Vad är huvudfrågan?

Trycket ökar på socialjourerna http://www.svt.se/nyheter/regionalt/abc/fler-utsatta-barn-pa-socialjourerna-1

– Vi har haft en väldig ökning av barnavårdsärenden. Ärendena är oftare mer akuta, säger Inger Åsebo, tillförordnad enhetschef på socialjouren i Stockholm.

 Sommaren innebär högtryck på socialjourerna i Malmö, Göteborg och Stockholm. Barn som hamnar i kläm är en vanlig syn för socialsekreterare. Barnavårdsärendena vid Stockholms socialjour har nästan fördubblats mellan 2008 och 2012 - från 4 794 till 8 260. Ensamkommande flyktingbarn från Afghanistan står för en del av ökningen.

 –Jag ser dessa ärenden var och varannan dag. Till skillnad från tidigare går de alltid först via socialjouren, säger Inger Åsebo, tillförordnad enhetschef på Stockholms socialjour.
 

Och sedan kritiserar JO Falun. både för att de inte lämnat ut dokument snabbt nog och för att de inte gett ett besked som de skulle. http://www.dt.se/nyheter/falun/1.5370328-jo-kritiserar-socialforvaltningen Jag tycker ändå att det är märkligt hur formalia fel gång på gång visar sig vara viktigare  än själva huvud frågan. Pappan var orolig då han hörde att familjen dottern var placerad hos hade anmälts för missförhållanden. De kritiserar att han inte fick ut handlingarna i tid och att han inte informerats om att mamman som hade vårdnande hade sagt nej.

Sedan är det många som har det tufft ekonomiskt inför skolstarten vilket fått en kyrka att samla in saker som man kan behöva. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=97&artikel=5617111

Prästen Karin Långström Vinge i Skövde har märkt att många vill ha deras hjälp efter lovet.

– Det är ju särskilt nu när man märker att barnen vuxit ur kläderna och det behövs skolväskor och gymnastikskor och sådär. Så det är ett stort behov, säger hon.
Hon vet inte hur många som behöver hjälp, men tror att det är många fler än de som söker sig till kyrkan som behöver hjälp.
– Mörkertalet är stort, att våga be om hjälp när det kört ihop sig är svårt.
Karin Långström Vinge tror att skolstarten till viss del är en befrielse för många, då man kommer tillbaka till rutinerna. Men hon tror också att det kan vara jobbigt för de barn som inte har gjort så mycket på sitt lov.
– En del barn har ju bättre förutsättningar och har gjort många roliga saker. Andra har lite mindre förutsättningar. Barn jämför sig ju alltid med varandra, och det är ju något man får lära sig att leva med till viss del. Men visst är det jobbigt om man inte är som de andra, säger hon.
 

Önskar att fler tog efter

En uppsats

Hittade en länk till en uppsats runt familjehems placerade barn.
De omhändertagna barnen
De har intervjuat 5 kvinnor som alla har varit placerade olika lång tid, de var också olika gamla då de placerades. Vad jag förstod hade de lagt ut att de ville ha kontakt med personer som varit placerade så personerna i studien har själva aktivt valt att delta. Synd att det var så få, synd att det inte var några killar och synd att de bara fick tag i sådana där det visserligen funkat men ingen av kvinnorna hade idag kontakt med familjehemmen de bott i.
Enligt den senaste undersökningen är det ju ändå 90 % det går bra för och som hittar en ny familj i familjehemmet. Men det kanske är så att de som trivs och det går bra för inte känner att det finns någon anledning att rota i det som varit. De vill gå vidare.
Men de drabbade har liknande berättelser, liknande upplevelser och samma känsla inför det.

Det som är genomgående är hur de inte fått några förklaring. Att sättet man tog dem var så traumatiserande.

Våra respondenter hamnade i chocktillstånd när de omhändertogs utan att få någon som helst förklaring och dem reagerade på olika sätt, till exempel att försöka rymma från polisen genom att springa till grannen, skrika och gråta eller att bli tyst och stänga in sina känslor. Deras upplevelse av omhändertagandet är att polis och socialsekreterare tar dem ifrån deras familj, och att föräldrarna inte gör något för att skydda dem, detta stämmer inte överens med den bilden som ett barn har av en förälder. Barnen har stor anknytning till sina föräldrar och i den här situationen förväntar barnen sig att föräldrarna ska skydda dem ifrån polisen och andra okända människor, men föräldrarna bara stod där och grät. För ett barn blir ett sådant oförklarligt beteende en traumatisk upplevelse. Den här obesvarade frågan har respondenternas burit i sitt hjärta under hela deras liv, att varför hjälpte inte mina föräldrar mig, vilket skapade skuldkänslor hos vissa av respondenterna.

Att familjehemmen ofta inte förklarade vad som hänt men de kanske var belagda med munkavle eller inte visste.

När barnen blev omhändertagna hann de bara att gråta i bilen medan de kördes bort från sina biologiska familjer. Reaktionsfasen fortsätter för respondenterna i familjehemmet i form av isolering, aggressivitet oro och så vidare. De placeras hos en annan familj innan de får svar på sin fråga varför de måste åka ifrån sin biologiska familj. 

Att tjejerna kände sig så ensamma, att de inte fick hjälp och stöd i kontakterna med sina syskon.

Enligt Cullberg (2006) behöver omhändertagna barn professionell hjälp i form av kristerapi för att kunna hantera den chock som blir vid ett omhändertagande (ibid). Respondenterna kände inte tillhörighet i familjehemmen, en del av dem visste inte varför dem var där, känslan av sammanhang (KASAM) som dem hade innan placeringen försvann och skadade deras känslomässiga trygghet (Antonovsky, 2005). Denna otrygghet förstärks när kontakten mellan de placerade barnen och den biologiska familjen inte fungerade som barnen förväntade sig. Tillitsbrist är en faktor som fanns med i kontakten med den biologiska familjen. Föräldrarna hade lovat att besöka dem, de hörde av sig ibland eller så kom de inte alls.

 En del hade känt sig utanför i familjehemmet.

Enligt Pippin (2011) klarar inte vissa barn av att knyta an till den nya familjen, orsaken är inte alltid att det är fel på familjehemsföräldrarna (ibid). Vi tycker att när barnen får negativ information om sina föräldrar av en okänd person så kan barnen få svårigheter att knyta an till den här personen. Däremot om de professionella hade haft samtal med barnen vid omhändertagandet och förklarat för dem, så skulle de minskat de emotionella skadorna. Barnen hade kanske då kunnat hantera placeringen på ett annat sätt och på så sätt fått mindre känslomässiga men.

Helt rätt vi får inte alltid de förutsättningar som krävs för att vi skall gröa ett bra jobb.
En del omplaceras någon flera gånger

Vissa av respondenter har flyttats flera gånger från ett familjehem till ett annat. Ibland flyttade de till barnhem eller flickhem. Varje ny placering kräver nya anpassningar och nya samspel. Respondenternas samspel med den nya familjen fungerar inte då det är svårt att knyta an på grund av det är okända människor i en ny miljö.

Hela uppsatsen visar bara att vi har mycket att lära och mycket behöver förändras än.

Våra respondenter omhändertas ifrån sina biologiska föräldrar på grund av föräldrarnas omsorgssvikt, men de hamnar i en ny riskmiljö med nya riskfaktorer. Ur ett barns perspektiv brister myndigheterna genom att inte ha en uppföljning av omhändertagandeprocessen samt barnens upplevelser och behov i familjehemmet. Socialsekreterarna har aldrig frågat hur dem mår eller om dem trivs i familjehemmet uppger respondenterna. Psykisk, fysisk och verbal misshandel var en del riskfaktor som fanns med i barnens upplevelser i den biologiska familjen, de omhändertagna barnen utsattes även för detta i familjehemmet som skulle verka som en trygghetszon.

Vi har en lång väg att gå innan vi ens kan kalla det  bra.

Intervjupersonerna pekar på sättet de blev omhändertagna som den mest traumatiska och obehagliga upplevelsen under hela processen. Vi anser att det beror på att barnen inte har fått information vid omhändertagandet om varför de ska flyttas från sitt hem. Vi tycker att de socialsekreterare som var med vid omhändertagandet borde ha pratat med barnen om vad som sker, då hade omhändertagandet känts mer humanare och skadorna hade kanske reducerats markant.

De här barnen upplever redan obehagligheter hos sin familj, som exempelvis misshandel, ett omhändertagande ska eller bör inte skapa ännu mer obehagliga upplevelser för barnen. Våra respondenter önskade att de hade fått information om vad som kommer att hända och orsaken till varför de blir omhändertagna, att inte socialsekreterarna eller poliser bara kommer hem och tar dem ifrån deras syskon och föräldrar. Tjänstemännens beteende under omhändertagandet kan ha olika orsaker som exempelvis brist på kunskap och erfarenhet, Lysén (2008) anser omhändertagandet av alla barn från nyfödda upp till 20-åringar av en och samma socialsekreterare är en oacceptabel företeelse. Han anser att tvångsomhändertagande av barn kräver mycket bättre ordning och att socionomutbildningen behöver utvecklas mer (ibid)

Det har jag sagt länge. Vi har som sagt mycket att lära och lång väg kvar innan det blir ens i närheten av bra.
Jag känner ändå att vi gjorde rätt då vi förklarade, pratade om mycket om varför och ifall. Om vi inte kunde svara och varför. Det gör att barnen fortfaraden frågar oss för av oss får de svar.

Uppsatsen är mycket läsvärd och ger en inblick i hur man själv känner som drabbad.

Hål att täppas

Idag är jag inte på humör. Lägger ut ett par länkar till artiklar jag hittat.
Ännu ett spädbarn som dött http://www.expressen.se/nyheter/pappan-anhallen-for-mord-pa-spadbarn/ Förmodligen dödad av sin pappa.

Sedan avslöjas att Ratsit avslöjar adresser till skyddade kvinnor.
http://www.roks.se/nyheter/2013-08-12/soktjanster-lamnar-ut-kvinnor-pa-kvinnojourer

Förra veckan uppmärksammades Roks på att det, via kreditupplysningsföretaget Ratsit, går att få fram listor på kvinnor som bor på eller har kontakt med någon av landets kvinnojourer. Mycket oroväckande, både för kvinnornas säkerhet och integritet, säger Roks ordförande Angela Beausang.

Uppgifter som kan vara sekretessbelagda hos myndigheter kan ändå gå att få fram via kreditupplysningsföretag som Ratsit, som får uppgifterna från Skatteverket. Det här uppmärksammades i dag av P4 Östergötland.
 

Precis lika knasigt som att en anmälan runt ett skyddsplacerat barn till polisen gör att föräldrar kan få fram adressen utan att familjehemmet får veta det. Kryphål i lagen som måste täppas igen

Vems behov?

Som jag skrev häromdagen kan även barn som tillsynes har det bra kan fara illa just för att de får för mycket eller inte får de gränser som de behöver. Hittde en länk till en "gamal" debattartikel.
http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/familj/article15097626.ab

Det är lätt att bli engagerad och upprörd över barn som far illa.­ Det senaste året har debatten mest handlat om barn som växer­ upp i barnfattigdom. Ett annat och växande problem som vi sällan pratar om är alla bortskämda barn. I mitt arbete som psykolog har jag mött många och de tycks bli fler och fler. Bortskämda barn far också illa och riskerar att som vuxna inte få ett bra liv.

Vår uppgift som föräldrar är att tillfredsställa våra barns behov av tid, kärlek, gränser, normer och värderingar och att förbereda­ dem för vuxenlivet. Barn kan ­aldrig få för mycket kärlek. Vi ska givetvis också respektera barns rättigheter och inte hämma och kränka våra barn. Men om vi alltid ställer upp på deras önskningar, låter dem få all uppmärksamhet och inte sätter tydliga gränser tar vi inte vårt föräldraansvar.

Barn som får allt de vill ha utan­ att anstränga sig kan få svårt att som vuxna förverkliga sina drömmar och mål i livet. Barn som behandlas som kungar kan få samarbetssvårigheter. De är inte heller alltid så lätta att leva­ med i ett äktenskap. Barn som får allt serverat kan få svårt att glädja sig åt allt livet ger.

Barn som behandlas som om deras­ behov är viktigare än alla­ andras blir ofta egocentriska.­ Föräldrar som till varje pris ­försöker undvika att barnen blir ledsna kan få barn som har svårt att hantera kriser och motgångar senare­ i livet.

Bortskämda barn behandlar många gånger föräldrar, lärare,­ förskollärare och andra som betjänter.
 

Nog har man sprungit på dem, flera stycken i skolan. Anders B Svensson som skrivit den är bra och jag har vait på flera föreläsningar med honom. Han avslutar med

För några generationer sedan var barn måna om att uppträda så att de blev omtyckta av sina föräldrar.­ I dag är i stället många av oss ­föräldrar ängsligt och överdrivet måna om att alltid vara ­älskade och omtyckta av våra barn. Vi styrs mer av våra behov än vad som är bäst för barnen. Det ingår i jobbet som förälder inte bara att villkorslöst älska sina barn utan också att stå ut med att inte alltid vara populär och omtyckt.

Det är ju också vad jag skrivit om de senaste dagarna om hur vuxnas behov styr beslut iställt för barnens.
 

Varför skaffar man barn?

En bra insändare med en mycket relevant fråga
http://www.bltsydostran.se/opinion/insandare_blt/varfor-vill-ni-inte-ta-vara-pa-tiden-med-era-barn(3145363).gm

Vi är pedagoger på en stor förskola i Blekinge som känner att det nu är dags att säga ifrån. Vi känner att vi som har insyn i hur det egentligen ser ut på förskolorna i dag nu måste agera. Vi läser dagligen insändare från er föräldrar om ert missnöje om hur ni får lämna era barn på förskolan och krav på mer vistelsetid på förskolan.

Vad har hänt? Varför vill ni inte ta vara på tiden tillsammans med era barn? Helt plötsligt är egentid ett ord man hör och läser om ständigt. Vem har egentid den dagen man bestämmer sig för att skaffa familj? Varför skaffar ni barn om ni inte vill vara tillsammans med dem och ta vara på den korta tid då de är små?

Man måste väl ändå begripa att skaffa barn innebär en stor förändring i livet, att man måste sätta någon annan än sig själv främst och att egentid kommer i sista hand? Vart har föräldrarnas ansvar tagit vägen? 

Ja det kan man fråga sig. för länge sedan gjorde jag praktik på en skola och jag och en kollega satt ofta och talade om hur en del föräldrar inte verkar bry sig om sina barn. Det är märkligt att man skall utbilda sig för att köra bil, för att få arbeta. Man skall ha en viss ålder för att få köpa sprit, röka och gå på krogen men barn kan vem som helst skaffa och föräldra rätten är så stark att barnen skall misskötas rätt grovt för att man skall förlora dem.
De behöver inte misskötas för att man skall undra varför en del skaffar barn.
Känner ett par som jobbar heltid, båda redan då barnet var knappt ett år. De jobbade 7-16 och sedan resväg på det. Han lämnades alltså 6-17.
De jobbade fullt för det var ju så bra om de kunde betala av mycket på huset.
På helgerna var det så mycket som skulle fixas så han var mest vad det verkade besvärlig. De kunde inte förstå att han jämt var så jobbig. Men han längtade ju bara efter att få vara med dem.
Så en bra fråga varför skaffar man barn?

Sedan ett inlägg ifrån Lisbeth pippings blogg. en dag då hon mötte en familjehemsplacerad flicka http://rokokoll.se/2013/july/vad-ar-en-familj.html

Hon heter Julia, är 12 år och bor i ett familjehem. Hon vill berätta en sak och börjar med att säga: ”Jag bor i ett familjehem och det är en konstgjord familj.”

”Varför säger du det?” frågar jag. ”När jag var liten drömde jag om att få bo i ett familjehem. Jag drömde om lakan i min säng, mat och en kram då och då. Tänk om jag fått ett eget familjehem.”

Julia tittar på mig. ”Min fröken i skolan säger att jag och min familj inte finns. Vi skulle rita ett släktträd i skolan. Rita in mamma, pappa, syskon, mormor, morfar, farmor och farfar. ’Ni får gärna rita in fler gamla släktingar om ni vet namnen på dem och när och var de är födda.’ Bilder vill fröken också att vi ska ha med.”

”Jag sitter mest och kladdar på mitt papper”, fortsätter Julia. ”När det blir rast går jag för att prata med fröken. Jag frågar henne vilken av mina familjer jag ska rita på mitt papper.

”Din riktiga familj, det förstår du väl?” Julia härmar fröken.

”Vad kände du då?” frågar jag.

Julia tittar ut genom fönstret. ”Att min familj inte finns. Jag har ju inga foton från när jag var liten. Då bodde vi mest i kappsäckar, mamma och jag. Sedan kunde vi inte bo kvar med mamma. Jag skulle behöva göra två släktträd. Ett med min mamma Eva, hon som fött mig, och ett med min mamma Anna som ger mig trygghet och kärlek.”

Jag säger att jag tycker hennes lärare borde förstå att hon naturligtvis har två familjer. Två riktiga familjer som båda är livsviktiga för henne.

Jag önskar så att Julia skulle få känna glädje och stolthet över båda sina familjer. Att ett placerat barn måste få stöd och hjälp och att ingen av deras familjer är konstgjorda.  
 

Jag skrev ju för ett tag sedan om en undersökning som visar att placerade barn ofta inte vågar säga att de är placerade eftersom det mesta som skrivs om familjehem är så negativt även om det faktiskt går bra för ca 90 % av dem.  Det är dags att vända trenden. det är dags att uppmärksamma alla dem det går bra för. det är dags att kvalitetssäkra vårt jobb och höja statusen på det.