika sätt. Ingen kan säga att det ena eller andra är bättre eller sämre. Det enda  vi kan påverka är oss själva och vårt sätt att vara.
Hittade en annan som far runt på facebook

Äkta kärlek.

– En sjuksköterska berättar. Klockan var cirka 8:30 på morgonen när en äldre herre i 80 års åldern kom till mottagningen för att se över sitt så...r och ta bort ett par stygn från sin tumme.

Han förklarade att han hade lite bråttom till ett möte kl 9:00 Jag lyssnade och bad honom sätta sig i väntrummet. Jag visste att det skulle ta längre än en timma innan någon skulle kunna hjälpa honom men sade inget om det till honom. Jag såg hur han angeläget med jämna mellanrum tittade på sin klocka och bestämde mig därför att undersöka hans sår på en gång eftersom jag ändå inte var upptagen med en patient. Vid närmare undersökning såg jag att hans sår hade läkt fint. Högg tag i en av läkarna för att kunna ta bort suturerna och göra rent såret. Jag och den äldre mannen började konversera medan jag tog hand om hans sår.  

Jag frågade honom om han hade ytterligare läkarbesök eftersom han hade så bråttom. Han svarade nej och berättade att han behövde komma vidare till sjukhemmet för att ta hand om sin sjuka hustru och ge henne frukost. Jag frågade honom om hennes hälsa och han berättade för mig att han hade skött om henne en längre tid eftersom hon hade Alzheimers sjukdom.  

Jag frågade om hon skulle bli upprörd om han blev lite sen. Han svarade då att hon inte längre visste vem han var och att hon inte hade kunnat känna igen honom de senaste fem åren. - Och ända går du dit varje morgon även om hon inte vet vem du är? frågade jag överraskat. Han log medan han tog min hand och lade den i sin hand och sade. 

-Hon vet inte vem jag är men jag vet vem hon är. Fick kämpa för att hålla tårarna tillbaka och tänkte att det är sådan kärlek som jag vill ha i mitt liv.  

/Sjuksköterska Fritt översatt av Jesper Caro

 

Som sagt man  kan bara bestämma över sitt eget liv och hur man vill vara och hoppas på att det i sin tur kan påverka andra.

Man kan bara göra sitt bästa och om andra inte tycker det räcker så får det nog stå för dem.

Fick en till

Tack alla ni som stöttar och uppmuntrar. Det var vad jag behövde just nu.