Då är det en som tar upp försvinnandeet av barn. De barn som ingen verkar ta ansvar för eller bry sig om. Då 9 åringen trycktes ner i golvet av en vakt så var det 9 åringen som kritiserades. Hur kan man kritiera en 9 åring som inte har något.
Under de senaste fem åren har nästan 1 400 barn försvunnit i Sverige, rapporterar Ekot.En till som ryter till är Barnombudsmannen
Ingen vet var de tar vägen, ingen känner ansvar för de barn som försvinner. De är ensamkommande flyktingbarn och därmed faller de genom alla skyddsnät.
Migrationsverket hänvisar till polisen som hänvisar till socialtjänsten som hänvisar till Migrationsverket. Barnen är bara borta och ingen kan svara på när de försvann eller varför.
Curlar våra egna
Vad är det för samhälle vi har, som inte kan se till dessa barn? Här curlar vi våra egna barn långt upp i tonåren och brer deras mackor. Och om de – Gud förbjude – skulle försvinna, då skulle vi genast larma polisen och ringa Missing people.
I Sverige kan vi fortfarande gråta över de fattiga pojkarna i Oliver Twist, men vi ser inte de övergivna barnen på vår egen gata.
Myndigheterna menar att försvinnandena är frivilliga, som om det skulle handla om vuxna människor som tar sin hatt och går.
En majoritet av de försvunna är visserligen i tonåren, men sedan 2012 har ett 90-tal barn under tolv år försvunnit.
Drygt 30 av dem var under sex år.
Hatet mot en 9-åring
De borde väcka känslor, men i stället demoniseras de här barnen. Vi kommer ihåg ordningsvakten på Malmö central som dunkade en nioårings huvud i stengolvet. Stationens säkerhetschef kallade pojken kriminell och på nätet växte hatet mot pojken: ”Horungen fick precis vad han förtjänade”.
Är det så vi bemöter ett nioårigt barn i Sverige? Om han hade haft svenska föräldrar hade han knappt fått gå ensam över gatan.
Sydsvenskans reporter Jens Mikkelsen var den som först skrev om pojken på Centralstationen i Malmö. Han har letat upp flera av de försvunna barnen.
Litar inte på vuxna
I ett gathörn i Oslo hittade han den 16-årige Ghazi som tvingades sälja droger. Sedan var det Kardo som sålde sin kropp, Mohammed som bodde under en bro i London och Ahmad som hämtades av polis på en sluten psykiatrisk avdelning i Jönköping för att dumpas på en gata i Rom.
Det enda de här barnen lär sig är att de aldrig kan lita på vuxenvärlden. I Sverige måste en myndighet få det övergripande ansvaret för dessa utsatta barn. Den måste genast ta reda på varför barnen försvinner och vart de tar vägen.
Över tusen barn kan inte bara försvinna utan att någon bryr sig. Så kallt kan inte Sverige vara.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6227959
Barnombudsmannen anser att stödet till ensamkommande barn måste stärkas och BO, Fredrik Malmberg vill se ett större nationellt grepp där man verkligen tar tag i frågan om försvinnande barn.
– Det är en skrämmande bild, det handlar om mellan fem och tio procent av de ensamkommande barnen som försvinner varje år. Det är ingen som vet vad som händer med barnen som försvinner och det saknas en bild och en analys av vad barnen har varit med om. Det finns enstaka kartläggningar som visar att det kan handla om människohandel i vissa fall, säger Fredrik Malmberg.
FN:s barnrättskommitté kritiserade Sverige i våras för att inte följa upp tillräckligt vad som händer med barn som försvinner i Sverige. Efter det samlade barnombudsmannen flera olika myndigheter för att få en lägesbild över vilka kunskaper som finns om ensamkommande flyktingbarns försvinnanden. BO kom fram till att det saknas en nationell bild och vill nu se att det tas ett samlat grepp. I våras vände man sig därför till regeringen.
– Det första som är viktigt är att man analyserar och följer upp de barn som försvinner, när de försvinner i asylprocessen, vilka barn det handlar om och analysera de barn som kommer tillbaka. Vad har barnen varit med om och vad kan vi lära oss av barnen. Sedan handlar det om en rad andra saker i brister i samverkan när ett barn försvinner där man borde bli tydligare.
BO tycker att Sverige borde ta lärdom av händelser som inträffade för femton år sedan då många kinesiska barn försvann.
– På varje boende där det skedde såg man det som en enstaka händelse men om man tittade på det på ett nationellt plan kunde man se ett mönster. Där visade det sig finnas en grupp som hade satt det i system att på olika sätt utnyttja barnen. Det är naturligtvis jätteviktigt att man har den här typen av bevakning så att man kan skydda barnen bättre.
