Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

torsdag 26 november 2015

Tar ansvar

Nu tuffar man till kraven på nyanlända flyktingar. Man ökar kraven för att ge ett aningshål. http://www.regeringen.se/artiklar/2015/11/regeringen-foreslar-atgarder-for-att-skapa-andrum-for-svenskt-flyktingmottagande/
Det behövs men många reagerar. (båda artiklarna är självklart längre, följ länk för att läsa hela)

http://www.svd.se/dom-kallar-det-ansvar/om/svenskt-flyktingmottagande
Det hade inte behövt vara så här, men de som har förnekat att det finns en inneboende motsättning i ökande flyktingtal och en oförändrad design på välfärdsstaten har effektivt dödat möjligheten att föra en diskussion om möjligheten för Sverige att fortsatt hålla dörrarna tämligen öppna genom att minska statens ekonomiska åtagande.
Gustav Fridolin, Åsa Romson och Maria Ferm skrev i DN den 30/5 2014: ”Vi kommer aldrig att försvåra för människor att komma till Sverige”. Det visade sig, liksom många andra politikers tjusiga poserande och proklamerande, vara ren lögn.

Den mer uppriktiga utsagan hade varit: ”Vi kommer, liksom andra svenska partier när läget blir tillräckligt ansträngt, att prioritera en oförändrad välfärdsstat före människors rörelsefrihet. Tvingas vi välja mellan makten och det politiskt riskabla i att föreslå långtgående liberaliseringar av systemen liksom begränsningar av välfärdstjänsterna för dem som kommer, väljer vi det förra och drar igen dörren”.
Inte nog med det; de har dessutom mage att kalla det att ”ta ansvar”.

http://m.gp.se/nyheter/debatt/1.2907852-en-sorgens-dag-for-alla-pa-flykt
Det sägs att Sverige inte orkar mer. Men i Sverige faller inga oljefatsbomber. Vi har fred och kan åtminstone alltid ställa upp med skydd och livets absoluta nödtorft. Det är en sorgens dag för Sverige, för svensk flyktingpolitik och för alla de som är på flykt,
Vi har menat det vi sagt.Nu sitter stoltheten som en klump i halsen. Regeringen har i panik lagt fram förslag som i praktiken näst intill upphäver möjligheten att få asyl i Sverige och som riskerar att permanenta integrationsproblemen i stället för att lösa dem.
Regeringen har anslutit Sverige till EU-ländernas tävlan om vem som är hårdast och mest avvisande mot flyktingar. Till regeringsledamöternas försvar kan möjligen anföras att de inte är värst. Moderater och Kristdemokrater vill införa ännu hårdare regler. Varför är det så frestande att försöka bli den som behandlar människor i nöd sämst?Panik blockerar både förnuft och känsla. Bakom regeringens förslag tycks finnas en föreställning om att allt kan bli som det var förr, när nöd och elände fanns långt bortom Sveriges gränser. Men den tiden är förbi. Globaliseringen gäller även för flyktingar och extremt fattiga. Vi kan inte längre köpa oss fria från praktiskt ansvar och konkret delaktighet.Det sägs att Sverige inte orkar mer. Men i Sverige faller inga oljefatsbomber. Vi har fred och kan åtminstone alltid ställa upp med skydd och livets absoluta nödtorft. Finns bokstavligen inte tak över huvudet att tillgå kan skydd innebära tältläger i Skåne. Det är obehagligt, men låt de asylsökande själva avgöra om ett tält i Sverige är bättre eller sämre än andra alternativ. För människor som flyr från krig kommer integration trots allt i andra hand. 
Gert Gelotte

 
Jag reagerar också men inte av samma andledning som de flesta andra.
Över 80 000 människor på två månader, lika många barn som i 100 klasser kommer varje vecka. Kommuner lex. Sarah anmäler sig själva, och människor som sover utomhus för att de inte har någon stans att ta vägen. Så beskrevs situationen och det är inte på några sätt en underdrift.

Migrationsverket går på knäna. Likaså en redan hårt belastad socialtjänst som nu dessutom skall ta hand om alla framför allt ensamkommande flyktingbarn som anvisas. Polisen går på övertid. Sjukvården som skall kolla hur de mår likaså tandvården. De allra flesta har trauman och skolpsykologer som inte har kompetens för det som nu väller över dem vilket ger ett extra tryck på en redan hårt belastad psykvård med långa väntetider.  Brist på familjehem som kan ta emot och trots att det är många fler än vanligt som nu öppnar sina hem så räcker det inte på långa vägar utan man trycker i ren panik in dem någonstans, i många fall alldeles för många på samma ställe. Har hört familjehem som har både 7 och 9 placeringar plus egna barn. Så andrummet är behövligt så det är inte det jag reagerar över utan det är de tillfälliga tillstånden. Flyktingar ska vid första prövningstillfället beviljas uppehållstillstånd i tre år och alternativt skyddsbehövande i ett år.

Nu drar vi i gång en jättekarusell med boenden, utbildning, vård. Vi involverar migrationsverket, socialtjänst, familjehem, vård apparaten. Man bygger och utbildar för att sedan kasta ut dem igen om tre år?
De flesta åtstramningarna kan jag förstå och tycka är bra men varför dra igång denna jättekarusell som dessutom kostar multum för att sedan då de anpassat sig börjat kunna svenska och kan utbilda sig till något vi behöver och betala tillbaka så skall de ut igen efter tre år.
Inte nog med det, de kan få förlängt med ett år till då de hinner rota sig ännu mera. 
Vad skall vi sedan göra med all kompetens, alla boenden alla extraplatser som skapas i skolor och på andra ställen, dessutom kommer arbetskraften att behövas.
Varför först investera miljarder för att sedan sparka ut dem när vi väl investerat i dem och skulle kunna få tillbaka lite. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar