En app mot mobbing

Att mobbing är fruktansvärt och inte borde f förekomma är väl de flesta överens om men vad man sedan skall göra åt det och hur är svårare.
En kille nöjde sig inte med det utan tog fram en app
http://www.aftonbladet.se/svenskahjaltar/article21733630.ab

Det var när Tobias Wernius skulle sälja in en programvara som scannar av sociala medier hos olika företag, som han kläckte idén. Varför inte scanna av sociala medier och fånga upp hot riktade mot till exempel skolor?

– Tittar man på skolskjutningar så har förövarna alltid lagt upp något på Youtube, Instagram eller Facebook före dådet.  

Många myndigheter var intresserade av min idé men kommuner och skolor tackade nej eftersom ”sånt inte händer här”, säger Tobias.

Men eftersom många av attackerna mot skolor begåtts av personer som utsatts för mobbning, bestämde sig Tobias att sätta sig ner med elever för att få deras förslag och idéer om nya lösningar på problemen.
– Likabehandlingsplaner och teateruppsättningar och tv-program om mobbning får dålig effekt, om vi inte lyssnar på ungdomarna. Det är de som kan göra skillnad.

Och i våras kunde han lansera resultatet – appen ”Speak Up!”. Med hjälp av den kan elever rapportera in sådant de sett i skolan men kanske inte vågar berätta ansikte mot ansikte för en lärare. Vare sig det handlar om mobbning, klotter, rasism eller droger har varje elev chansen att göra sig hörd, anonymt eller inte. Meddelandet går sen direkt vidare till skolans ansvariga.

I appen kan man dels berätta vad som hänt men också var händelsen ägt rum. Man kan också bifoga en bild, om det till exempel handlar om näthat och man skärmdumpat händelsen. Det här ger skolorna en möjlighet att tydligt se inom vilka områden de har problem – om det är mobbning eller droger – och var och när saker sker. Då kan man vidta rätt åtgärder och fokusera på de problem man verkligen har, menar Tobias

Hittills har intresset från elever, föräldrar och vissa privata skolor varit stort, medan många kommunala skolor tackat nej trots att appen är kostnadsfri att prova. Och Tobias är frustrerad.
– Jag tror att man är rädd för mängden rapporter som skulle komma in, eftersom man är skyldig att ta tag i varje anmälan. De förlorar ingenting på att ge eleverna en egen röst – det är tragiskt att inte vilja se problemen.
– Självmorden bland unga ökar och vi pratar om mobbning på tv, i tidningar och överallt hela tiden – men inget förändras. Vi måste hitta nya sätt att ta tag i problemet – vad har vi att förlora?
Bland de skolor som testat är reaktionerna positiva. Man har lyckats fånga upp de elever som inte alltid syns och hörs mest, och fått reda på saker som annars inte hade kommit fram. Nu står amerikanska, engelska, tyska, franska och indiska skolor på tur. Dessutom planerar man att lansera en liknande app för arbetsplatsmobbning.
– I Usa är vi igång med två skolor liksom i England. Intresset där är stort – dels har de mer problem, dels är de vana vid initiativ av den här typen. Men jag brinner ju extra mycket för Sverige och blir frustrerad över attityderna här.
– Ibland tänker jag att jag ska släppa appen fri och vidarebefordra varje elevs berättelse till berörd skola. Då måste de ta tag i problemen
 

Så häftigt, förstår inte att inte fler händer på. Men Sverige är väl känt för att spara så det blir dumt, nu kostade det inget med själva appen men personalen som skall ta emot anmälningarna....

Hunden och det nyfödda barnet

http://www.viralavideos.com/2015/11/04/den-hemlosa-hunden-ror-en-hel-varld-med-det-har-otroliga-miraklet/

Hela denna otroliga historien är som något från en film.
Denna händelse ägde rum i den lilla staden Kharibika i Oman i lördags när en motorcyklist upptäckte en hemlös hund gående längs vägkanten. Mannen upptäckte att hunden hade något i munnen, men han såg inte vad det var först.
Han upptäckte bloddroppar längs vägen, och när han gick närmare för att se, kunde han inte tro vad han såg.
I munnen höll hunden för en nyfödd bebis. Pojken kunde inte ha varit mer än ett par timmar gammal.

Mannen sprang genast mot hunden och barnet. Hans första tanke var att hunden hade skadat barnet. Men hunden tittade bara lugnt på honom, som om hon hade väntat på att någon skulle komma till undsättning.
Ingen vet vad som hände med pojken, men myndigheterna tror att pojken har övergivits i en soptunna och sedan hittades av hunden som förde honom till säkerhet och räddade hans liv. Myndigheterna i Oman undersöker nu saken.
Pojken fördes omedelbart till sjukhus. Läkarna där kunde inte tro sina ögon; barnet var helt oskadd efter att ha blivit buren av hunden. 

Även om denna hund var hemlös och saknade kärlek, så visar den kärlek till andra. Även om många ser herrelösa hundar som farliga, visar denna historia att alla hundar har goda själar. Historien berättar inget om vad som hände med hunden, men vi hoppas att hon nu får all den omsorg och kärlek hon förtjänar.

Vilken solskenshistoria.
Sådanna behöver vi i höstmörkret

Blev det bättre?

Sverige har fått kritik både av barnombudsmannen och Eu för hur man hanterar barn i låsta situationer ex att de bältas.
Kaliber har gjort en granskning, blev det bättre?
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/632650?programid=1316

Amanda läggs in på Barn- och ungdomspsykiatriska kliniken, BUP, i Stockholm. Hon är då 14 år. På kliniken finns en akutmottagning och två vårdavdelningar med cirka tio vårdplatser på varje. Amanda får flytta in på avdelningen Nord i ett av de orangea husen med utsikt över Årstaviken. Amandas mamma visste inget om att personal - bara några månader tidigare - i juni 2013 - slagit larm till Inspektionen för vård och omsorg, IVO, om vanvård och missförhållanden på kliniken. Det handlade bland annat om hur kliniken använde tvångsåtgärder, såsom bältesläggning och avskiljning. Personalen som larmade menade att barn i för stor utsträckning spändes fast i bältessängar, att de allt för ofta gavs tunga läkemedel mot psykoser. Och att de isolerades ensamma i en källarlokal.

IVOs kritik var så pass allvarlig att de två högsta cheferna på kliniken - dagen efter - lämnade in sina avskedsansökningar. Ett kristeam tillsattes. Och nu skulle bristerna rättas till. Personalen skulle utbildas i - hur och när - det är tillåtet att använda tvångsåtgärder. Till IVO föreslog kliniken en rad åtgärder. Bland annat skulle isoleringslokalen i källaren stängas.


Kaliber har träffat flera i personalen på kliniken. Det är en läkare och två skötare - som har god insyn i vården - de vill berätta om hur barn och unga vanvårdas, att det inte alls har skett nån förbättring på kliniken sen skandalen 2013. De är rädda för att råka illa ut.

- Det fanns inget tydligt och klart ledarskap. Det var för många chefer som var för osäkra. Och då gick det alltså inte att bedriva en professionell vård. Vi i personalen som har jobbat länge inom BUP är ju helt förtvivlade över den situation som är. Över den vanvård som faktiskt delvis bedrivs.
Personalen Kaliber har pratar med berättar att många bland de anställda hade blivit oengagerade. Så pass mycket att de ibland struntade i läkarnas ordinationer.

- Ja, man kan gå emot läkarordination. De har en egen uppfattning vad som är bäst för patienten.
- Personalen är trött och lite ångestfylld. Det är inget roligt att gå till jobbet. Många som har slutat. Våra kunniga arbetskamrater det är jättemånga som har slutat.

Då i början av sommaren förra året var de flesta inne på avdelningen tjejer med självskadebeteende. Men enligt den personal som vi har pratat med lyckades man inte hantera deras utåtagerande.
Deras lösning - när tjejerna skar sig - blev att spänna fast dem i bältessängar. Ofta var de först tvungna att brotta ner tjejerna.
- Det är bältningar i princip dagligen.
- Oftare och oftare blev det.
- Ibland flera gånger om dagen.

När det händer något och personalen trycker igång larmet kommer det personal springade från andra avdelningar. Skötarna förklarar att det ofta blir kaotiskt och ibland är man tvungen att bälta flera patienter samtidigt.
- Du trycker på larmet. Då kommer folk, den kan komma två, fyra, sex utifrån plus våra egna.
- Det eskalerade. Med tvångsåtgärder med bältesläggning med tvångsmedicineringar och Amanda blev bälteslagd ohyggligt många gånger på en kort period. Det spred sig så det var väldigt många andra som också blev bälteslagda och det anlades mordbränder till och med. Det bara steg.
- Vid något tillfälle var det väktare som kom. Bara det att se den här väktaren med svarta handskar på mitt barn. Medan de andra springer runt. Ungdomarna. Och personalen mäktar ju inte med heller. Det är inte okej.

Från avdelningen kontaktar Amanda IVO för att göra en anmälan. Hon säger till IVO att det har varit fel med alla bältningar på BUP och att hon känner sig rädd inne på vuxenavdelningen.

Efter fem månader skrivs Amanda ut från PIVA. Men det dröjer inte länge förrän hon är tillbaka på BUP-kliniken. Det var i våras, i april. På kliniken har man återigen öppnat källarlokalen - trots kritiken som man tidigare fått av IVO.
- Det här är en bra yta, säger verksanhetschef Per-Olof Björck. Den fungerar väldigt bra och dokumenterar man sina beslut så är det inga problem.

- Från det att hon kom, hon var två nätter på akuten, för att de inte visste var de skulle ha henne. Och sen blir hon placerad där i källaren, och där var hon i tre och en halv vecka.
Efter skandalen 2013 riktade IVO allvarlig kritik mot kliniken för att läkare inte tog beslut om avskiljning. Våra källor uppger att det flera gånger sedan dess har hänt att det här besluten inte tas.

Under veckorna i isoleringen i källaren börjar Amanda berätta att hon varit med om något hemskt. I Socialförvaltningens journalanteckning från den åttonde maj står det att Amanda har berättat att hon utsatts för en gruppvåldtäkt.
Trots att man på BUP nu känner till att hon kan ha varit utsatt för övergrepp så fortsätter bältningarna nere i källarlokalerna. I journalanteckningen framgår det att under vistelsen på 23 dagar bältas hon 13 gånger. Det borde inte ha skett enligt läkaren.

Den 21 maj i år skrivs Amanda ut från BUP. Hon flyttar in på ett behandlingshem.
Inte så lång tid efter blir hennes mamma uppringd när hon är på jobbet av föreståndaren på hemmet. Hon vill att de ska träffas.
- På vägen hem då jag gick hem, berättar Amandas mamma. Då tänkte jag, är hon död? Nej, hon kan inte vara död. Alltså du vet, tusen tankar.
Men när hon kommer hem, så förstår hon vad som hänt.
- Och då ser jag dom på gatan. Och då ser jag prästen. Och då fattar jag. Då fattar jag att hon är död.

Nu i september kom svaret på Amandas anmälan som hon gjorde till IVO. Myndigheten kommer inte utreda hennes ärende. De skriver: “Det har kommit till IVO:s kännedom att anmälaren har avlidit. Ärendet ska därför avskrivas.”
 

Inslaget är längre och på radion så det går att lyssna på.
Det gör mig sorgsen, arg och ledsen över att man kan behandla barn och ungdomar på det viset. Har själv haft en placering som flyttats 26 gånger, som bott på boenden som verkar vara det ena knasigare än det andra.  De här barnen verakr mer eller mindre rättslösa. Som någon hade sagt skvallra du... ingen kommer ändå tro dig. Trots kritik så fortsätter det.
Återigen till mitt mantra; Det blir ingen förändring så länge lagar som är till för att skydda barn kopplas till konsekvenser. Det måste kosta att göra på det viset med barn.

Det krävs rätt kunskap

Barn med diagnos har mycket att slåss med. Inte nog med att de lever med en diagnos som i många fall gör att de har svårare leva i den vardag vi alla lever i eftersom de har svårt att sortera intryck, ljud, läsa av andra, relationer och tolka, olika beroende på vilken diagnos de har.
Då de väl söker hjälp måste de få möta mäniskor som kan som är utbildade.
Anne Lönnermark, förbundsordförande Autism- och Aspergerförbundet slår larm om att det inte är så.
http://www.dagenssamhalle.se/debatt/insatser-fran-bup-blir-ett-anstoetligt-lotteri-20086

Det är angeläget att barn och unga som kommer i kontakt med BUP i Stockholm möts med modern kunskap om autism och andra funktionsnedsättningar, annars kan det få förödande konsekvenser för barnet.  

I SVT:s Dokument inifrån ”Vem kan hjälpa mitt barn?” från 12 november ser vi vilket lotteri insatserna från barn- och ungdomspsykiatrin, BUP, i Stockholm kan vara. Genom Lova, Emil och Dianas berättelser förstår vi att vården är allt annat än jämlik.
Det verkar i stället vara helt avgörande vilken av BUP-klinikerna man har kontakt med. Stödet och insatserna är långt ifrån alltid baserade på det enskilda barnets behov och har inte heller alltid stöd i vetenskap och beprövad erfarenhet.  Uppenbarligen finns det fortfarande stora skillnader i vårdideologi mellan olika BUP-enheter i Stockholm. Detta trots att insatser har gjorts för att uppnå en enhetlig syn.
Såväl Autism- och Aspergerförbundet som Dagens Nyheter har tidigare slagit larm om att BUP i Stockholm har använt metoder som inte fungerar för barn och ungdomar med autism, utan tvärtom försämrar en redan akut situation.
Det är oerhört angeläget att barn och unga som kommer i kontakt med BUP möts med modern kunskap om autism och andra funktionsnedsättningar, annars kan det få förödande konsekvenser för barnet.

Utan rätt förståelse, kunskap och bemötande från omgivningen kan barnen och ungdomarna i kontakten med BUP bli missförstådda och feltolkade. De riskerar att utveckla depression, panikattacker, tvång eller självskadande beteenden. Att vid autism ge stöd och insatser som bara bygger på generell kunskap om typisk utveckling, psykiska symtom och beteenden är otillräckligt. Det måste också finnas specifik kompetens om autism. Det kan också, som vi såg i programmet, göra att mycket tid går till spillo under fortsatt lidande för barnet och familjen.
 

Kändisar som förlorar sina barn

Man vill gärna tro att framgång och pengar är en garanti för att inte förlora sina barn men så är det inte.
Te.x Pia Degermark förlorade sin pojke för 13 år sedan.
http://www.expressen.se/nyheter/pia-degermark-far-ratt---socialtjansten-gjorde-fel/

Pia Degermark förlorade vårdnaden om sin son för 13 år sedan.
Hon har endast fått träffa den nu 14-årige pojken tre timmar i månaden - och då under bevakning.
Nu får Degermark rätt, socialtjänsten erkänner att man handlat fel.
 

Pia Degermark har levt ett hårt liv kantat av missbruk och anorexi. Efter att ha levt ett lyxliv i Schweiz med dåvarande maken Pier Caminneci fick hon flera år senare barn med en annan man. När sonen var 1,5 år omhändertogs han av socialtjänsten. Trots att Pia Degermark varit drogfri i nio år är sonen Robbin fortfarande placerad i fosterhem. - Vi har ingen relation i dag. Han vet inte vem jag är och jag vet inte vem han är, har Pia tidigare berättat för Expressen

Hon har vid ett flertal tillfällen ansökt om att LVU, lag med särskilda bestämmelser om vård av unga, ska upphöra samt om utökat umgänge. Men ingen förändring har skett. Pia valde därför i höstas att JO-anmäla Östermalms stadsdelsförvaltning för hur de har hanterat hennes ärende. Nu får Pia Degermark upprättelse efter att stadsförvaltningens familjeenhet medger att man handlat fel. Lagen stadgar att stadsdelsnämnden ska informeras var sjätte månad om barnets situation. - I detta ärende har det skett mer sällan. Men vi har haft en nära kontakt med alla berörda i ärendet och ingen har blivit bortglömd, säger Marion Bäckström Eriksson, tillförordnad sektionschef på familjeenheten.

Sektionschefen kan inte svara på varför informationen inte nått nämnden med jämna mellanrum. - Grundinställningen är att det ska finnas en bra kontakt mellan barnet och föräldern, säger hon och förklarar att yttrandet inte kommer att innebära några omedelbara förändringar för familjesituationen. Expressen.se har utan resultat sökt Pia Degermark. 

 

Mina reflektioner över det är att de säger inte att de gjort fel i själva omhändertagandet. De säger också enligt artikeln att det är informationen som varit bristfällig men bara mot nämnden. Annars menar de att informationen har gått fram. Det är bara den till nämnden som missats.
Lite märkligt då det är nämnden som är ytterst ansvarig. Hur har man kunnat fortsätta vården utan att det är beslutat av ansvariga att den skall fortsätta?
Sedan borde de haft mer och tätare umgängena. Hon säger att hon inte längre har någon relation idag med pojken.

Sedan har hon varit drogfri i 9 år men då hade pojken redan varit placerad över 4 år och skulle ändå vårdnadsöverflyttats.