Självmord bland unga ökar

Att självmord bland unga har ökat är alarmerande.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/sjalvmordenblandunga/article18226777.ab Det var 154 stycken bara förra året.

Varje dag dör fyra personer i självmord i Sverige.

Självmord är i dag den vanligaste dödsorsaken bland 15–24-åringar. Ändå får de inte den hjälp de behöver.

– När man har självmords­tankar och lyckats samla kraft till att söka hjälp – då måste man få hjälp med en gång. Annars går de förlorade, säger Pirjo Stråte, vice ordförande i SPES.

”Föräldrar är förtvivlade”

Självmord är i dag den vanligaste dödsorsaken bland 15–24-åringar. Var tionde person som tog sitt liv 2012 var ett barn eller ungdom under 25 år. Totalt 154 personer. Av dem var sju barn under 15 år.

Varför minskar inte själv­morden bland ungdomar?

– Det är oroväckande. Det kan bero på att den psykiska ohälsan ökar. Rapporter och studier visar att depression, ångest och självmordsförsök ökar bland både pojkar och flickor, men mer bland flickor. Jag tror att den ­psykiska ohälsan inte ­upptäckts i tid och inte behandlats hos de här ungdomarna, säger Danuta Wasserman, professor i psykiatri och suicidologi vid KI samt chef för NASP.

SPES – Riksförbundet för suicid prevention och efterlevandes stöd – tar dagligen emot samtal från oroliga föräldrar.

– Föräldrar ringer hit och är förtvivlade för att barnen säger att de vill ta sitt liv. Barnen tycker inte att någon lyssnar på dem. De vet inte var de hör ­hemma. Att prata om självmord är ett skydd för livet och minskar suicid, säger Gunilla Wahlén, förbundsord­förande i SPES.

Fler män begår självmord

Självmord är starkt könsrelaterat. Det är dubbelt så vanligt bland män som kvinnor. 2012 tog 1072 män och 451 kvinnor över 14 år ­livet av sig. I åldern 20–24 var självmord tre gånger vanligare bland killar än tjejer.

Vid självmordsförsök är för­hållandet dock det omvända: Kvinnorna svarar för en högre ­andel av självmordsförsöken.

– En förklaring till att fler män dör i självmord kan vara att män använder metoder som är mer våldsamma och dödligare än kvinnor, säger Gergö Hadlaczky.

Kvinnor förgiftar sig i högre grad och män hänger sig.

Den starkaste riskfaktorn för självmord är ett tidigare självmordsförsök. En stor del av alla självmord sker inom ett år efter ett tidigare ­försök.

– En person som gjort ett självmordsförsök kommer mer sannolikt att dö i självmord vid ett senare tillfälle, jämfört med en person som inte har ett självmordsförsök i historiken, säger Gergö Hadlaczky.

 

Som så ofta är det som om man bara konstaterar att det är så illa men det görs så lite. Varför?

Barn som förlorar någon

Att barn som förlorar sina anknytningspersoner hastigt far illa är inget nytt men att det får konsekvenser många år senare var nytt för många
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=95&artikel=5773913

I Sverige drabbas varje år drygt 600 barn av att en förälder plötsligt dör. Det handlar om självmord, våld och olyckor och ofta är det väldigt unga barn som drabbas. Kartläggningen som gjorts visar att det saknas rutiner för hur dess barn ska tas omhand i den akuta situationen. Ingela Heimann ansvarar för kartläggningen i Västra Götaland:

– Det man kan säga är att det finns i de flesta organisationer inga specifika rutiner för det här, men det finns många som gör väldigt bra insatser ändå. Men då gör man det utan att det finns överenskommelser, utan rutiner, säger Ingela Heimann.

Ingela Heimann har en tydlig bild av vad orsaken är till att situationen ser ut som den gör:

– Den springande punkten är att vi inte räknar in barn som anhöriga, alltså i begreppet. När någonting sådanthär händer så måste man alltid fråga "Finns det barn? Vem tar hand om dem? Vem ansvarar för det?"

Alla inblandade verksamheter efterlyser någon form av rutin och tydlig ansvarsfördelning, men ändå görs många bra saker av enskilda individer
 

Det är samma sak som drabbar barn som tas som "våra" små. hur skulle de förstå? Frågan är bara varför man inte förstår att det är likadant vad gäller dessa barn.  Anknytningspersonerna behöver inte dö för att försvinna men det är lika obegripligt och lika skadligt.

Upprop vecka 5

Då kommer här mitt upprop, min berättelse för veckan. Allt för att visa att det inte är enskilda ärenden. Du har fått minst ett i veckan sedan vecka 41 och kan inte längre säga att det är enskilda ärenden. Jag har gjort det och gör det för att jag vill att du skall reagera och agera och se till att det blir en ändring. Jag skriver till dig personligen och förväntar mig ett svar ifrån dig personligen runt vad du och ditt parti gör åt situationen.

Fick i veckan ett meddelande ifrån en familjehem mamma. Hjälp skrev hon. Vad gör jag?

Hon berättade om tre barn som kom till Sverige med sin mamma 2008. Hon kom hit pg.av s.k. anhörig invandring, då hennes man bodde här.
Vart pappan finns vet jag inte.

Redan 2009 tar man barnen med ett LVU på grund av omsorgssvikt. Den äldsta flickan är multihandikappad. Hon placeras på ett korttidsboende för vuxna. Först nu får hon sin första rullstol. De små placeras i ett och samma familjehem.
Socialförvaltningen får efter ett tag kritik för att de placerat ett barn (den stora) på en vuxenenhet och då kommer hon till familjehemmet som kontaktar mig. Det var 2010 och där har hon bott sedan dess.

Barnen har hela tiden haft ett utvisningshot över sig och det skulle verkställas 2013 med de båda familjehemmen kämpade för barnen och lyckades vinna och alla tre fick uppehållstillstånd.

Nu trodde man att allt runt barnen skulle lugna ner sig men nej så blev det inte. Flickan har nu bott i fyra år i sitt familjehem och de små, fem år i sitt familjehem och alla önskar en vårdnadsöverflytt med hänvisning till tre årsregeln.
Familjehemmet till de små lyfte först frågan och då inget hände kontaktade de ordförande i socialnämnden. Det skulle de inte ha gjort. Hen drev på och ställde frågor och ville att man skulle snabba på men nu straffar man dem och i slutändan barnen genom dra ut på det. Det är inte ens inlämnat till rätten trots att det har gått över ett år.

Nu kommer det en ny socialchef hen vill att man skall arbeta mer i hemmen och beordrar att man i största möjliga mån skall jobba hem så många barn som möjligt. Det innebär att man plötsligt skall öka umgängena för de två små. Även de skall plötsligt hem. Den minsta är idag 5 år och har hela sin anknytning hos familjehemmet och den stora vill inte ens träffa sin mamma, hon är nio år och kan tala för sig och skall enligt lag höras men även hon körs över. Mamman bor inte ens i en egen lägenhet utan tillsammans med en annan kvinna hon inte känner i ett asyl boende. Mamman har överklagat sin utvisning och skall få besked i augusti, förlorar hon skall hon utvisas.

Då det gäller den äldre flickan som är multihandikappad har den nya socialchefen sagt att hon inte tror på vårdnadsöverflyttningar. Men det handlar ju om att följa lagen vare sig om hon tror på den eller inte. Hon har nu begärt en kostnadsoffert på en start av en mini institution. Där vill hon att man skall placera flickan tillsammans med en annan flicka som hon inte känner. Man skall alltså omplacera henne, ta henne ifrån ett väl fungerande hem där hon har sin anknytning, där hon trivs och utvecklas så mycket hon utifrån sin situation kan. Ett hem som älskar henne och vill ha henne. Som man enligt lag borde utreda för en vårdnadsöverflytt och som vill ha en vårdnadsöverflytt vilket innebär att de skulle bli av med hela kostnaden. Varför gör man såhär? Jo för att man kan hävdar jag.

Sedan skall barn bara i nödfall bo på institution. Hur kan man ens fundera på att ta henne ifrån det hem hon ser som sitt och placera henne på en institution?

Hon har dessutom egentligen rätt till LSS stöd men för det krävs vårdnadshavarens underskrift och mamman vägrar att skriva på så de får inget stöd. Hur kan det vara möjligt att hon som misskött dem så att hon förlorat vårdnaden skall kunna fortsätta att förstöra för dem? har man inte förverkat sin rätt till föräldraskap då?

Vad händer om de jobbar hem barnen till mamman och hon inte får stanna? Skall de utvisas med henne eller skall de till ett nytt familjehem? De är svenska medborgare så de borde få stanna men det innebär flera uppbrott som man kan undvika, borde undvika.
Hur kan man ens försöka jobba hem barn till en som inte ens har eget boende? Som inte ens vet om hon får stanna i Sverige?
Som misskött barnen så att hon inte får behålla dem? Som barnen inte har någon anknytning till och de inte vill träffa?

Och barnperspektivet då? barn kan man inte kunna flytta på såhär efter 5 år utan väldigt starka skäl och de finns inte. Man har inget gjort om vårdplanen, inte heller genomförande plan. Man har inte gjort någon utredning om en hemflyttning är möjligt. Man följer alltså inte ens lagen men familjehemmet anses bli en belastning då de påpekar det och riskerar istället att förlora barnen.

Och barnen och deras bästa hamnar långt ner på prioritets listan, dem struntar man i.

Hur kan detta vara möjligt i Sverige? Vart är barnperspektivet? Som fostermamman sa : varje barn som placeras enligt LVU borde få en god man istället för sin vårdnadshavare som ser till barnet och barnets bästa. Som är fri ifrån socialen och fri ifrån biologiska föräldrar och familjehem. En som kan föra barnets talan och ser till barnets bästa. Ingen dum ide alls. Hur kan man tillåta att bio föräldrar skall kunna fortsätta förstöra för sina barn trots att de misskött dem så de förlorat vårdnaden om dem? Som även fortsätter att förstöra efter att de förlorat dem. Men efter 5 år borde det vara familjehemmet som älskar dem som sina som får den uppgiften. Som god man eller ny vårdnadshavare, vem känner barnen bättre?

Är det så här vi skall behandla utsatta barn? som vi skall behandla familjehem? Förstår ni varför det är så svårt att rekrytera familjehem? Ingen vill jobba under de här villkoren.

Och lagen som inte följs, treårs regeln följs inte, kraven på vårdplan och genomförande plan följs inte, att göra utredning trots att man skall det struntar man också i.
Jo visst kan de anmäla men vad innebär det? Om IVO granskar så kritiserar de bara formalia inget annat och förmodligen omplacerar de barnen under tiden för att straffa dem.

Varför har vi lagar som inte behöver följas? Jo visst säger du de måste följas, men det blir ju inga konsekvenser om man inte följer den så blir kontentan att den inte behöver följas.

Hur kan vi tillåta att enskilda tjänstemän gör fel, grova fel utan att göra något för att förhindra det?

Vem är lagarna till för att skydda? de utsatta barnen eller tjänstemännen som gör fel?

Jag känner mig maktlös och trött och ledsen. Ärende efter ärende där barn far illa. Vecka efter vecka utan slut under överskådlig tid. Jag kan inget göra förutom att lyssna och ge goda råd men vad gör du som bestämmer? Vill du verkligen att det skall se ut så här? Om inte vad gör du för att ändra det?

Begär som sagt svar på vad gör du och ditt parti åt dessa frågor?

MVH Eva fostermamman i Mark ärendet

En 18 årings berättelse

Hittade en blogg som är skriven av en 18 årig tjej som varit placerad. hon omplacerades då hon var tre år och har sedan stannat i den familj hon hamnade och till dem är hon även vårdnadsöverflyttad. Läs vad hon själv tycker.
http://liillam.blogg.se/2014/january/stryka-en-drivkaft.html

När socialen ryckte in och gjorde en tvångsplacering på oss hamnade jag och mina två systrar hos en familj i skellefteå medan min bror fick en annan placering. När detta hände var jag nio månader gammal.

Min mamma som fick se hennes värld rasa under sina fötter när hon förlorade sina barn drog hon till danmark och grävde sig ännu djupare i sitt missbruk.

I familjen vi nu levde i var det inte något bättre,utan de var alkolister och där fortsatte jag att bo tills jag var tre år gammal. Under tiden där hann min äldsta syster flytta till ett annat ställe och min trygghet försvann. Hon bad om hjälp från vår biologiska mamma att få oss ut från det alkoliserade hem vi nu bodde i och så blev det. Min andra syster blev förflyttad till ett annat familjehem utanför luleå.

Till sist var det min tur att flytta och jag hamnade där jag än idag bor, hos en fantastisk familj. Vid flytten kommer jag ihåg att min dåvarande fostermamma sa till mig att jag bara skulle åka på semester med den andra familjen, att jag sedan skulle komma tillbaka till henne. Jag trodde hennes ord men blev motbevisad av den nya familjen.  

När jag kom dit var jag väldigt liten, undernärd och hade en stor rädsla om att inte få äta mig mätt, detta resuterade i att jag åt tills jag spydde. Under mitt första år i familjen kallade jag inte dem för mamma och pappa tills jag vid fyra års ålder hamnde på sjukhus av uttorkning. Det var inte först efter det de blev mamma och pappa.

Jag har idag kontakt med min biologiska mamma så bra som man kan och har även hyfsat god kontakt med mina syskon.
 

Idag mår hon bra och hennes berättelse blir ett bevis för att barn behöver tryggheten i vårdnadsöverflyttning (till bra familjer så klart.)

Tufft att vara flicka

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/flickor-har-forlorat-fyra-ar-av-sin-barndom_8936494.svd
kraven på flickor har gått ner i åldrarna en psykolog hävdar att de förlorat 4 år. dvs att de krav som tidigare ställdes på en 14 åring nu ställs på en 11 eller 12 åring.

10-åringar som plutar förföriskt med munnen mot mobilkameran i hopp om att få många ”gilla” på Instagram. Stringtrosor för 11-åringar med texten ”Call me”. Och en 12-åring från Ödsmål som lägger upp filmer på Youtube där hon testar sminkprodukter - och får över 50 miljoner visningar.

– För att förstå våra döttrar måste vi inse att deras barndom inte ser ut som vår. Det som vi konfronterades med som 14-åringar, möter de redan i 10-årsåldern. De har förlorat fyra år av sin barndom, säger den australiske psykologen Steve Biddulph.

Han blev internationellt känd som föräldrarådgivare när han för 15 år sedan skrev boken ”Raising boys”, som hittills sålts i över 1,5 miljoner exemplar och översatts till 32 språk. Under många år reste han världen runt och föreläste om pojkars svårigheter.
 

Visst har vi sett det protester mot bh för småbarn och bikinis.

I Sverige visade exempelvis en undersökning från Folkhälsoinstitutet att endast en tredjedel av alla 15-åriga flickor år 2005 ”trivdes med livet i stort”. Enligt Socialstyrelsen upplevde 30 procent av alla unga kvinnor ångestsymptom, jämfört med 15 procent av unga män. Och nästan var fjärde svensk flicka har försökt skada sig själv, jämfört med var tionde pojke, enligt en avhandling från Mitthögskolan.

– Flickornas problem skiljer sig lite från pojkarnas, men är minst lika allvarliga, säger Steve Biddulph, som därför bestämde sig för att skriva boken ”Raising girls”, vilken fick stor uppmärksamhet i internationella medier när den kom förra året.
 

Marknadsföringen mot åtta- till tolvåringar, så kallade tweens, har till exempel blivit allt mer intensiv. I böcker som ”The great tween buying machine” och ”The Brandchild” beskrivs låg- och mellanstadiebarn som en outnyttjad guldgruva. De påstås vara mer trendmedvetna än tidigare generationer och ha ett fastare grepp om sina föräldrars plånböcker.

– Jag har själv pratat med marknadsförare som berättat att man riktat in sig på 9-åriga flickor eftersom man i den åldern är extra mån om att passa in och ännu mer osäker på sin identitet än tonåringar. Genom att utnyttja den här naturliga sårbarheten kan man sälja en rad produkter som barn verkligen inte behöver: smink, trendiga kläder, lightprodukter…
 

En annan sak som Steve Biddulph tror har påverkat unga flickors psykiska hälsa negativt är den ökade sexualisering av dem. I det får han bland annat stöd av Amerikanska psykologförbundet (APA) som i en rapport 2007 konstaterade att risken för depression, dålig självkänsla och ätstörningar ökar om man blir betraktad som ett sexobjekt.

Som exempel på den ökade sexualiseringen av unga lyfte Psykologförbundet bland annat fram: Sångerskan Christina Aguilera som klär sig i skoluniform och hästsvans - samtidigt som hon har skjortan uppknäppt och suger utmanande på en klubba. Stringtrosor som säljs i storleken 7 till 10 år med texter som ”ögongodis” och ”call me”. Och den populära leksaksdockan Bratz som med uppumpade läppar, minimala kjolar och utmanande nätstrumpbyxor lanseras för barn i förskoleåldern.

Nyligen uppmärksammade även det brittiska projektet ”Everyday sexism” (som samlar in exempel på sexualisering i vardagen), lanseringen av en ny app där 9-åriga spelare ska plastikoperera Barbaras kropp och ansikte eftersom att hon ätit för många hamburgare och för mycket choklad.
 

Läs den det står mycket bra som man känner igen men kanske inte reagerat över. men visst känner man igen det. låt barn vara barn.