Inte med på banan..

Varför erbjuder man ett umgänge för att sedan ta tillbaka det för att man inte får ihop det? Varför erbjuda det från första början? Varför kollar man inte att det går att genomföra innan man erbjuder?

Kattis Ahlström på BRIS skriver om det faktum att man nu skall se över vilka konsekvenser det skulle få att göra barnkonventionen till lag. Att det tar för lång tid.
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/barnens-rattigheter-far-inte-hamna-i-kolvattnet_8040928.svd

Dock är vi å barnens vägnar besvikna över att utredningen inte kommer att påbörjas förrän efter valet år 2014 och först presenteras i mars 2015. En inkorporering av barnkonventionen kommer med andra ord att dröja flera år innan den blir verklighet.

Under tiden kommer många barn i Sverige att inte få sina rättigheter tillgodosedda – grundläggande rättigheter som rätt till likvärdig vård, rätt till utbildning, rätt till delaktighet, rätt att komma till tals samt att barnets bästa ska komma i främsta rummet.

I dag ser vi bland annat papperslösa barn som inte får sjukvård eller utbildning, vi ser barn som på grund av var de bor i Sverige inte får den vård de har rätt till och vi ser barn som inte blir lyssnade på i utredningar eller vårdnadstvister.

En inkorporering av barnkonventionen är en hållbar lösning som kommer alla barn tillgodo, men innan det blir en realitet vädjar vi till berörda beslutsfattare, myndigheter och instanser att barnkonventionen verkligen genomsyrar alla beslut som rör barn och ungdomar. Barnens rättigheter måste tillgodoses i dag – inte i morgon.

Jag kan bara hålla med. Varför skall allt ta så lång tid?

Samtidigt går man ut med att trots att det är anmälningsplikt enligt lag så är det få som anmäler. De är inte riktigt med på banan än...
http://www.tidningenvision.se/nyheter/fa-slar-larm-om-egna-fel

Sedan första juli 2011 omfattas hela socialtjänsten av lex Sarah. Sedan dess är även anställda inom individ- och familjeomsorgen skyldiga att slå larm om allvarliga brister i myndighetsutövningen.

Drygt ett och ett halvt år har gått, men antalet anmälningar är fortfarande få. Under 2012 granskade Socialstyrelsen totalt 837 anmälningar, bara ungefär en tiondel kom från individ- och familje­omsorgen.

Under hela förra året kom det inte ens in 100 anmälningar inom individ och familjevård. Det är konstigt då socialstyrelsen får så många anmälningar runt socialtjänsten och så många kommuner får kritik, grav sådan.

– Alla kommuner har inte kommit på banan ännu. Det är rimligt att tro att antalet anmälningar kommer att öka under 2013, säger Lena Fyhr, inspektör på Socialstyrelsen.
 

Det är alltså anmälningsskyldighet, man skall alltså anmäla annars kan man själv åka dit för att låta bli. Det hon säger är alltså att alla inte följer lagen än, men de räknar med att fler skall göra det detta året. Trots att det är rent lagbrott så heter det att de inte rikigt är med på banen än. Skulle man säga det om någon inte lämnade in deklarationen eller körde rattfull eller glömmer halvljuset. De är inte riktigt med på banan än men under detta året lär de sig säkert. Skulle inte tro det.

Och vad händer med de som inte följer lagen? Ingenting, påstår jag.
Varför gäller inte lagarna alla?
Varför är inte alla lika inför lagen?
Varför gäller inte samma regler för myndighets personer som för privatpersoner?
Varför är det så få som reagerar över det?

Brott utan konsekvenser.

Socionomerna skriker för bättre arbetsvilkor.
http://www.socialpolitik.com/det-sociala-arbetets-yttersta-ansvar/

Jag tvivlar till exempel på, att studenter under sin utbildning uppmuntras till samhällsengagemang, samhällsintresse och ett kritiskt tänkande, vilket är nödvändigt för att kunna utföra ett gott socialt arbete.

Vidare undrar jag över hur vi dagligen för värderingsdiskussioner på arbetsplatserna, där vi påminner oss om vårt uppdrag och i vilket sammanhang som vi utför det. För att den enskilde socialarbetaren i sitt dagliga, tunga uppdrag, ska ha ork till detta krävs det ledare som tar på sig detta ansvar.

Vi har lagmässigt stöd genom bland annat socialtjänstlagens portalparagraf som jag tycker egentligen ger oss ett uppdrag att vara demokratiarbetare, och i förvaltningslagen som ger oss uppdrag att som offentliganställda vara styrda av följande värden: demokrati, rättssäkerhet, effektivitet och förvaltningsetik.

Vad jag vill tillföra pågående diskussion om orsaker till socialarbetares tystnad är hur samhället i dag utnyttjar det viktiga begreppet ”det yttersta ansvaret”.
 

Hittar också en artikel om en mamma som nu riskerar utvisning men då hennes 3-åriga dotter är svensk och får stanna innebär det samtidigt att hon förlorar sitt barn.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article16513084.ab

Skälet heter Sofia och ­fyller tre år i sommar. Sofia är Saras dotter som hon fått i Sverige tillsammans med en svensk man, som hon i dag har ensam vårdnad över.

Skulle polisen hämta Sara för att utvisa henne, blir ­Sofia ensam kvar. Hon är svensk medborgare och kan aldrig tvingas från sitt hemland.

Flickan plaskar omkring med nya gummistövlar när Sara berättar sin historia. Hon vet ingenting om nationaliteter och är lyckligt ovetande om gränser som hon, men inte hennes mamma, får stanna innanför.

En annan artikel tar upp hur barn av domstolen tvingas till umgänge med en pappa som misshandlat dem http://www.aftonbladet.se/nyheter/article16511396.ab

Misshandeln i det småländska hemmet var omfattande. Han slog barnen mot huvudet och kroppen, med knytnävar, han sparkade dem, hällde hett vatten på dem, och lyfte dem med ett grepp om halsen, tryckte dem mot väggen.

Domen förra året blev fängelse i tre år och nio månader. Sedan ville pappan, som avtjänar straffet på Skogomeanstalten, ha umgänge med sina barn.

Kriminalvården säger nej, eftersom barnen är brottsoffer. Socialtjänsten har inte kunnat förklara på vilket sätt fängelsebesöken skulle vara bra för barnen. Dessutom bedöms risken hög att pappan begår nya brott.

Pappan överklagade, men förvaltningsrätten ansåg att kriminalvårdens fattat rätt beslut.

Även det beslutet överklagades och nu slår nästa domstol – kammarrätten – fast att besöken ska bli av. Socialtjänstens beslut väger tyngre än kriminalvårdens invändningar. Det får "antas" att besöken hos pappa är till barnens bästa, skriver kammarrätten.

Alltså återigen en dom som visar att domstolarna inte har det barnperspektiv som de skall enligt lag.
Ett tydligt barnperspektiv skall råda i alla ärenden gällande barn säger de till mig i riksdagen.
Jasså vad händer då det inte sker? Ingenting eftersom det inte är kopplat till några konsekvenser.
Jag kan inte få in i mitt huvud hur det kan tillåtas i Svergie att behanda barn på dethär viset.

Självklart finns det även mödrar som är våldsamma.
http://www.expressen.se/nyheter/mamma-knivhogg-pappa-infor-barnet/

Mannen fick ett flertal knivhugg och fördes till sjukhus, men uppges inte ha några livshotande skador.

Barnet har tagits hand om socialtjänsten.
 

Men varför är barn inget värda? varför följer domstolarna inte lagen? Jo jag vet varför därför att det inte blir några konsekvenser.

 

Lyckas eller inte lyckas

Det har varit en del skriverier om barn som felaktigt placeras i särskolan. Man menar att de fråntas chanser senare i livet.
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/felplacerade-elever-maste-fa-stod_8037574.svd
men då måste de också få det stöd de behöver utan att vara inskrivna där. Så är det sällan idag.

Jag har sett otaliga barn misslyckas varenda dag eftersom de inte når upp till målen i den vanliga skolan. Det är väl bättre att sänka kraven för de barnen än att ställa dem inför misslyckanden varje dag. Men då måste eleven mer eller mindre ha en diagnos. Har en väninna med en son som har problem. Hon var inne på att placera honom i särskolan för hans skull. För att hon ser att han aldrig kommer att klara alla målen men i särskolan skulle han kunna satsa på kärnämnena bara och då ha en chans. Han avskydde skolan. Det slutade med att de testade en privat skola och där har de utgått ifrån honom. De strök alla ämnen han inte "behövde" och läser bara de ämnen han måste och struntar i resten. Istället för att tjata om högre betyg är man nöjd om han får ett G. (vet att det inte heter det) Plötsligt har skolan blivit rolig igen och han längtar dit. Plötsligt får han känna hur det är att lyckas.

Alltför ofta blir formen viktigare än personerna som skall stöpas i den. Men det är väl viktigare att lyckas än att göra det på "rätt sätt" om det medför att man misslyckas, varje dag.
Att gå i vanlig skola för att inte fråntas chanser man ändå inte kommer att ha eftersom man inte kommer att uppnå de mål som krävs blir bara dumt. Det leder bara till en ständig känsla av misslyckande.
Att aldrig känna att man kan, aldrig lyckas riktigt. Alltid ligga på gränsen. Det gör att man lätt ger upp det är ju ingen idé iallfall.
Att sänka kraven för de barnen ge dem känslan av att lyckas i en del även om det inte blir allt ger bättre självförtroende och de kan läsa ikapp sådant de missat senare om det behövs.

Det är min åsikt

Barnkonventionen utreds

Barnkonventionen skall kanske göras till svensk lag. Man skall utreda hur det skulle bli.
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/fns-barnkonvention-kan-bli-svensk-lag-men-fragan-splittrar-alliansen_8037010.svd

Möjligheten att göra barnkonventionen till svensk lag ska utredas. Det beslutade regeringen i går. Men frågan, som splittrar alliansen, avgörs först efter valet 2014.

Vad jag hört så är det moderaterna som inte vill vilket bekräftas lite ssenare i texten. 

Barnkonventionen antogs av FN:s generalförsamling den 20 november 1989. Den slår fast att alla barn – oavsett bakgrund – har rätt att behandlas med respekt och att få komma till tals.

Barnets bästa ska komma i främsta rummet.
 

För mig blir det lite tokigt. Vad är det som skall utredas? Varför skall allt utredas?

Sverige var ett av de första länderna som ställde sig bakom skrivningarna. Men det är inte tillräckligt, anser FN:s barnrättskommitté, som kräver att barnkonventionen får ställning som svensk lag.

Även Unicef, Bris och Barnombudsmannen vill att den ska inkorporeras i sin helhet.

”Det tydliggör barnets roll som rättssubjekt med egna, specifika rättigheter och säkerställer att de krav konventionen ställer får genomslag på alla nivåer i det svenska samhället”, skrev Barnombudsmannen Fredrik Malmberg i en debattartikel förra året.

En sådan förändring har också brett stöd i riksdagen.

Sedan Centerpartiet svängde i frågan 2011, är det bara Moderaterna och Sverigedemokraterna som har hållit emot. Ett av argumenten är att barnkonventionen innehåller många vaga formuleringar som är svåra för domstolar och myndigheter att tolka.

 

Redan nu tolkar ju domstolarna som de vill så vad är skillnaden undrar jag.

utredaren Anita Wickström får i de direktiv som klubbades i går i uppdrag att granska både ”för- och nackdelar”.

Och frågan om barnkonventionen ska bli svensk lag eller inte avgörs först efter valet 2014.

Utredningen ska inte presenteras förrän i mars 2015.
 

Som sagt det låter ju bra men utredningen skall inte vara klar förän efter valet och då vet man ju inte ens vilka som sitter vid makten.

Ingenting

Just nu är jag trött.
Har i och för sig varit sjuk i snart 1 1/2 vecka och det verkar inte vilja gå över så det tar väl ut sin rätt men i allafall.
Jag är uppgiven.
Undrar vad allt kämpande är värt, vad det påverkar.
Visst jag har varit med och påverkat massor av lagar. Det har blivit bättre. Det har gjorts ett antal utredningar utifrån vad som hänt oss eller utifrån vad jag väckt men sedan då?
Blir det några konsekvenser?
Det känns inte så.
Man nöjer sig med att konstatera fakta. Så är det men vad gör man åt det? Ingenting.
Barnskyddsutredningen gjordes men sedan hände inget.
Sammanbrottsutredningen gjordes och konstaterar att det är som jag sa men vad hände? Inget.
Den nya lagen stärkt stöd för barn och unga kom i januari men eftersom socialförvaltningarna säger att de inte kan sjösätta den så betyder den inte mycket. Påverkar alltså ingenting i vissa delar förvärrar den till och med.

Nu har man utsett den som skall se över om barnkonventionen skall bli lag. Vilka konsekvenser det skulle få. http://www.regeringen.se/sb/d/16774/a/213626 Hon heter Antia Wikström.

Hon är en domstolsjurist med stor erfarenhet av familjerätt. Anita Wickström var även sakkunnig i Barnkommittén som under åren 1996-1997 såg över frågan om införlivande av barnkonventionen i svensk rätt.
 

Man har alltså sett över frågan tidigare och vad hände då? ingenting.  Min stora fråga är när skall det börja hända något?