Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

söndag 8 november 2015

Det går

Det är många som tror att det är meningslöst att slåss för en framtid, som inte tycker att det är någon ide. Som gett upp innan  de ens försökt.
Det är bara att erkänna att en del har svårare än andra  men det går att ta sig ur nästan vad som helst om man bara vill.
http://www.aftonbladet.se/svenskahjaltar/article20945661.ab
När John Franco kom till ­Sverige levde han som papperslös i flera år, och gömde sig för polisen. Som tonåring såg han hur många förortsungdomar struntade i skolan och såg upp till ortens ­gangsters.
- Jag kände att de behövde en bra förebild, tyckte John och blev polis själv.
Nu hjälper han unga att ­söka in på polishögskolan.

Det var inte självklart att John Franco skulle bli polis - tvärtom. Tillsammans med sin mamma kom han som nio­åring till Sverige och levde i fem år gömd, papperslös. Under­ de åren gick vardagen ut på att hålla sig undan ordningsmakten.

Familjen hade dessutom dåliga erfarenheter av polisen från hemlandet Colom­bia, och i Stockholm umgicks John sen i kretsar där både missbruk och kriminalitet var vanligt. Att han själv valde den motsatta banan tackar han sin mamma för.
I dag föreläser John därför för ungdomar både privat och i yrket. Då poängterar han bland annat hur viktigt det är att hitta förebilder i vardagen, i sin egen närmiljö. Och att själv bli just en bra förebild - att bli polis - var något John beslöt sig för i tonåren.

- Jag kände att de behövde en bra förebild, någon vars värderingar kunde vägleda dem, och tyckte dessutom att polisyrket verkade spännande.
Inom polisen har John varit engagerad i flera projekt för att öka och förbättra förståelsen och kommunikationen mellan polis och ungdom. När han sen insåg att han som ­invandrare i uniform nu av vissa ansågs vara en svikare, startade han för ett par år sen ett eget projekt. Med ”Polisyrket i sikte” ville han motivera och stötta ungdomar han visste var intresserade av yrket­ men saknade omgivningens stöd.
- Och intresset var stort. Till sist ­kopierade vi i princip ansöknings­förfarandet till Polishögskolan vilket för ungdomarna blev en övning i sig. De som inte kom med fick ordentlig feedback på sin ansökan och tips om vad de kunde förbättra, säger John.

Isvak och hinderbana

- De som valdes ut fick bada­ isvak och göra hinderbana på högskolan, öva sig i situationer som kan uppstå i verkligheten och lära sig om yrket i allmänhet - varför vi gör som vi gör. Den kunskapen spred de sen vidare i sin omgivning vilket underlättade i våra möten med ortens ungdomar.
I dag arbetar en av projektets 20 deltagare som ordningsvakt, en annan har kommit in på Polishögskolan och flera andra har sökt. John fortsätter dessutom att ha kontakt med många av dem för att kunna agera mentor, fungera som referens och helt enkelt finnas där när man behöver prata.
Katarina Wendelin
 
(Inlägget är längre)
Tycker att det är skönt att visa att det går. Att man inte skall ge upp. Det mesta går.
Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)