Bokmässan

Igår fick jag en inbjudan och tackade jag. Det var till en paneldebatt i GP´s monter på bokmässan d 27 september. Det är kl 10.
Det är jag en forskare och en riksdagspolitiker.
Vi skall diskutera Vart barnen kommer in. Barns rättigheter, barnperspektivet eller bristen av det i deras myndighets kontakter. Deras delaktighet och barnkontra vuxenperspektiv.
Spännande, jag ser fram emot det.
Kan ni så kom.

Punkterna från förra veckan

Förra veckan var jag hos Barnombudsmannen igen. Jag hade med en annan familjehems mamma och vi diskuterade utifrån saker som vi hittat och tycker att han också borde driva.
Det vi talade om var:

• Man kan förlora ett barn på grund av dålig anknytning men då en omplacering görs bryr man sig inte om anknytning alls.
• Det görs sällan ens en utredning utifrån barnets bästa. Det borde  vara lag att en sådan utredning skall göras även vid omplacering. Den bör dessutom göras av en utomstående
• Då man gör en en familjehems utredning är det en eller två socialsekreterare som kommer. Den anses de inte vara duktiga nog att sammanställa och bedöma den själva utan den skickas till någon annan utanför den egna förvaltningen. Det konstiga är att samma handläggare kan ensamma göra alla andra utredningar runt barn både vad gäller om de skall omhändertas, varför, vilka insatser de skall ha, beslut om umgängesbegränsning, kvarskrivning och annat. Varför gäller inte samma regler vid alla andra utredningar. Att någon utifrån måste titta på och bedöma dem.
• Barnperspektivet skall väga tyngst och barn skall komma till tals men vi har ett antal ärenden där barn efter omplaceringar både bio barn i familjehem samt bio syskon inte får träffas efter placeringar eller omplaceringar. Det måste ändas.
• Barn har rätt till dem som betyder något men vem avgör vilka det är ? Jo en handläggare. Det måste väga tyngre. Idag får mycket sällan tidigare familjehem hänga kvar.
• Vi skulle vilja ha en statlig familjehems bank som  som utreder alla familjehem och som kommunerna sedan kan rekvirera dessa utredningar ifrån. Utredningen gäller ju vår bakgrund och uppväxt och är saker som inte förändras. Vi blir inte bättre, det blir inte mer rättsäkert för att vi utreds gång på gång. Det är vad som händer sedan som är intressant. Sedan kan man ha lära känna och samtal utifrån andra saker man vill lägga till eller komplettera med utifrån varje uppdrag. Denna central skall man även komplettera med registerutdrag två gånger per år så de hålls aktuella och dit skulle man även  kunna redovisa vilka uppdrag man har hur många placeringar och ifrån vilka kommuner. De skulle även kunna ha koll på hur många år barnen varit placerade och trycka på vad gäller treårs regeln då det är aktuellt.
• Jag skulle helst vilja ha en gemensam familjehemscenralt för alla kommuner i ett område. Där de sammarbetar runt de familjehem de har, kan erbjuda dygnet runt stöd och utbildning och allt det där som organisationerna erbjuder idag. Så rekvirerar kommunen ett familjehem ifrån den gemensamma banken. Det skulle bli mer likvärdiga regler och mer likvärdig syn. Det skulle bli billigare för kommunen och de skulle inte släppa på vare sig ansvar eller insyn då det fortfarande skulle vara deras egen organisation.
• Det måste bli så att IVO får rätt att begära att fel i ett ärenden skall rättas till. Det skall inte räcka med att säkerställa att det inte händer igen. Har ett barn tagits eller omplacerats på fel grunder skall det rättas till.
• Man borde kvalitetsäkra vårt jobb, det vi gör. Fråga oss varför vi håller på, varför vi lyckas och vad vi behöver för att orka.
• Om en kommun får kritik och det är en eller flera handläggare som är orsaken borde man kräva att dessa skall vidare utbildas eller kompletterings utbildas innan de får fortsätta.
• Om ett tydligt banperspektiv skall råda måste man utgå ifrån banren det handlar om och dem de ser som sina.
• Lagar finns men de är sällan kopplade till några konsekvenser. Det måste ändras.  Man måste säkerställa att de följs.
• Barn har idag bara ombud då deras sak går upp i rätt men det är en mängd stora beslut som tas utan att det går upp i rätt. ( umgänges begränsning, omplacering, umgängesfrekvens m.m.) Jmf med en flykting som kommer och har ombud från dag ett tills de får stanna eller utvisas.
  Ett barn kan vara i myndigheternas vård/våld 21 år utan ett eget ombud.
  
• Dessa ombud borde dessutom ha en dubbel kompetens alltså en utbildning vad gäller barn.
• Alla barn som placeras borde få en god man som företräder och bevakar deras intressen. Det har alla ensamkommande flykting barn.
• Man måste säkerställa att alla utredningar är rättsäkra.
• En sak till som behöver ändras är att olika regler gäller för samma typ av barn. Tex en 20 åring kan vara placerad genom kriminalvården eller genom soc. Kommer den från krim får man inte ha andra placeringar brevid men det får man om den kommer ifrån soc. Det är fortfaraden barn och de kan ha samma problematik ändå gäller olika regler.
• Varje kommun borde ha ett samarbetsombud likaväl som en konsument rådgivare. Den skulle kunna gå in och jobba med parterna då samarbetet gnisslar. Man skulle på så sätt kunna undvika sammanbrott men den skulle även kunna användas i de olika förvaltningarna då man har samarbetsproblem eller andra svårigheter.
• Det måste bli lättare att byta handläggare.  Tänker på de barn som rycks upp då det är samarbetsproblem mellan en handläggare och ett familjehem,. Den vanligaste orsaken till sammanbrott. Det skall vara lättare att byta handläggare än att byta familj. 
• Samma handläggare skall inte kunna både besluta, utreda, processa och verkställa i samma ärende utan att ta in expertis utifrån.

Fler exempel på jäv?

En länk ifrån ett inslag på radion från maj.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=112&artikel=5861466

Socialnämnden i Fagersta märker en kraftig ökning av komplicerade ärenden och har även fått skarp kritik av myndigheten IVO. Nu tillsätts en särskild myndighetschef som granska den egna verksamheten.

Mitt upprop v 47 (i höstas)

Det är bara det att den chefen då redan jobbat åt Fagersta som konsult och har orsakat en hel del av det de anmäldes för. Hittade en kommentar runt det hela:

Är det inte väldigt märkligt att denna nya chef tidigare varit inhyrd konsult OCH omhändertagit flera barn "åt" kommunen innan hon fick denna tjänst!!! Hon sitter väl i en jävposition???

Att sedan komma och granska i vissa fall sådant hon själv orsakat ....
Det kan inte vara rätt att det är tillåtet att granska sig själv.

Barnkonventionen 25 år

Under rubriken fem minuter av grymhet
http://www.expressen.se/kultur/fem-minuter-av-grymhet/

Psykologiforskaren Martin Seligman utförde under 1900-talet brutala experiment på grupper av hundar. Hundarna utsattes genom elektriska selar för elchocker, som djuren i den ena gruppen kunde undkomma genom att trycka på en knapp. Hundarna i den andra gruppen fick samma elchocker, men utan möjligheten att själva avbryta dem.

De första hundarna återhämtade sig snabbt efter experimentets avslutande. När de i nästa experiment placerades i en elektrifierad bur, lärde de sig utan problem att hoppa ut ur den, och därmed undkomma stötarna. Hundarna i den andra gruppen, de som tidigare utsatts för opåverkbara elchocker, försökte inte lämna buren. En kort stund sprang de runt och ylade av smärta. Sedan lade de sig ned och gnydde, helt stilla, medan stötarna kom.
 

Det fungerar likadant med barn.

Så här går det till:

Du lägger barnet i vagnen. Naturligtvis måste det vara mätt och torrt. Häng gärna en filt över vagnen, så att barnet förstår att det är dags att sova.

Sedan drar du vagnen. Du kan gå ut och ta en promenad, frisk luft gör barnet gott. Det går också bra att dra vagnen fram och tillbaka på stället. Du kan även pröva att dra vagnen fram och tillbaka över en tröskel, barnet somnar lättare om det skumpar lite.

Så här går det till:

Du lägger barnet i sängen. God natt, säger du, sedan går du ut ur rummet. Fem minuter väntar du innan du går tillbaka in till barnet. Ta inte upp det. Rör inte vid det. God natt, säger du, och så går du ut igen. Fem minuter. God natt, säger du igen, och så går du ut och stänger dörren.

I början kan det ta någon timme innan barnet somnar. Men efter bara några veckor går det på mindre än en minut.
 

Barnet skriker på hjälp och skriker på hjälp och skriker på hjälp, och till slut ger det upp

Andra försök liknande Seligmans hundexperiment har utförts på gäddor. Gäddorna placeras i ett akvarium tillsammans med abborrar och mörtar, men skild från dem med en glasskiva. Upprepade gånger försöker gäddan äta upp dessa mindre fiskar för att få mat. Varje gång slår den nosen hårt i glaset. När glasskivan så plockas bort och mörtar och abborrar görs tillgängliga för gäddan har den slutat försöka. De små fiskarna simmar intill den, den rör sig inte. Den svälter ihjäl.

Barnet skriker för att det utan en vuxen intill är fullkomligt hjälplöst. Det skriker för att ett barn som inte hålls i famnen är ett barn som närsomhelst kan vara dött.

Barnet ger upp, och metoden har därmed fungerat.

Inlärd hjälplöshet, skriver Seligman, uppstår när en objektiv okontrollerbarhet av individens omständigheter producerar en förväntan att även framtida händelser är okontrollerbara.

Individen har lärt sig att dess viljeyttringar är meningslösa, eftersom de inte ger någon förutsägbar effekt på omgivningen. Individen har lärt sig att sluta försöka, eftersom försöken inte gör någon skillnad. Gäddan har lärt sig att sluta försöka få mat. Hunden har lärt sig att sluta försöka undkomma smärta. I stället dör den av svält, i stället ligger den alldeles stilla och gnyr.

Barnet har lärt sig att sluta skrika. Det har lärt sig att sluta ropa på mamma, ropa på pappa, ropa på närhet, ropa efter ett slut på den ångest som rister i hela dess mörkröda, glödheta kropp. Vad händer med barnet?
 

 Metoden rekommenderas av Anna Wahlgren  i barnaboken. Hon tog t.o.m emot andras barn för att lära dem att sova. Jag läste den som så många andra och tog till mig mycket men just detta använde jag aldrig. Det behövdes inte men jag skulle aldrig kunnat låta barnen skrika sig till sömns. Jag ryser vid tanken.

Likadant är det med barn som frågar efter dem de älskar, saknar. De ger till sist upp. Tystnar och sedan kan man säga som i vårt fall de frågar inte efter.

 

Fler surrogat barn

Det är nog inte så lätt som en del vill ha det till.
http://www.etc.se/ledare/nu-borjar-surrogatbarnen-att-tala-ut

Ända sedan surrogatindustrin tog fart i mitten på sjuttiotalet och graviditet kom att köpas och säljas på marknaden, har barnens öde i stort sett ignorerats. Debatten har främst handlat om kvinnorna, och det finns knappt någon forskning på hur det gått för barnen. Detta är bara en av de underligheter som karakteriserar surrogatdebatten: trots att hela poängen är att skaffa barn, och det råder en hets utan like på att alla måste ha ett genetiskt eget barn, verkar få bry sig om att fråga vad de tycker om det hela. Kanske för att surrogatförespråkarnas främsta argument – frivillighet – inte går att tillämpa på barnen. De har aldrig valt att komma till genom en ekonomisk transaktion. Eller så anses det att varor inte kan tala.

Men de kan det. Nu har tiden kommit då många amerikanska surrogatbarn blivit vuxna och talar ut. De startar bloggar, driver kampanjer och bildar föreningar som Anonymous Us och Donor Children. Och de berättar en helt annan historia än den rosiga idyllbild som målats upp i medierna. Brian skriver på bloggen Son of a Surrogate: ”Det känns som om jag var köpt och såld. Ni kan kalla det alla fina ord ni vill... Ja, jag är arg. Ja. jag känner mig lurad. Ja, jag känner att varken min mamma eller mina adoptivföräldrar tänkte på mig och mina känslor när de ingick överenskommelsen. De är alla bra människor, men de stannade inte upp och tänkte.

Jessica Kern, som idag är trettio år, skriver på The Other Side of Surrogacy: ”Jag är en produkt av traditionellt surrogatmödraskap, och jag stödjer förbud mot alla former av surrogatmödraskap (...) Skulle jag ha valt detta för mig själv? Att den enda anledning till att jag existerar är en stor fet check? När jag var 17 fick jag veta att min biologiska mor fick 10 000 dollar för att föda och ge bort mig. Jag blev förstörd.” Kern har inte längre någon kontakt vare sig med den familj hon växt upp i eller med kvinnan som födde henne, på grund av sitt uttalade motstånd mot surrogatmödraskapet. Liknande historier är vanliga.
På sidan Anonymous Us berättar ett anonymt surrogatbarn: ”Mina föräldrar har övergivit mig för att jag uttryckte något annat än total kärlek och tacksamhet över det faktum att jag var önskad. Det är en stor sak för dem. De tar varje chans att berätta hur önskad jag var och att jag inte uppskattade detta tillräckligt. (...) Jag känner mig ensam. Jag har ingen.”

Känner alla surrogatbarn så här? Nej, naturligtvis inte. Men de är tillräckligt många för att alla som vill legalisera surrogatmödraskap – de flesta av våra politiska partier – borde stanna upp och tänka till. För idag finns flera hundra barn i Sverige som kommit till på det här sättet.

De berättar om ilska, sorg över att aldrig ha fått träffa kvinnan som födde dem, om att ständigt tvingas vara tacksamma för att de kommit till världen, och framför allt om att känna sig som varor. Lyssna på dem. Kom inte sedan och säg att ni inte visste

 

Jag minns hur de som var negativa mot både provrörsbefruktning och surrogat mödraskap nästan jagades med blåslampa men det verkar som de hade rätt.
Att vilja bli förälder och längta och inte kunna är fruktansvärt men som sagt vem tänker på barnen. Är barn en rättighet? Nej det borde inte vara så. Det är det inte för alla.
När skall barnen hamna i centrum i diskussionerna?