Inte tillräckligt mogen hjärna

Visst är det skönt när man haft en ide om något och senare får bekräftat ifrån annat hålla att man hade rätt?
Har alltid varit emot dagens sätt att jobba i skolan då det är så mycket eget arbete, eget ansvar för egna studier och egen kontroll. Alla skall vara på sin egen nivå och jobba med sina egna saker. Att inte ha katederundervidning längre.
Hittade en artikel som talar om att det inte är bra. Barns hjärnor är inte utvecklade för det ansvaret
http://www.dagenssamhalle.se/nyhet/skolbarns-hjaernor-aer-inte-tillraeckligt-mogna-13836

Undervisning med fokus på eget arbete ligger inte i linje med hur skolbarn utvecklas. De delar av hjärnan som styr moral, kontroll och planering är inte utvecklade förrän i ungdomsåren. Barn är inte mogna att ta stort eget ansvar för sitt arbete. De behöver lära sig studieteknik av vuxna, skriver skolforskarna Gabriel Sahlgren och Johan Wennström.

En efter en visar internationella undersökningar att svenska elever presterar avsevärt sämre i dag än under mitten av 1990-talet och tidigt 2000-tal. Den negativa utvecklingen i skolan torde delvis kunna förklaras av att dagens undervisning inte är anpassad efter hur elever tillgodogör sig nya kunskaper. Modern hjärnforskning visar att nötning, flit och träning, är de studietekniker som får elever att tillägna sig bestående kunskaper i matematik, naturvetenskap och läsförståelse. Sålunda skriver professorn vid Karolinska Institutet Martin Ingvar i boken Hjärnkoll på skolan, att ”repetition är den breda vägen till kunskaper”.  Det finns inget annat sätt att lära sig och utvecklas inom ett ämne än ständig repetition och att målmedvetet bygga färdigheter som stödjer inlärning. Först när det har uppstått en automatik i räkning, skrivande och läsning kan elever ta till sig fler och mer avancerade kunskaper.
 

Sedan nämns pedagoger som Piaget och Dewey.

Flera av dessa pedagoger hade höga ambitioner för vad barn skulle lära sig, men har i Sverige missbrukats för att avskaffa lärarens traditionella roll i klassrummet och lägga merparten av ansvaret på den enskilda eleven.
Problemet är att en undervisning med stort fokus på eget arbete inte ligger i linje med hur barn och unga utvecklas. Pannloberna, de delar av hjärnan som styr moral, kontroll och planering, är inte fullt utvecklade förrän långt upp i ungdomsåren. Barn är alltså varken kognitivt eller emotionellt mogna att ta stort eget ansvar för sitt arbete. De behöver tydliga normer och förväntningar, och lära sig självdisciplin och studietekniker, av vuxna. Detta var också vad den traditionella undervisningen och skolan som helhet erbjöd.

Enligt en studie ökade andelen individuellt arbete från i genomsnitt 26 procent av lektionstiden på 1980-talet till 41 procent på 2000-talet. När Skolverket i en utvärdering år 2003 frågade elever i årskurs 9 hur ofta de arbetar enskilt, svarade 50 procent att det händer flera gånger per dag – vilket var en ökning med 25 procentenheter sedan undersökningspunkterna 1992 och 1995.

”Skolforskare tror inte längre på disciplin”, skrev nyligen skoldebattören Eva-Lotta Hultén i Dagens Nyheter. Men såväl nationalekonomisk som kvantitativ pedagogisk forskning från flera länder visar att traditionella undervisningsmetoder ger goda resultat, och att en för stor betoning på eget arbete kan vara rent skadligt för elevers möjligheter att förvärva bestående kunskaper. Skolforskaren John Hatties sammanvägning av effektiva metoder visar att traditionell undervisning är mer än tre gånger så effektiv som metoder som associeras med konstruktivistiska idéer.

Både i en inhemsk utvärdering och i internationella Timss försämrades kunskapsresultaten kraftigt i alla årskurser som ett resultat av reformen. Alla elever, från de bästa till de svagaste, försämrade sina resultat. Det visade sig också att ju längre tid eleverna varit utsatta för den nya pedagogiken, desto sämre presterade de.
Intressant nog ökade samtidigt elevernas ångest, hyperaktivitet, nedstämdhet och antisociala beteenden efter reformen jämfört med innan. Yngre elever, i hög utsträckning pojkar, fick sämre självförtroende och var illa rustade när de gick vidare till högre årskurser. Detta är inte konstigt eftersom det troligtvis är stressande att behöva ta stort eget ansvar när man inte är mogen för uppgiften. 

Det finns visst forskningsstöd för att progressiva arbetssätt kan vara bra för att uppnå andra mål än rena kunskapsmål, exempelvis förbättringar i elevers sociala kapital och analysförmåga. Men kunskaperna är det grundläggande. I Sverige säger vi dessutom ofta att vi måste konkurrera med kunskap men fortsätter att tillämpa en pedagogik som hämmar förutsättningarna för lärande.

Johan Wennström, Skolforskare knuten till bl a Institutet för näringslivsforskning
Gabriel Heller Sahlgren, Skolforskare 

 

Underbart, hoppas bara att de styrande tar det till sig också.
 

Över 300 på ett halvår

Det är fler och fler kommun som har så mycket problem att de inte klarar av uppdraget längre. Minns inte siffran men massor anmäler sig själva. Personalen flyr.
Varför slutar de då?
Här är en  förklaring
http://na.se/asikt/debatt/1.3573966-darfor-har-vi-sagt-upp-oss-fran-socialtjansten-i-ljusnarsberg

Media ger bilden av att skälen till såväl sjukskrivningar som uppsägningar är det stora flyktingmottagandet i kommunen.
Det är en alltför enkel förklaring.
Det sociala arbetet har under de senaste decennierna genomgått en stor utveckling inom alla områden; försörjningsstöd, missbruk och barnavård samt familjerätt.
På IFO är vi två socialsekreterare som arbetar med försörjningsstöd, två med vuxna missbrukare, tre med barn/familj inklusive familjerätt, tre med ensamkommande barn.
Enhetschefen har övergripande ansvar, och en administratör sköter reception samt avgifter inom äldreomsorgen.

Uppgifter som dödsboanmälan, LSS barn, tillsyn för alkohol-tobak-läkemedel med mera är fördelade på socialsekreterarna. Vi sköter själva all dokumentation och det mesta av administrationen.
Under perioden 2006–2014 kom en rad nya lagar och bestämmelser. Inte under någon annan period har antalet nya bestämmelser varit så stort inom socialtjänsten som då.
Det har dock inte medfört utbildning och ökad resurstilldelning baserat på nya lagar, alternativt omfördelning av resurser.
Trots verksamhetsmål om att utveckla öppenvården för missbrukare, tillser man inte att handläggarna frigörs för att kunna göra detta, utan överför handläggning av LSS barn till dem.

Kostnader för placerade barn är inte fullt ut budgeterade, trots att det handlar om långa placeringstider, och trots påpekanden från enhetschef. När placeringarna för barn och vuxna leder till att budgeten överskrids, får enheten och enhetschefen kraftig kritik.
Vid en anmälan om att barn misstänks fara illa, är vi skyldiga att göra en skyddsbedömning inom 24 timmar.
Trots detta har vi blivit uppmanade att inte ha så bråttom. Att vi har ett personligt straffrättsligt ansvar, fäster man inget avseende vid.
Situationen på enheten har varit ansträngd under många år.

Det är längesedan vi utförde något förebyggande arbete, oavsett vi pratar om missbruk, försörjningsstöd eller barnavård. Lagstiftarens krav och medarbetarnas ambition att åtminstone uppfylla lagens intentioner, rimmar illa med kommunens inställning.
Personalgruppen på IFO i Ljusnarsberg präglas av engagemang och en vilja till att göra ett bra arbete. Men vi väljer att säga upp oss från en arbetsgivare som i det närmaste föraktar vår kompetens och vår ambition och ansvarskänsla.
En arbetsgivare som inte bryr sig om i fall vi är sjuka eller friska.
En arbetsgivare som inte ser någon vits med att uppmuntra och ge konstruktiv kritik.
En arbetsgivare som ser ekonomisk måluppfyllelse som det allenarådande.

En arbetsgivare som inte frågar efter våra åsikter inför organisationsförändringar.
En arbetsgivare som inte vill se utveckling.
En arbetsgivare som rycker på axlarna när det gäller vår arbetsmiljö, oavsett det gäller hög arbetsbelastning eller icke fungerande motorvärmaruttag.
En arbetsgivare som inte på något sätt lever efter sin egen värdegrund eller målen formulerade i Vision 2020.
Att arbeta inom den kommunala socialtjänsten kan vara världens bästa jobb. Om det finns goda förutsättningar. Därför väljer vi att sluta.
Alla utom en, som går i pension, går vidare till arbete inom socialtjänsten i andra kommuner.

Det är allvarligt.
Samtidigt så är bristen på familjehem förödande.  Det medför att många slipper igenom som inte borde vara familjehem. Särskilt inte nu då man vare sig hinner med att utreda dem, stötta eller utbilda dem. Det blir fler och fler företag som startar (över 300 st senaste halvåret) tar över och dyrare och dyrare för kommunerna. De förlorar också insynen.
http://www.dagenssamhalle.se/debatt/tillstand-haller-oserioesa-familjehemsfoeretag-borta-22618

Riksförbundet för Förstärkt Familjehemsvård (RFF) har noga följt rapporteringen i SR Ekot och SvD om oseriösa familjehemsverksamheter, en bransch som växt då kommunerna behöver hjälp att ta emot ensamkommande flyktingbarn. RFF har under många år drivit frågan om att privata verksamheter som bedriver konsulentstödd familjehemsverksamhet ska ha tillstånd och stå under tillsyn.Det är inte försvarbart att verksamheter som inte har kompetens för detta grannlaga arbete får arbeta helt oreglerat. Barn och vuxna som placeras i familjehem måste kunna få rättssäker vård av god kvalitet.

En förutsättning för detta är att de konsulenter som handleder familjehemmen har adekvat utbildning, kompetens och får kontinuerlig handledning och fortbildning.
Några uppgifter om hur många verksamheter som finns i dag finns inte samlad. Enligt uppgifter i SR Ekot har över 300 nya företag startat under andra halvan av år 2015.

Det är alltid socialtjänsten, inte den enskilda verksamheten, som är ansvarig för att ett hem är lämpligt för ett visst barn och att hemmet är utrett. Och det är socialtjänstens ansvar att följa upp barnet i hemmet. Att socialtjänsten inte upphandlar myndighetsutövning är ytterligare något som behöver ses över.
Socialtjänsten abdikerar från sitt ansvar om den säger att det är familjehemsföretaget som inte utrett familjehemmet tillräckligt väl.
RFF ser med tillfredsställelse på att regeringen nu kommer att gå fram med ett förslag om att verksamheterna ska ha tillstånd.

I dag vet man inte hur kompetensen i dessa ser ut. RFF har blivit uppringd av ett flertal personer som säger sig vilja starta en verksamhet men som vid frågor visar sig sakna erfarenhet och kompetens. De frågar om vi inte har någon snabbkurs i hur man gör familjehemsutredningar.
Nu måste regeringen lagstifta om tillstånd för privata verksamheter som arbetar inom konsulentstödd familjehemsverksamhet. 

Suzanne Julin , ordförande, Riksförbundet för Förstärkt Familjehemsvård

En ny vanvårdsskandal

Ja det är inte första gången jag säger att det kommer att bli en ny vanvårdsprocess.
Här är en till av samma åsikt.
Det är inte länge sedan man stod i blå hallen och bad om ursäkt och lovade aldrig mer
http://www.expressen.se/ledare/patrik-kronqvist/vi-star-infor-en-ny-vanvardsskandal/
Man sa:

"I dag vill vi alla med gemensam röst ropa: Aldrig mer!"

Bara fyra år senare, i flyktingkrisens spår, duggar rapporterna tätt om övergrepp och missförhållanden på HVB-hem och i familjehem: Sexuella övergrepp, knivskärningar och unga som får gå hungriga och i smutsiga kläder.

Vissa berättelser från ensamkommande ungdomar påminner starkt om intervjuerna i vanvårdsutredningen.

"På vinden fanns en säng och en matta. Det var kallt om nätterna och vatten rann in i rummet från toaletten. De brydde sig inte om mig. Jag var väldigt ensam, mådde dåligt och fick inte så mycket mat. Jag åt nästan bara ägg", berättade 15-årige Fahim nyligen för SvD.

 

I dag har kontrollarbetet på flera platser brutit samman. Socialsekreterare jag har talat med vittnar om att läget är så akut att de inte ens har tid att ta registerutdrag från polisen på familjehem.

I Eskilstuna fick fem unga bo hemma hos en ensamstående man med stora skulder. Halmstads kommun placerade åtta unga hos en flerfaldigt dömd man med kopplingar till Bandidos. I andra fall har unga placerats hos personer som är dömda för sexualbrott.

Hur har läget kunnat bli så katastrofalt att brottslingar får sköta omvårdnaden av ensamkommande?

Det finns flera åtgärder att överväga för att snabbt mildra problemen. Kommuner borde få bättre möjligheter att dela information, till exempel om olämpliga familjehem. En statlig hot-line där ensamkommande kan slå larm på sitt eget språk borde skapas. Boende borde också sorteras enligt ålder och problematik för att minska risken för exempelvis kamratövergrepp.

Men en mer övergripande frågan borde också ställas: Är det verkligen barnens behov som står i centrum för svensk flyktingpolitik?

 

Jag blir utifrån min erfarenhet lite rädd för  iden att dela olämpliga familjehem. Visst de som är dåliga men jag har ju så många som inte varit dåliga men som svart målats för att man försvarat barnen eller deras bästa. Skall de nu lättare kunna svartmålas överallt? Det tog oss över fyra år innan någon vägade jobba med oss igen, trots att det inte var vi som gjorde fel. De som gjorde det har åtalats och dömts ändå får vi inga uppdag.
Men jag håller med och skriver under med stora bokstäver följd frågan i den sista meningen
Barnperspektivet vart är det? Som jag ser det är det mest ett fint ord på pappret. Fortfarande inge ändring där

Två sidor av myntet

Ibland är media bra på att hitta rubriker som dar ögonen till sig, som denna
http://www.svd.se/svd-granskar-skuldsatt-tjanade-90-000-i-manaden-pa-familjehemsbarn
Ett familjehem som tjänar 90 000 kr /månaden och så har de skulder.
Ja, hur kan det vara möjligt.
Då måste de ju göra det gör pengarna och om de har skulder så kan de ju inte vara lämpliga eller?

I eftersvallet av så många som kommer på en gång och bristen av familjehem så har vi ju ändå hamnat i att det finns de som gör det för pengarna. Tänker på de goda män som tar så många att de inte hinner med dem. Tänker också på familjer som blandar hej villt, har missbrukande personer med småbarn och ungdomar med självskadebeteende med spädbarn och så ensamkommande som slängs in mitt i allt detta.
Att blanda för mycket tror jag inte på.

Jag säger inget om det enskilda fallet för det vet jag inget om men jag säger att det oftast finns två sidor av samma mynt och ibland finns det ingen anledning att reagera som en del gör. Därmed inte sagt att så är fallet i detta ärendet, men vill lyfta själva "problemet."
Det kan i alla fall i min värld finnas helt natutliga förklaringar.

Antalet är det bara man själv som avgör om man klarar eller inte. En del har fullt upp med en medan andra klarar både åtta och nio.
Det finns de som klarar av och är bra på att ta hand om många samtidigt så det behöver inte vara fel. Jag själv älskar stora familjer och trivs bäst då huset är fullt. Jag har svårt att motivera mig då det bara är en eller två.
Då bordet, rummen och bilen är fulla och huset fullt av skratt och ljud så stor trivs jag. Jag får mycket mer gjort då vi är många. Då vi är få känns det som jag har svårt att få något ur händerna.
Då, jag har få kan jag lika gärna göra en del senare men med huset fullt måste jag göra på en gång för att hinna med och då är det så mcyket mer som blir gjort av bara farten.

Att ha många barn innebär även att det blir en del ersättning, men barnen är inte gratis.
Men en del stirrar sig lätt blind på den. Har man många så måste det ju vara för pengarna eller?
Artikel handlar om en familj som har 5 placeringar. För många är det minst två-tre för många men jag vet många som klarar det galant så det behöver inte vara fel i mina ögon om de klarar av det. Det är barnen som skall må bra men gör det det så ser jag inga problem med antalet.

Sedan har de skulder.
I min värld skulle det kunna finnas orsaker till det också som i min värld skulle vara helt ok.
Säg att den ena parten eller båda haft ett företag men någon blivit sjuk och fått slå igen. Det skapar en skuld som hänger med trots att man senare är frisk. Man kan ha haft barn som varit sjuka och fått vara hemma med den och förlorat jobbet. Man har varit delägare i ett företag med ett ex som gått omkull t.ex om de haft egen lastbil som inte fått jobb eöler annat. Man kanske har varit gift och har gått isär och fått sälja ett hus med förlust. Sedan träffar men en ny men skulden hänger kvar.

Jag har en vän som har fyra barn men som skulle bli en underbar familjehems förälder emn hon är ensam så hon godkäns inte. En annan som varit sjuk en period av sitt liv och då drog på sig skulder. En annan familj vars ena barn haft cancer och de fick gå ifrån hus och hem.
Sådana skulder säger inget om föräldraskap. Det gör ingen till en dålig föräldrer.

Som sagt jag uttalar mig inte om hur det är i just det ärendet som artikeln lyfter men för mig innebär flera placeringar och eller en skuld inte nödvändigtvis att man är en dålig förälder. För mig så finns det flera sidor av samma mynt och man får inte glömma att titta på andra sidan som kanske ger mening eller förklarar.

Tillfälliga uppehålls tillstånd

Ja vad får det för konsekvenser då man stänger möjligheten för anknytnings invandring? Jo föräldrar förlorar sina barn, barn sina föräldrar. Syskon tappar kontakten och då vi får mest pojkar så blir det brist på flickor. Det kommer att skapa utanförskap. 

Sedan förlaget om tillfälliga uppehållstillstånd. Hur tänker man då? Ser pojkar, barn familjer som hamnat i transit boenden eller på förläggningar som nu börjar skola, skaffar kompisar, börjar etablera sig i samhället och som sedan kanske inte får stanna. Redan nu flyttas de lite som det passar. De rycks upp då boenden stängs eller man slår ihop. Eller då de behövs till det de vanligtvis används till.
Senast i går såg jag ett bevis på det. En mamma och hennes ena dotter var på akuten och jag blev tillfrågad om jag kunde se till att de kom hem eftersom det inte fanns någon personal så dags. JO då. Jag åkte dit. Tösen sken upp då jag kom och vi kramades och läste lite och hittade ett pussel. Eftersom det drog ut var jag tvungen att åka ett annat ärende. Då jag kom tillbaka berättade mamman att flickan grät då jag åkt. Vi har bara träffats ett fåtal gånger men vi har verkligen hittat varandra.

Hittade en debatt artikel om tillfälliga uppehållstillstånd.
http://www.aftonbladet.se/debatt/article22229097.ab

Vi kan konstatera att Sverige är på väg att göra ett stort och irreparabelt misstag. Lagförslagets syfte är att fungera avskräckande för människor på flykt. Men införandet av tillfälliga uppehållstillstånd (TUT) kommer att få konsekvenser för hela samhället och leda till osäkerhet och ovisshet för de barn som kommer hit.

Lagförslaget kommer att drabba barn som många gånger upplevt traumatiska händelser i de länder de flytt ifrån och under sin flykt.

Barn på flykt behöver, och har rätt till, att få landa tryggt och att bli väl emottagna i ett säkert land. Men istället kommer barn och deras familjer, om förslaget går igenom, att landa i otrygghet och i en lång väntan. Ovissheten om framtiden och väldigt begränsade möjligheter till familjeåterförening försvårar etableringen och riskerar också att separera barn från sina föräldrar.

Den nya politiken kommer att leda till ökad byråkrati. Regeringen riskerar att slösa värdefulla samhällsresurser som istället borde gå till att ge människor i behov av skydd ett värdigt mottagande och en rättssäker prövning.

Redan i dag märks en stor oro hos de som söker asyl kring vad som gäller och vilka regler de kommer att omfattas av. Kommunanställda berättar att de upplever en ökad oro och ohälsa bland ungdomar som kommer ensamma. De är rädda att självskadebeteenden kan öka och att barnen tappar framtidstron.

Överenskommelsen med den förra regeringen innehöll mycket tack vare Miljöpartiet en rad efterlängtade förbättringar för barn på flykt. Utifrån detta perspektiv är det för oss svårt att förstå hur man nu kan ställa sig bakom ett av de mest barnfientliga förslag vi sett på länge.

Rädda Barnen uppmanar nu regeringen att förhindra det lidande som den nya politiken kommer att innebära om det blir verklighet, både för individen, men också för tryggheten i mottagandet. Barn kommer att drabbas av de brister som redan finns. Sverige bör vara ett land som går före andra länder och ett land som tar barns rättigheter på allvar.

Det är dags att de politiker som gått till val på en human flyktingpolitik också levererar. Sverige ska inte delta i de europeiska spelen i stängda gränser. Vi vill uppmana alla riksdagspartier att ta sitt ansvar – stoppa tillfälliga uppehållstillstånd!

Elisabeth Dahlin

Generalsekreterare Rädda Barnen

Inger Ashing

Ordförande Rädda Barnen

Artikeln är längre