Inte fattat något

Igår fick jag svar på brevet v 44 ifrån ordförande i socialutskottet Anders W Jonsson

Hej!väldigt svårt att uttala sig i ett enskilt fall utan att ha fått hela bilden presenterad. Det enda raka är att överlämna frågan till IVO som har rätt att kräva in alla dokumentation i frågan. Det kan inte Socialutskottet göra.

Med vänliga hälsningar

Anders W Jonsson (c)
Gruppledare för Centerpartiet
Ordförande Socialutskottet

Ursäkta men det gör mig bara arg.
Jag har inte bett honom om att gå in i enskilda ärenden. Jag blir så trött på att bemötas med allt de gjort och tycker att de gjort, hur det skall fungera. Vi vet hur det var tänkt, vi vet vad lagen säger men vi gör allt för att tala om att det inte blev som de tänkt, att det inte fungerar som de vill.
Han visar med all tydlighet att han inte läst de andra breven. Jag har begärt läskvitto men det är ingen i socialutskottet som skickat något och frågan är om de överhuvudet taget läst de brev vi skickat iväg. Vi har fått svar ifrån tror det är totalt fem.
Jag blir så förvånad över ointresse, de sitter där för "vår" räkning i frågor som berör oss och kan inte ens bemöda sig om att läsa den information vi skickar. Vi hade väl förväntat oss någon respons. Vi har tagit emot... förstår att ni är upprörda... det låter allvarligt.... vi skall titta på...
Det verkar som man är mer intresserad av att hamna i riksdagen igen och redan påbörjat sin valkampanj och då är de här frågorna mindre viktiga. Mne det är inte val än och de får inte glömma att de har ett pågående jobb som skall skötas under tiden.
Jag kan förstå att SD ökar......

Behöver jag säga att jag skickade ett "surt" brev tillbaka. Får se om han svarar på det...

 

brev v 44

Här är det brev som skickades v 44 Det handlar om ärendet som var i tidningen härom dagen.

Vecka 44 kommer jag att visa att den nya lagen som kom d 1 januari Stärkt stöd för barn och unga är verkningslös.

Veckans ärende, också pågående, handlar om en flicka som placerades då hon var 5 veckor gammal. Hennes pappa är handikappad efter en olycka och bor på ett gruppboende och mamman är utvecklingsstörd varför mormor blir vårdnadshavare. Mormor vill inte själv ta hand om henne och anser sig bara klara enstaka övernattning men inte en hel helg så det är en Sol placering alltså en frivillig insatts.

Hon har “tur” och hamnar i en familj där hon får stanna och växa upp. Det är dem hon har sin anknytning hos, det är dem hon ser som sina föräldrar och det är dem hon kallar mamma och pappa. (det är vad jag kommer kalla dem igenom berättelsen.) Flickan är idag 14 1/2 år. Förra året fick “mamman” ett erbjudande om att jobba i England under 1/2 år. Alla var med på det även mormor som var vårdnadshavare och sist tillfrågades även handläggaren på socialen. Hon talar med mormor som nu plötsligt ändrar sig utan att tala om det för familjen. Hon hävdar nu att de misshandlat flickan psykiskt genom att ta hennes mobiltelefon då hon vägrade göra läxor. Flickan har diagnos och har ibland svårt med själv kontroll.

Det startas en utredning och en dag under förra sommaren kallas de plötsligt till socialkontoret för ett möte. De skall diskutera utredningen som nu är klar. De var ute med båten och fick åka in till land för att ta sig till mötet. Där förs flickan till ett rum medan familjen förs in i ett annat. De får nu veta att flickan skall omplaceras med omedelbar verkan. De får inte säga adjö och får åka hem och packa hennas saker och lämna till socialen som skall lämna dem vidare. Flickan placeras nu i ett annat fosterhem, i en annan stad. Det innebär att hon får byta skola, ge upp alla sina fritids aktiviteter och hela sin familj och alla sina vänner. Alla är i chock. Ingen förklaring och de får order om att inte kontakta flickan. Det nya hemmet är dessutom kompisar till handläggaren.

Det finns bara tre skäl att omplacera ett barn på det viset. Misshandel, övergrepp eller fara för barnet liv. Det fanns inga sådan skäl. I en bifogad artikel runt ärendet säger en expert att en omplacering efter så lång tid är mycket ovanliga. Man säger att det skadar barnet och tar ifrån det dess trygghet .Inte helt oväntat men det verkar ingen bry sig om.

Flickan , snäll som hon är försöker anpassa sig till sitt nya liv. Hon försöker sköta skolan, hon vill inte missa för mycket och komma efter, hon bryter dock mot förbudet att hålla kontakt och de hörs på facebook. Det visar sig att hon får ge upp alla sina fritids intressen. Familjehems pappan spelar golf och har ju inte tid att köra runt på henne som han uttrycker det. hHn har varit duktig i fotboll och spelade flera gånger i veckan. Nu sitter hon hemma med datorn. De bor på landet så hon kommer ingenstans utan skjuts.

De kommer ihop sig och han hoppar ner i sängen hos henne och ligger och puffar henne i rumpan och frågar varför hon är sur. Hon hade bara bott där ca 1 månad. Det är inte många familjehem som skulle vågat göra något sådant då risken för anmälan är alltför stor, men då hon lyfter det med handläggaren är det för döva öron. Hon får träffa dem hon ser som sina föräldrar två gånger under första året. Den ena gången hotar hon med att rymma och hon får då åka hem och fira någon som fyller, det har gått över 7 månader. Vid ett tillfälle fick de träffas två timmar på stan och vid ett annat tillfälle får de komma till det nya familjehemmet men de släpps inte in utan får stanna på altanen.

Då anhöriga påstår att “pappan” där hon växt upp skulle ha förgripit sig på henne och “mamman” där skulle sett mellan fingrarna brister det och hon rymmer.. hem. De ringer socialjouren och talar om att hon är där att de gärna får hämta henne men att de själva inte ställer upp och kör henne tillbaka, det är inte deras uppgift. Det är fredag och inget händer utan hon stannar över helgen. “Pappa “ kör henne till skolan på måndagen och sedan fortsätter hon till familjehemmet. Det är lugnt ett tag. Familjehemmet skaffar en valp som de säger att skall vara hennes men om hon flyttar får hon veta att den inte får följa med men om hon fortsätter att rymma kommer de inte ta hand om den. Handlar om utpressning. är det så man skall behandla ett placerat barn? Hon tigger och ber både handläggare och mormor om att lyssna att hon vill hem igen.
Sedan blir det bråk igen. Den nya fosterpappan bråkar om att hon vill stänga dörren då hon byter om och hon tvingar byta om inför honom. Hon får inte vinkla persiennerna i rummet som hon vill och det visar sig att hans bror stött på henne då familjehemmet haft fest. Det brukliga är att man inte har fest med alkohol då man har placeringar. Flickan hade inte bott där mer än ett ca 1/2 år. Hon talar om det för sin handläggare som frågar familjen som förnekar. Hon sticker igen. Återigen till sitt hem. Det är fredag och samma procedur återupprepas. De ringer socialjouren, informerar om att hon är där. Att de gärna får hämta henne men ingen dyker upp. “Pappa” kör henne till skolan måndag morgon och hon åker till det nya familjehemmet.

Nu blir det bråk direkt och hela veckan eskalerar bråken. Det slutar med att fosterpappan slår till henne fram för en klasskompis, hon sticker igen. Hem.

Då hon kommer tillbaks på måndagen säger de inget men på tisdag då hon skall göra sig i ordning säger de att hon inte behöver för hon skall omplaceras. De har tröttnat och hon skall till en institution så långt bort att hon aldrig kan rymma till “sina föräldrar” igen. Hon blir helt förstörd. Mormor är där och bekräftar. Hon har bara en sak i huvudet hon måste ju till skolan och försöker sticka förbi fostermamman och mormor. De sitter på henne och tar hennes skor. Hon flyt ut i barfota. De försöker köra ikapp henne och preja henne och hon kastar sig in i en häck så hon är alldeles sönderriven. De ställer sig vid busshållplatsen så hon springer genom skogen och försöker hinna till nästa hållplats men bussen kör ifrån henne. Hon börjar gå till skolan och blir till sist upplockad av en dam som undra vad hon gör där på vägen alldeles själv barfota. Efter skolan vill hon inte tillbaka igen, hon vill inte riskera att de tar henne med våld och flyttar henne till någon institution. Hon tycker inte hon har något val utan “rymmer” återigen hem. Blåslagen, sönderriven utan skor, ledsen och uppgiven för att ingen lyssnar.

De hör av sig till mig som ordnar med en advokat då min förhoppning är att soc. och vårdnadshavare skall lyssna mer då. Advokaten begär ett möte med vårdnadshavare men mormor vägrar. Hon begär att få hämta flickans saker, kläder och dator och skolböcker men nekas. De är översända till en institution i en närbelägen stad. Advokaten kommer inte längre utan får ge upp.

“Pappan” kör henne återigen till skolan dagen därpå men hon skickas hem och rektorn talar om att det tidigare familjehemmet har skrivit ut henne ifrån skolan så hon får inte visats på området.

Hon stannar hemma några dagar och funderar över vad hon skall göra ringer mig och jag tar om att det är skolplikt och t.o.m barn som är flyktingar får gå i skolan även barn som lever gömda så hon åker till den skolan hon skulle ha gått om hon bott kvar från första början och talar med rektorn om att få börja i sina gamla klass. Hon nekas med hänvisning till att hon inte är skriven i kommunen men rektorn lovar att kontakta socialkontoret för att försöka lösa det hela. Det går fem veckor utan att hon får gå i skolan. Rektorn kallar på ett möte med soc och mormor men de kommer inte istället får hon veta att hon inte får ha kontakt med “familjen.”

Under tiden bor hon i sitt ursprungliga hem men ingen kontaktar dem. De får ingen information. De får inte hennes saker. Inte ens den dator de gav henne i julklapp. Hon har vare sig underkläder eller andra kläder utan familjen får köpa allt nytt åt henne. De får heller ingen ersättning. De tar själva kontakt med socialjouren som talar om att de inte kommer att hämta henne mot hennes vilja. Hon kontaktar handläggaren och får veta att hennes saker finns på den institution där hon skulle skrivas in men de får inte hämta dem. Jag ringde mormor i ett försök att medla men fick luren i örat med orden att jag skulle låta bli att lägga mig i.

Till sist får hon börja i skolan hon gått under tiden hon bott i det andra familjehemmet. Det innebära långa bussresor samt skjuts av “pappan” ingen ersättning vare sig till busskort eller annat. De kostnaders får det ursprungliga familjen stå för.

Efter ca 2 1/2 månad antal kallas hon nu på ett möte . Det skulle vara handläggaren mormor och hon själv. Hon fick inte ta med advokaten hon talat med, inte heller någon från “familjen”. Hon står på sig och vägrar flytta någonstans så det slutar med att hon skrivs hos mormor som dock inte vill att hon skall bo där. Hon undrar vart hennes barnbidrag är och underhåll ifrån hennes biologiska föräldrar. Hon får veta att barnbidraget går till mormor och vårdnads bidraget går till den institution som de vill att hon skall åka till. Det går alltså till deras egen organisation. Eftersom hon nu är skriven hos mormor lyckas de nu få in henne på den skolan hon vil gå och som är närmast.

I min värld borde man gjort ett LVU mot mormor eftersom hon så tydligt inte bryr sig om flickan eller vad hon vill. I nuläget handlar det mer om att visa vem som bestämmer. Familjen får fortfarande ingen ersättning, de är inte kontaktade och vet inte vad som händer härnäst. De har vänt sig till press. Bifogar artiklarna (hoppas att ni kan öppna) och får inga svar på vad som kommer att hända. De älskar flickan och bidar sin tid. Hoppas att det skall dröja tills hon är 15 så att hon har rätt att överklaga allt själv, att hon har rätt att skaffa advokat och kan höras i rätt. Även nu skall hon höras men eftersom det inte händer något när de låter bli så blir lagen verkningslös.

Som tur är jobbar “pappan” helger och är hemma på veckorna annars hade de inte fått ihop det. Som tur är jobbar båda och deras biologiska barn är utflugna så de har råd att betala för en “placering” de inte har som de älskar sedan 14 år.

Tycker ni att det är rätt att man inte är part efter så lång tid?
Tycker ni att det är rimligt att de inget har att säga till om trots att flickan bott hos dem så länge. Är det så här ni vill att familjehem skall behandlas? Att de skall kunna sägas upp över dagen trots att de haft en placering i över 14 år?
Tycker ni att det som idag skall vara så godtyckligt att göra en vårdnadsöverflytt trots att tiden för övervägande placerats för länge sedan? Familjehemmet är helt rättslösa och därmed barnet de är satta att ta hand om. Är det så ni vill ha det?
Är det rimligt att trots att det är skolplikt så får hon inte gå i skolan på flera veckor? gäller inte skollagen dessa barn?
Varför hörs inte flickan? Jo därför att lagar runt barn inte är kopplade till några konsekvenser. Det händer inget då man låter bli. Är detta er tanke?
Tycker ni som styrande att det är OK att stifta lagar som inte behöver följas?
Vad gör ni för att säkerställa att de följs?
D 1 januari kom lagen om stärkt stöd för barn och unga. Tycker ni att den verkar fungera?
Så många lagar runt utsatta barn är inte kopplade till några konsekvenser. Varför är det så? Varför behöver lagar runt utsatta barn inte följas? Samma handläggare, en enda handläggare ansvarar för att både utreda, granska och besluta i samma ärenden. Är det rättssäkert?
Även om det anmäls så har IVO inte rätt att tala om hur ärendet skall skötas utan får bara kräva rättelse i handläggningen dvs formalia och dokumentation. Tycker ni att det är rättssäkert?

Du sitter i riksdagen i socialutskottet ansvarar för lagarna runt utsatta barn. Tycker du att det verkar fungera? Om inte vad gör du åt det? jag begär ett svar. Mvh Eva fostermamman i Mark ärendet.

 

Kontrollinstans för utredningar

Kommun efter kommun får. kritik. Grav kritik
Här är det Östra Göinge http://www.kristianstadsbladet.se/ostragoinge/article1998558/Baklaxa-for-kommunen.html
Och här en annan http://www.svt.se/nyheter/regionalt/svtsormland/socialtjansten-kritiseras-efter-valdtakt ändå får de fortsätta.

Hittade en juridik studerande Martin Söderstam som ifrågasätter varför det inte finns en kontrollinstans som får kritisera undermåliga barnavårdsutredningar
http://www.dagensjuridik.se/2012/08/jag-efterlyser-en-kontrollinstans-som-far-kritisera-undermaliga-barnavardsutredningar%20
Det har jag också undrat. Han skriver:

Inte sällan ser man i barnavårdsutredningar påståenden som; ”pappan uppvisar sidor som lättkränkthet och har lätt för att bli irriterad” eller ”mamman lägger hela skulden utanför sig själv”. Sällan anges i vilken situation pappan eller mamman har uppvisat dessa sidor.

För att en uppgift skall anses vara sakligt värdefull måste den situation, som uppgiften har sitt ursprung i, preciseras (Bo Edvardsson, Utredares tankefel i barnavårdsutredningar drabbar barn, föräldrar och samhälle, 2011 ). Ibland kanske det inte går att precisera någon specifik situationen mer än att föräldern har varit irriterad i mötet med en socialsekreterare.

Vill ni läsa mer av Bo Edvardsson följ länken http://oru.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2:642495 Martin fortsätter:

Lagen anger,  dock inte i detalj, hur en barnavårdsutredning skall genomföras och vilka upplysningar som skall inhämtas. Av lagen följer att insatser inom socialtjänsten skall vara av god kvalitet och att utredningar skall genomföras av personer med lämplig utbildning och erfarenhet. Socialstyrelsen har också utfärdat föreskrifter och allmänna råd om handläggning av ärenden som rör barn och unga. I sina föreskrifter skriver Socialstyrelsen att uppgifter till utredningen bör hämtas in på ett strukturerat sätt, utifrån kunskap och beprövad erfarenhet och man anger också vikten av att handläggarna har ett professionellt förhållningssätt för att kunna vara sakliga, opartiska och nyanserade i sin bedömning.

Däremot anger varken lagen eller socialstyrelsens föreskrifter vilka uppgifter som skall inhämtas under en utredning och hur dessa skall inhämtas. Om kvaliteten på de insamlade uppgifterna brister kommer även helhetsbedömningen att uppvisa brister. På vilka sätt kan det garanteras att de uppgifter som samlas in är rimligt säkerställda?
 

Jovisst lagen säger hur man skall göra men det händer inget då man låter bli. Han fortsätter:

Jag efterlyser en kontrollinstans som har befogenhet att uttala kritik mot undermåliga barnavårdsutredningar. Enligt Agneta Krantz, som arbetar på en av Socialstyrelsens tillsynsenheter, sker ingen systematisk kontroll av barnavårdsutredningars kvalitet. Socialstyrelsen genomför i huvudsak kontroller utifrån de klagomål som kommer in och på uppdrag av Regeringen. Jag har pratat med chefer och/eller inspektörer på samtliga av Socialstyrelsens fem tillsynsenheter och alla har uppgett att Socialstyrelsen inte utför någon rutinmässig kontroll av de barnavårdsutredningar som socialtjänsten producerar.

Om socialstyrelsen skulle börja genomföra systematiska och rutinmässiga kontroller skulle det rimligtvis sätta press på socialtjänstens handläggare att producera kvalitativa utredningar. Om ett bristfälligt handläggningsarbete i en barnavårdsutredning inte, när så påkallat, blir föremål för någon kritik från Socialstyrelsen är risken stor att tillvägagångssättet i handläggningen lever kvar i verksamheten och förs vidare till andra och kanske nya handläggare. Denna smittoeffekt kan i sin tur leda till att möjligheterna till kvalitetssäkring försämras.

Jag efterlyser även att Socialstyrelsen i större utsträckning gör socialtjänstens handläggare uppmärksamma på vikten av sakliga utredningar, genom att ta in en bestämmelse om att uppgifter som ligger till grund för ett beslut skall vara rimligt säkerställda. Det borde göras tydligare i Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd att vaga och oprecisa uppgifter inte ska tas med i beslutsunderlaget och att socialsekreterare i sitt arbete har att ägna sig åt källkritiska överväganden. 

Visst måste man ha kvalitet då barn hanteras.
Visst måste man ha kvalitet när alla mänikosr hanteras.
Man måste göra allt för att säkerställa att det inte blir fel.
Att underlagen är korrekta är väl det minsta man kan begära, kräva.
Då det går fel går det aldrig att reparera utan man får bara lära sig att leva med dem.

http://www.expressen.se/gt/ledare/vanvardade-barns-upplevelser-och-pris/

För att få den statliga ersättningen på 250 000 kronor ska man ha utsatts för "allvarlig försummelse i samhällets vård" och övergreppen ska ha betraktats som allvarliga även på den tid då de skedde. Dessutom ska vanvården ha skett innan 1980. Tre av tio blir utan ersättning.

Vad betraktades som allvarliga övergrepp under 70- och 80-talet? Min vän förödmjukades, hånades och straffades. Hon har ärr på kroppen efter krossade speglar, juvelförsedda knytnävar och vaser. Hon har ont i sina fötter för att skelettet är skadat efter alldeles för små skor. Hon har ont i själen, en smärta som år av terapi inte har kunnat avhjälpa. Nu har hon ansökt om ersättning, men hon är kluven. Hon kallar ersättningsfrågan ett "hopkok av orättvisa och brist på solidaritet", ett stort hån mot dem som lämnas utanför trots sina psykiska och fysiska ärr. Samtidigt är det för mycket pengar för att strunta i dem.

För att få ersättning har hon fyllt i en omständlig ansökan, där varje enskild händelse, sådana hon ägnat hela sitt vuxna liv åt att glömma, ska listas. Hon har varit tvungen att åka upp till Stockholm och berätta om saker som skär djupt, inför främmande människor med makt att bedöma hennes upplevelser. Hon frågar sig: Är det värt det? Är denna ovärdiga process värd pengarna? I stället för ersättning hade hon önskat sig en grundlig genomgång av fosterhemssystemet och vite för både kommun och stat när barnen far illa.

Hon hade hellre velat att

man såg över systemet. Det vill jag också. Det är så mycket som är fel. Det räcker inte längre med att lappa och laga på lagen rätta till lite här och lite där utan man behöver se över alltihop.  

Det väl inte för mycket begärt att man måste se till att underlagen blir bättre, blir bra och bygger på fakta inte åsikter påståenden och gissningar och gör de inte det så skall de hända något.

Det borde vara en självklar helt med en kontroll instans.

Ett tydligt barn persktiv... nej

Att de aldrig lär sig eller blir bättre.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17762989.ab Nu är det två flickor vars mamma först sökte asyl i Tyskland men sedan kom till Sverige. Hon försvann och flickorna placerades i fosterhem. De har bott i Sverige i två år och i fosterhemmet i ett år. Nu skall de till Tyskland, ensamma, trots att de aldrig varit där och ingen vet vart deras mamma är bara för att deras mamma först sökte asyl där. Hur tänker man?
Barnkonventionen måstebra bli lag och väga tyngre än våra lagar. Men det är lite en tolkningsfråga även nu men myndigheterna väljer att tolka det som det passar. I lagen står det : Ett tydligt barn perspektiv skall vara rådande i alla ärenden gällande barn... vart finns det perspektivet i detta ärendet?
Ingenstans

Felaktiga påståenden

I DN är det ett par debattörer som skriver om vanvårdspengen De skriver om hur det är fel att påstå att aga skulle vara godkänt för placerade barn bara för att det hände vissa år. Jag har skrivit om det att lagen faktiskt undantog placerade barn. De skriver:

Lagstiftaren slår fast i propositionen till lagen om ersättning ”att exempelvis få lägga sig utan kvällsmat eller duscha i kallt vatten för att man varit för livlig har inte varit ovanliga bestraffningar och får i många fall anses överensstämma med värderingarna i samhället vid tiden.” (Prop 2011/12:160, s. 23). Lagstiftaren gör inga hänvisningar till forskning eller lagregler för att stödja detta påstående som nu kan antas ligga till grund för vem som får ersättning och vem som får avslag. Hur stämmer påståendet med det ansvar som staten tog på sig för barnen? I själva verket förbjöd Socialstyrelsen sådan behandling av barn på barnavårdsanstalter redan 1948. Publikationen ”Råd och anvisningar i socialvårdsfrågor” (1948:49) innehåller mycket klara direktiv om vad som var förbjudet att göra mot barnen. Följande bestraffningsformer förbjöds i denna publikation som distribuerades till alla barnavårdsanstalter och barnavårdsnämnder i landet:

• Att kroppsaga barnet med örfilar, stryk och liknande.

• Att stänga in barnet eller isolera det i rum eller garderob.

• Att kallduscha eller tvångsduscha barnet.

• Att dra in måltider för barnet.

• Att använda tvångsmatning vid matvägran.

• Att tvinga barnet göra sådant som han/hon frivilligt borde göra dagligen, till exempel att tvinga barnet i säng som straff.

Om just tvångsduschning uttryckte sig Socialstyrelsen så här 1948:

”Tvångsduschning – en metod som väl endast tillgripes av mycket inkompetenta, ja, sadistiska personer – kan skapa en för lång framtid bestående olust eller fruktan för bad och duschning.”(ROA 1948:49, s. 11.)

Det som Socialstyrelsen förbjöd 1948, blir plötsligt år 2012 i regeringens proposition betraktat som normala fysiska tillrättavisningar.

Göran Johansson som gjorde utredningen bloggar om den och avslutar med orden:
http://goranjohansson.blogspot.no/2013/10/felet-ligger-i-regeringens-proposition.html?spref=fb

Förutom det okunniga resonemanget om "normala bestraffningar" som avhandlas i DN-debattartikeln i dag finns det andra allvarliga invändningar mot propositionen som borde ha blivit föremål för behandling i riksdagen. Det gäller den omotiverade 1980-årsgränsen för ersättning, de så kallade privatplaceringarna, som stod under samhällets tillsyn och frågan om de finska krigsbarnens placeringar i fosterhem och institutioner som också barnavårdsnämnderna hade tillsyn över. I dessa frågor hade Vanvårdsutredningen i sin slutrapport klara rekommendationer till regeringen, som den valde att utan att nämna dem i propositionen, helt bortse från.

Jag har tidigare kommenterat frågan om 1980-årsgränsen i ett blogginlägg från den 9 februari i år. Länk: http://goranjohansson.blogspot.se/search?updated-max=2013-04-12T15:27:00%2B02:00&max-results=7

Om inte riksdagen tar initiativ till en ändring i de frågor som regeringen negligerat eller okunnigt och utan vetenskaplig grund behandlat i propositionen kommer de att förfölja och besudla upprättelseprocessen under hela den tid som Ersättningsnämnden arbetar.
 

Faktum är att han är väldigt kritisk  till hur det hanterats.

Han vänder sig emot att flera grupper ställts utanför och inte getts rätt att söka pengar – alla som vanvårdats efter 1980, de så kallat privatplacerade och de finska krigsbarnen. Men han är också kritisk till att lagen uppmanar Ersättningsnämnden att ta hänsyn till hur barn hade det ”normalt” och inte till de föreskrifter som Socialstyrelsen gav ut 1948, vilka förbjöd aga.

Saknar perspektiv

Han reagerar även starkt på de fall som ETC Malmö berättade om i förra veckan där barn som blivit utsatta för sexuella övergrepp och våldtäkter ändå inte får ersättning. En flicka hade exempelvis blivit våldtagen av en inneboende, en annan av fosterpappans bror, men eftersom det inte kunnat bevisas att övergreppen varit kända för fosterföräldrarna anses de inte ha skett ”inom vården”.

– Det är fullständigt oförklarligt och ger intryck av att nämnden inte har perspektiv kring hur utsatta och isolerade barn hade det. Det hade varit en annan sak om barnen blivit överfallna när de cyklade till skolan och utsatta för en överfallsvåldtäkt, men här handlar det om saker som hänt i hemmet och inom släkten.

Han säger att många fosterhemsbarn heller inte kunde berätta.

– När barn försökte tala om att de utsatts för övergrepp var den vanligaste reaktionen att inte bli trodd. Barn bestraffades dessutom av fosterföräldrarna, kallades horor och allt möjligt.

”Oppositionen passiv och okunnig”

Göran Johansson tycker att politikerna mörkat det faktum att de inte lyssnat på sin egen utredning. Han påpekar att det händer att politiker inte gör som hans utredningar föreslagit, men säger att han aldrig varit med om något liknande.

– Man brukar ta upp vad utredaren tycker och sedan argumentera emot, inte ge sken av att det inte finns någon kritik. Det man gjort här är att mörka och dölja och att inte stå för att man har en annan uppfattning. Det är bara fegt.

Han är även kritisk till den opposition som i sista stund bjöds in för en överenskommelse. Först efter att Maria Larsson sagt offentligt att det inte skulle bli någon ersättning och en folkstorm tvingat henne och regeringen att backa, satte sig allianspartierna ner med S, MP och V för en kompromiss.

– Lagen gick igenom i riksdagen tack vare en passiv och okunnig opposition. Under galgen gick de med på detta och träffade en överenskommelse för att de var rädda att det inte skulle bli någonting annars.

”Sök en gång till”

Han säger att riksdagen nu måste vakna och ta initiativ i de frågor som regeringen negligerat. Annars kommer propositionen följa och besudla hela upprättelseprocessen.

– Oppositionen måste komma upp på banan för att få till en förändring. De måste skriva motioner, säger han.

Vad ska de som fått avslag göra, tycker du?

– Jag tycker att de ska söka en gång till och försöka ta stöd av någon som kan hjälpa dem. Jag hoppas också att de kan använda tidningsartiklarna och det som exempelvis jag säger som argument.