Asylsökande barn i kläm mellan lagar

Dagens nyhet är väl den rapport som kom ifrån Unicef. http://blog.unicef.se/2013/10/14/asylsokande-barn-i-klam-mellan-lagar/
Man kräver nu:

• Barnkonventionen måste bli svensk lag så att barnets alla rättigheter ges verkligt utrymme i beslutsprocesser.
• Barnets bästa måste få en bättre och tydligare tillämpning inom migrationsprocessen. Enligt barnkonventionen ska barnets bästa komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn, vilket är en starkare formulering än i utlänningslagen
• Inga barn ska kunna utvisas under pågående samhällsvård. Lagen om vård av unga måste ges företräde framför utlänningslagen.
• Migrationsverket och migrationsdomstolarna ska i sina bedömningar av barns ärenden ta hänsyn till socialtjänstens underlag, läkarintyg och andra utlåtanden.

Jag säger bara en sak. Det är väl på tiden. Att det skall behövas en utredning för det. Man talar om det på radion nu under morgonen och jag gissar att det kommer på TV nyheterna under kvällen. Frågan är väl bara vad som händer utifrån det.

Sedan hittade jag en annan "notis" På ett hotell i Skövde hörde man ett barn skrika från ett rum. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=97&artikel=5673066 man knackade och ingen öppnade och barnet slutar inte utan fortsatte att gråta hejdlöst. Det slutade med att polisen larmades och de gick in. Det visar sig att där finns en ensam lite 2 årig flicka som lämnats ensam av sin pappa. Honom tog det över en timme att hitta. Hur kan man ens komma på tanken? Det var ju så det gick till då flickan Madeleine McCann försvann. Barnen är nu omhändertaget av socialen och pappan är anmäld.

Bio barn i familjehem

Igår var det ett stort uppslag med ett familjehem i Norge där en biologisk son gått till angrepp på en 3 årig fosterpojk. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17640754.ab Leken urartade och den biologiska pojken i fosterhemmet stack kniven i en treårig placerad grabb och dödade honom. Hans pappa försökte stoppa honom och blev själv skuren så han fick åka in.

Vilken tragedi.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17646010.ab

Den tre år gamla pojken hade bott hos familjen sedan maj i år. Barnet stod under socialtjänstens översyn och hade funnit att det var en lösning för honom att bo hos familjen. Deras hemmaliv beskrivs som tryggt, polisen har aldrig gjort utryckningar till adressen och familjen förekommer inte i några ärenden hos socialtjänsten. Enligt uppgifter till VG fanns det ingenting som tydde på att familjehemmet inte skulle vara en bra plats för den lilla pojken att växa upp på.
 

Man glömmer så lätt de biologiska barnen i familjehemmen. De har inte valt men det är viktigt att de får egen plats, att de ändå är med på att man jobbar som man gör och att de får säga sitt. Man kan undra vad som ligger under då ett sådant hat väller fram att han dödar ett litet barn och är så arg att han nästan inte går att stoppa. Att han i ilskan t.o.m sticker kniven i sin far då han försöker stoppa honom. Att de fick binda honom för att kunna ta hand om treåringen.

Det är som sagt så lätt att glömma de biologiska barnen.
Vår son kan inte förstå varför dem han växt upp med som han kommit att se som sina syskon bara plötsligt är borta.
Han kan inte förstå varför vi inte får ha kontakt, vi har ju inte gjort något fel.
Han kan inte förstå varför varje träff är övervakad. Enlig lag är det inte tillåtet utan ett beslut och det har vi rätt att överklaga.
Han kan inte förstå varför vi inte får skicka brev eller sms med kort på saker han gör eller som är viktiga för honom som han skulle vilja dela med sig.
Han har inte valt och han är lika drabbad, lika utsatt lika misshandlad i hela den här hanteringen. Men honom är det ingen som tar hänsyn till. Hans intressen är det ingen som tar hänsyn till och barnens som sitter i andra ändan och saknar och länktar och har samma behov är det heller ingen som lyssnar till. Nej man försöker sätta munkaveln på allt under förtäckta hot. Om du inte så får ni inte... Om ni inte så ...

Brist på kunskap om anknytning

Fler och fler reagerar. En av mina favoritbloggare som skriver så bra, men så har hon också en magisterexamen i barn och ungdomsavetenskap, skriver ett inlägg. http://evalenaedholm.se/blogg/2013/10/jag-har-hittat-det-jag-kan-hjalpa-till-med-jag-kan-lara-de-vuxna-som-finns-runt-barn-som-omhandertas-om-anknytning-de-behover-lara-sig-mer/

Jag har hittat det jag kan hjälpa till med: Jag kan lära de vuxna som finns runt barn som omhändertas om anknytning, de behöver lära sig mer!

Av Evalena Edholm Den 12 oktober, 2013 · Kommentera

Jag har fått flera berättelser från familjehemsföräldrar, det handlar om barn som varit placerade i åratal och rycks bort från sin familj utan att få träffa sin mamma och pappa igen.

Det behöver inte handla om biologi, det är inte det kroppsliga ursprunget som gör att du blir förälder, utan det handlar om att barnet knutit an till dig.

Psykologiska föräldrar kan ha exakt lika stark anknytning till ett barn som den biologiska mamman och pappan.

Det är en självklarhet vid adoption men vad är det som gör att den förståelsen inte finns vid en familjehemsplacering?

Det verkar ofta som om socialtjänsten gör familjehemsbarnet till ett objekt – som kan flyttas som om han/hon vore en möbel. Det är som om familjehemmet ses som ett dockskåp, där samhället bestämmer lekens regler och flyttar personerna hit och dit.

De verkar glömma att det handlar om människor med känslor och tankar, precis som de själva och alla andra personer här i världen.

Jag undrar jag om de som utsätter dessa familjer för det här kan tänka sig in deras situation? Undrar om de kan sätta sig in i hur det skulle kännas att förlora sitt barn, barnen förlorar ett syskon och får inte ha mera kontakt?

Förstår de inte att det placerade barnet påverkas av separationer?

Socialtjänsten och ”de som bestämmer” behöver lära sig mer om anknytning och i morse bestämde jag mig för att det ska bli mitt ”mission”: Jag vill lära alla vuxna som är runt de barn som omhändertas och placeras om anknytning, det behövs för att vi ska få en bättre familjehemsvård.

De behöver lära sig om gungbrädeanknytning.
 

För att belysa vad hon menar kan man väl ta exempel i expressen idag . Fallet Maddie. http://www.expressen.se/nyheter/man-gripen-i-samband-med-maddie-fallet/ Flickan som försvann 2007. Det är sju år sedan men föräldrarna har inte gett upp. Det är helt otroligt att de lyckats hålla uppe medias intresse så länge.
Hennes föräldrar anklagades först för att själva ha mördat henne och sett till att hon försvann men det har mer och mer visat sig att så var det inte.
De har inte gett upp hoppet om att få hem henne, hitta henne elller åtminstonde få veta vad som hände henne. Och dit har de faktiskt kommit nu. http://www.expressen.se/nyheter/lindstrom-vet-sakert-vad-som-hant-maddie/ Efter sju år har de inte gett upp. Det är det som är anknytning. 
Att försöka tvinga någon som förlorat sitt barn att säga till dem att man är glad att det inte bor kvar, att man är glad att det bor där det bor är obegripligt. Att ens tro att det skulle fungera är ologiskt och emot all fakta och forskning som finns. Det enda man gör är att skada barnet. Barnet som då tror att man övergivit dem att de inte är värda att kämpa för. Men det är kanske det man vill uppnå för barnet tystnar ju. Vänder allt in emot sig självt. Anklagar sig och tror att det är deras fel. Att den de älskar inte vill ha dem längre.
Det är en sak om ett barn måste tas för att omsorgssvikten är så stor. Om barnent far illa, är misshandlat, utsatt för sexuella övergrepp eller om det är fara för barnets liv då måste man ta dem. Men i alla andra fall far barnet illa om inte deras anknytningspersoner får finnas kvar.
Det gälla alla barn även de två som bodde hos oss.
De som inte förstår det borde inte hålla på med barn. De borde utbilda sig så de förstå vad de utsätter barnen för. Hur mycket de skadar dem.
 

Lek inte med honom

Varför gör vi det så svårt? Hittade ett inlägg av en mamma till en pojke med diagnos och hennes upplevelse då en kompis talar om att hans föräldrar sagt att han inte får leka med hennes pojke eftersom han är så stökig.
http://ud75.wordpress.com/2013/09/29/lek-inte-med-honom-han-ar-ju-sa-sprallig/
Hon skriver:

Om sonen haft en funktionsnedsättning som var synlig hade dessa föräldrar med största säkerhet inte fällt samma typ av kommentar. ”Vi vill inte att du ska leka med honom eftersom han sitter i rullstol.” eller ”Lek inte med honom han är ju blind.” Detta framstår ju som smått absurt. Men nu har sonen en funktionsnedsättning som inte syns. Det står inte skrivet i pannan på honom: ADHD, bristande exekutiv funktion och impulskontroll i kombination med hyperaktivitet. Då hamnar läget i ett annat ljus. Han kanske bara är ouppfostrad? Tänk om han skadar vårt barn eller lär honom hyss?

Till saken hör att dessa föräldrar var informerade om sonens diagnos. På ett föräldramöte tog jag tillfället i akt och informerade samtliga om anledningen till att det finns en bonusvuxen i klassen och om varför sonen inte alltid sitter i klassrummet på lektionerna utan har en egen plats i ett litet rum. Jag hade även bjudit in till att kontakta mig om de hade några frågor. De värderingar som luftas här är sannerligen inte allas lika värde eller att olikheter kan bidra till ett rikare liv, snarare dess raka motsatser.

Men min stora fråga är så klart: Vad händer inne i sonens själ när han får höra att andra barn inte får leka med honom, endast på grund av att han är den han är? Hans värde är lika stort som någon annans och jag märker att hans självkänsla kan vara skör som porslin. Redan nu kan han visa en tendens att stöta bort människor redan innan de kommer honom nära. Bättre att förekomma än att förekommas. Han kan säga att en pojke är dum redan innan han har lärt känna honom, då slipper han ju bli sårad själv, även om det innebär att han själv blir utanför Spiralen blir nedåtgående ganska snabbt.
 

Vad lätt det är att glömma att det är barn vi har att göra med.
Vad lätt det är att dömma utifrån det man tycker sig se, att göra det bekvämt för sig och välja bort det som är lite jobbigt även om det handlar om ett barn.
Vad lätt det är att glömma vad det gör med den andre.
Vad enkelt det blir då man jämför som hon om han suttit i rullstol eller varit blind. Varför gör vi det svårare än vi behöver? Och varför gör vi skillnad på ett barn och ett annat.

Uppfostra dina barn..

Hittade en bra inlägg i skoldebatten:
http://hd.se/mer/2013/10/05/lite-foraldraansvar-om-jag-far-be/
I förra veckan hängde jag med äldsta dottern i skolan. Hon går i första klass (jag vägrar att kalla henne förstagluttare, hör ni det), och jag kan bara konstatera att barn av i dag inte hade klarat sig i fem minuter år 1979 när jag började skolan. Skamvrån hade varit fullsatt.
Det kan vara svårt att se beteendemönster i sitt eget barn när det upplevs ett och ett så att säga, men när tjugo barn stöpta i någorlunda samma form samlas i ett avgränsat utrymme under organiserade och rent av uppstyrda former klarnar det.
Barn av i dag har inget tålamod. Det måste hända nya saker hela tiden. Var tog stoltheten över att skriva tio perfekta “m” på en linjerad rad vägen? Allvarligt talat, alltså? I dag hafsas det ner tio krumelurer som med lite god vilja skulle kunna tolkas som små hästar på grönbete. Hellre snabbt än rätt.
Och när började barn i lågstadiet säga emot sina lärare? Det är en sak om klassen diskuterar ett ämne där olika ståndpunkter kan vara både rätt och fel, men när det handlar om ordning och reda (i brist på bättre uttryck) i klassen ska lärarens ord alltid, jag skriver alltid, vara lag över sjuåringarnas.
En annan sak som slog mig var tilltalet mellan eleverna, främst under rasterna. Hårda ord och elaka kommentarer haglade från höger till vänster och när jag försökte gå emellan och medla började de käfta med mig istället. Jag blev överrumplad. Det är en sak om Sjuåringen sätter sig på tvären och testar gränserna när vi är hemma, det är lite av hennes jobb att göra det, men när barn i den åldern snäser av vilt främmande vuxna så är det något som har gått allvarligt fel.
Barn är små avbilder av oss vuxna. De gör inte som vi säger, de gör som vi gör. Är vi stressade, blir de stressade. En stor skopa föräldraansvar så där lite till överlag hade inte suttit fel i dagens läge när, våra barn är mer förvirrade än någonsin och många lärare har slut på soppa och tar sig runt enbart med hjälp av ångorna.
Om barn hade varit en promenad i parken hade det inte varit någon konst att vara förälder, men med barn kommer friktion, så enkelt är det. Antingen ser jag till att minimera friktionen redan när barnen är små, eller tar jag den lätta vägen ut och släpper taget med det oundvikliga resultatet att friktionen ökar över tid.
Och så har folk mage att klaga på skolan. Jag säger inte att allt som sker i skolan i dag är bra, eller ens i närheten av bra, men många av problemen som har vuxit fram i skolan de senaste decennierna är i rakt nedstigande led föräldrarnas fel. Det är inte, läs i n t e, skolans jobb att uppfostra våra barn.
Ett tips: bli politiker om du inte gillar hur skolan fungerar i dag. Inte? Nä, jag tänkte väl det. Då föreslår jag att du lägger mer energi på att uppfostra ditt barn och mindre energi på att höras mest på föräldramötena.

Ola Olofsson
ola.olofsson@hd.se 042-489 90 55