Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

tisdag 31 december 2013

Som man bäddar...

Då är det återigen ett nytt år.
En ny nyårsafton som kommer innebära att många barn kommer att fara illa då deras föräldrar och anhöriga dricker eller tar andra droger.

Just nu är det massa insamlingar till barn utomlands, gilla så skänker de pengar, sprid och blir med, eller skänk pengar här...
Jag tycker att det är jättebra barn är barn och far de illa behöver de hjälp var de än är men jag undrar när vi skall se något likande vad gäller svenska barn.

För barn utom lands har man galor på TV där kändisar ställer upp gratis och man drar in miljoner. På radion låste de in sig i en bur i flera dagar och samlade in pengar för att unga kvinnor inte skall behöva dö då de får barn. Det var direkt sändning på radion och visades även på TV och följdes av massor av folk som stod och tittade på dem inne i buren mitt på torget.
Vad är det som skall till för att man skall göra likadant för svenska barn?
Jag har under några dagar undrat vad som skall till för att vi skulle kunna starta en insamling för utsatta barn i Sverige.
Vad är det som skall till för att vi skall få till så stora insamlingar till barn här?
Många av kyrkorna har hjälpverksamhet. Frälsningsarmen ställer t.ex. upp om man inte har råd med glasögon. Flera av dem ställer upp med matkuponger om man inte har mat.
Det finns också en del organisationer, t.ex. Majblomman där utsatta familjer kan söka bidrag till saker de inte har råd med, en utflykt eller en cykel och och det finns några sådan till men jag undrar ändå vad man skulle kunna hitta för ingång för att få folk att bidra till utsatta barn här på ett mer effektivt sätt. Kom gärna med förslag.

För oss innebär ett nytt år att man förmodligen säger att det gått ännu längre för att kunna rätta till, kunna flytta hem och sedan är det ju inte ens någon som jobbar för det trots att barnen fortfarande vill det och efterfrågar det. Man skiter i vad barnen säger och vill. I det här fallet ja var det svaret jag fick. Barn skall ju höras sedan 1 Jan 2013 men är det någon som lyssnar? nej och vad händer då? Ingeting.
Vad hjälper det om barn skall höras om ingen lyssnar?
Vad hjälper det om barn  säger vad de önskar och vill om ingen bryr sig?
Vad hjälper lagarna om de inte måste följas?

Så mina brev kommer att fortsätta strömma in till riksdagen. Ett i veckan, i dagsläget har de fått 18, lite svårt att hävda att det är enskilda ärenden...
I alla ärenden är det samma fel, samma problem, samma saker som behöver rättas till såvida det inte är såhär man vill ha det... barn kan tas på inga grunder alls, barn kan omplaceras på inga grunder alls, barn hörs inte trots att de skall, barn skall informeras om sina rättigheter men det sker inte. Kommun efter kommun får kritik men det leder inte till mer än det... det går knappt att få tag i familjehem...

Man brukar säga; som man bäddar får man ligga..  men är det såhär vi vill ligga?
Inte jag iallfall

måndag 30 december 2013

Mitt brev v 52


Då kommer mitt tolfte brev, min tolfte berättelse och det blir allt svårare att hävda att det är enskilda ärenden. Varje vecka lyfter jag ett nytt ärende där det begås samma fel, och som visar på samma brister. Utbildningen till handläggare där det inte ens krävs obligatorisk närvaro på utbildningen. Att de sedan inte har ansvar för de beslut de tar, Att barnperspektivet lyser med sin frånvaro, att vi som familjehem är helt utan rättigheter och saknar all möjligheter att strida för eller skydda de barn som är satta i vår vård. Att gransknings myndigheter enbart kritiserar formalia och dokumentations fel vilket innebär att kommuner får fortsätta i samma ärende ibland med samma handläggare och göra fel bara de dokumentera rätt.

Mina brev har börjat att uppmärksammas av press och även i från de håll höjs nu röster och krav på engagemang och krav på att något skall hända.


I ärendet har tiden blivit en lömsk ingrediens, som ofta när det gäller små barn. För fosterbarnen har den långsamma processen bidragit till att de inte får komma tillbaka till Eva och Anders. Det hjälper inte att en utredning ett år efter omhändertagandet visade att de var lämpliga vårdnadshavare.

När det var förvaltningsrättens tur att bedöma ärendet ville man inte flytta barnen ännu en gång. Kammarrätten menade också att det vore ett nytt trauma.

Markfallet har hittills visat att barnperspektivet måste få mer utrymme i placeringsärenden, bland annat genom skyndsam och korrekt handläggning. Om man hade varit snabbare med att utreda fosterföräldrarnas lämplighet hade syskonen sannolikt fått komma tillbaka till sin första fosterfamilj.

Fostermamman Eva ser ut att ha förlorat sina yngsta barn för gott. För att kompensera dem och hjälpa andra har hon blivit barnrättsaktivist. Hon upp- vaktar makthavare på olika nivåer med vad som kommer att bli en kartläggning av hundratals fosterbarns och foster- föräldrars villkor.

Hennes sammanfattning är att barn- perspektivet lyser med sin frånvaro i allt för många svenska kommuner, och att bristen på egentliga konsekvenser signalerar att det är acceptabelt. Det ligger mycket i den analysen.


Eva Hallgren, familjehemsmamman i Markfallet har blivit en förkämpe för omhändertagna barns rättigheter. Hon skriver i ett brev till ledamöterna i riksdagens socialutskott: ”Vill ni ha familjehem? Då måste man höja vår status. Skall barnperspektivet vara tyngst vägande då måste det bli konsekvenser om man låter andra saker väga tyngre.”

Just när det gäller dessa saker borde Maria Larsson omedelbart se att lagen ändras. Familjehemmens position måste stärkas. Att som myndighet sätta vuxnas vilja före barnperspektivet bör få följder. Och slutligen. Även föräldrarätten bör ha gränser och kunna förverkas. För det är i princip aldrig i barns intresse att efter lång tid ”jobbas hem” till personer de knappt känner.

Men vad gör du som politiker i socialutskottet åt detta? Då jag tittar på vilka som ens brytt sig om att läsa mina brev så är det 6 moderater, 2 socialdemokrater, 2 miljöpartister, 3 folkpartister, 3 från SD samt 1 från KD. Jag är medveten om att man kan läsa utan att skicka läs kvitto men utgår ifrån att man vill visa att man gör ett bra jobb genom att klicka för läst. Frågan är hur bra det ser ut inför valet...

Veckans ärende gäller en liten flicka på 11 månader vars pappa dödade hennes mamma med 40 knivhugg framför henne. Då hon hittades var hon själv täckt av blod så ingen vet vad hon varit med om inte heller om hon riskerade att dö.

Mamman hade lämnat pappan då flickan var nyfödd och hade sedan dess mer eller mindre bott hos sina föräldrar alltså flickans morföräldrar som också utreddes och godkändes som avlastningsfamilj, mamman hade krockat och vistades en hel del på sjukhus.

Flickan placeras efter mammans död hos morföräldrarna. Man skall enligt lagen sträva efter släktplaceringar och flickan som var så liten blev det så att hon växte upp med sin moster som bara vad 9 år som sin syster. Då flickan är fyra år vill inte pappan som fått behålla vårdnaden att flickan skall bo kvar. En domstolsförhandlingen fastslår att det är av yttersta vikt att flickan får bo kvar eftersom hon utsatts för det trauma hon varit med om. Att hon har hela sin trygghet hos morföräldrarna. Man LVUár flickan för att hindra pappan att försöka flytta henne igen. Sedan kommer det en anonym anmälan. Alla förstå att den kommer ifrån pappan eller hans anhöriga. Man gör en utredning och påpekar att familjen har det lite kallt och ett handfat är sprucket. Sedan gör socialen precis det man LVUáde flickan för att förhindra att pappan skulle göra.
En dag hör dagis av sig och vill att flickan skall komma på en annars ledig dag för att fira av en fröken som skulle sluta. Det är klart att hon skall få vara med men då de sedan kommer och skall hämta henne är hon borta. Det visar sig att det är socialkontoret som begärt att dagis skall lura familjen för att sedan kunna ta flickan. Hon omplaceras till en annan familj, ett annat familjehem. Lagen säger att ett barn på bästa sätt skall förvarnas, sedan finns det bara tre skäl att flytta på ett barn på det sättet. Fara för barnets liv, misshandel eller sexuella övergrepp. Inget av detta gäller i det här ärendet. Varför följer man inte lagen? därför att det inte blir några konsekvenser då man låter bli. Varför flyttar man ett barn på det här sättet? Jag hävdar att det är för att man kan, för att en handläggare kommit i luven på ett familjehem, de har inte samma åsikt och man gör sig av med familjehemmet. Att det drabbar barnen är det ingen som bryr sig om. Man gör det för att handläggarna inte har utbildning som krävs, inget runt hur barn fungerar eller reagerar. och inte ens obligatoriskt närvaro tvång. Sedan bygger hela utbildningen på att man skall skriva vetenskapliga rapporter. Man blir bra på att skriva rapporter och tiden läggs på det inte på det man skall jobba med.

Vare sig hon eller hennes morföräldrar som hon numera ser som sina föräldrar är förvarnade. De har heller inte fått någon annan förklaring eller orsak än den som stod i utredning men det är inga skäl att flytta ett barn ifrån ett annars väl fungerande familjehem som dessutom är hennes närmaste och hon bott hos sedan hon var spädbarn och ser som sina. De är inte part, trots att de är flickans morföräldrar kan de inte överklaga beslutet, de kan inte begära mer umgänge de har inte rätt att kräva något alls där för att de räknas som familjehem och vi har ingen rätt, ingen talan och inget att sätta emot. Man kan anklaga oss för vad som helst t.o.m i domstol. Vi har inte rätt att delta eller förvara oss där eftersom vi inte anses vara part. Dessa osanningar eller påståenden blir sedan sanning då domen vinner laga kraft. Plötsligt är vi jobbiga, har motarbetet, har haft samarbetsproblem, har en massa saker vom vi inte kan försvara oss emot.

Familjen fick ett tag ringa till flickan men det var övervakade telefonsamtal. De har några bevakade umgängen om året. Flickan får inte komma hem till dem på umgänge utan de skall vara på offentlig plats som det kallas. De har aldrig utsatt flickan för något och var godkända och utredda. De är dessutom hela hennes familj och det som finns kvar på mammans sida. De borde få ha både övernattningar och träffas på lov men får alltså inte träffa henne annat än övervakat vid några få tillfällen på offentliga platser. Var är barnets bästa eller barnperspektivet i detta?

En kvinna har engagerat sig och varje gång hon agerar eller lyckas få upp saken i press straffas familjen genom inställda umgängena. Nu har man istället ökat umgänget på pappans sida. Ärendet är anmält till IVO men gav inget. De nöjde sig med att kritisera, sedan lades det ner. Man kan alltså fortsätta göra fel bara man dokumenterar rätt.

Vänner till placeringsfamiljen driver en näst intill hatkampanj mot den biologiska familjen dvs morföräldrarna. Den bilden kan de bara ha fått av familjehemmet. Då kan man undra vad de sprider för syn ang. dem till flickan. Vi besökte boende kommunen för att försöka få dem att ta över ärendet med hänvisning till att lagen säger att en kommun ansvarar för att alla som bor där mår bra. Om någon far illa är det socialen ansvar och skyldighet att agera. Om det behövs skall de göra ett LVU. Det borde alltså även gälla om de som gör att barnet far illa är en kommun men de skickade allt vi lämnade över till placerings kommunen. Det borde vara sekretess brott och sedan följer de ju inte lagen som säger att de har huvud ansvaret för barn som bor i deras kommun. jag undrar vem som har ansvaret om ett sådant barn skulle må så dåligt att det tar livet av sig. Är det boende kommunen eller placeringskommunen? Är det tanken att ett barn skall kunna behandlas hur illa som helst bara det är en kommun som utsätter det för övergrepp?

Är det så här det är tänkt att vara? Hur kan du som politiker ställa upp på detta? Vad tänker du göra åt det? Jag vill fortfarande ha svar och då inte vad ni tänkt eller att ni inte går in i enskilda ärenden. Det har jag inte bett er. Jag vill veta vad ni gör åt att det inte fungerar som det är tänkt.

MVH Eva fostermamman i Markärendet

söndag 29 december 2013

Lagen säger men gör som man vill

Så har Hadilles föräldrar varit här. http://www.expressen.se/kvp/haddiles-foraldrar-kom-pa-julbesok/  Har löpande kontakt med fostermamman och vet hur det var ch gick men har inte velat skriva om det.

Jag tycker det märkligt hur man kan efter 3 1/2 år ge dem ytterligare två år på sig att ta hem henne då hon vare sig kan språk eller har någon anknytning till dem. Barn är bara en ägodel. Hon kommer inte lära sig språket på två år. de kommer heller inte att få någon anknytning på de få träffar det kommer att handa om. Hon kommer bara att vara mer anknuten till fosterfamiljen.
Precis som det beskrivs i artikeln så vet de allra flesta familjehems placerade barn att de har andra föräldrar men de är ofta för små att förstå vad det innebär i praktiken. Det är ändå familjehemmets föräldrar som är de "riktiga" föräldrarna.

Att rycka upp dem därifrån gör lika stor skada som att rycka dem ifrån väl fungerade föräldrar. där det inte finns skäl. Alla ärenden gällande barn skall ju ha ett tydligt barnperspektiv, då hade Hadille fått permanent uppehållstillstånd. då hade Hadille fått bo kvar och de hade kunnat träffas mer och på ett bättre sätt hävdar jag. Nu måste det vara svårt att göra bra umgänge om det samtidigt innebär att om man lyckas för förlorar man det barn som kommit att se familjehemmet som sitt och sina.  Det barn man själv kommit att älska. Det är rent omänskligt att begära något sådant. Om man skulle låta henne stanna vårdnadsöverflytta henne till familjehemmet skulle de vara mycket mer fria, givmilda med umgängena.

Sedan hittade jag en artikel runt en kommun där det kom in anmälningar om misstanke om sexuella övergrepp på ett barn. En åklagare åtalar kommunen.
http://www.gp.se/nyheter/bohuslan/1.2217254-aklagare-anmaler-kungalvs-kommun
Att en åklagare anmäler en socialförvaltning är extremt ovanligt. Men kammaråklagare Lars Palm är skarpt kritisk till hur Kungälvs kommun hanterat fallet med den våldtäktsmisstänkte mannen.
Enligt Lars Palm gjorde kommunen en polisanmälan måndagen den 2 december. Då hade det redan gått tre dagar sedan socialtjänsten via barnens förskola fått veta att barnen kunde ha utsatts för övergrepp. Innan polisanmälan gjordes hade kommunen dessutom informerat familjen om brottsmisstankarna.
Den informationen betraktar Lars Palm som ett allvarligt felsteg. Han anser att det fanns risk för att de berörda barnen skulle förmås att ändra sina uppgifter
 
Det medförde anser åklagaren att han gick fri. är inte förvånad Vet ett ärende som anmäldes till IVO där handläggaren där gjorde likadant. ringde den anmälda handläggaren som förnekade att det var som det stod i anmälan och anmälan lades sedan ner. Varför skall man vara så snäll mot myndighetspersoner? Varför väger deras ord tyngre än en vanlig medborgares?
jo därför att lagen säger ... och man utgår ifrån att myndigheter följer lagen.
Men man glömmer att det är människor som jobbar där och människor gör fel.

Har ju själva varit med om det då jag begärde ut handlingar ifrån Mark och de ljög i rätt och sa att jag fått dem. jag förlorade.
När jag ringde upp åklagaren blev han chockad då jag talade om att jag inte fått det jag begärt. Men varför skulle jag annars överklaga? Varför trodde han dem mer än mig? Jo för att lagen sa att de skulle och han utgick ifrån att de gjort det de skulle sa han och bad om ursäkt för att han inte kollat bättre, att han trott utan att kola upp vad de påstod sig lämnat ut.
Men det hjälpte inte jag fick överklaga igen.Då kom det med budbil. Jag tvingades skriva på att jag fått allt innan jag fick se vad jag fick. Trots att lagen säger att du får begära ut allmänna handlingar och de får inte efterfråga vem du är eller vad du skal ha det till. Jag tvingades skriva på vem jag var och gå i god för något jag inte kunde kolla förrän efteråt.

Ännu en artikel som bekräftar det jag säger fosterbarn gör man som man vill med. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article18093609.ab Ett tydligt banperspektiv skall vara rådande men vad säger man då när en man blir påkommen att köpa sex av en minderårig flicka och går fri trots att han erskänner, flickan var ju fosterhemsplacerad.
För dem gäller inte vanliga lagar eller? med dem gör man som man vill eller?

Det spelar ingen roll vad lagen säger för de som jobbar med dem kan ändå göra som de vill så länge det inte blir konsekvenser då man gör fel.

lördag 28 december 2013

Ledare i GP

För två dagar sedan var det återigen en ledare som uppmärksammar vad jag gör. Denna gågnen är det GP utifrån mina brev till riksdagen http://www.gp.se/nyheter/ledare/1.2220104-foraldrar-ager-inte-sina-barn 
familjehemsmamman i Markfallet har blivit en förkämpe för omhändertagna barns rättigheter. Hon skriver i ett brev till ledamöterna i riksdagens socialutskott: ”Vill ni ha familjehem? Då måste man höja vår status. Skall barnperspektivet vara tyngst vägande då måste det bli konsekvenser om man låter andra saker väga tyngre.”
Just när det gäller dessa saker borde Maria Larsson omedelbart se att lagen ändras. Familjehemmens position måste stärkas. Att som myndighet sätta vuxnas vilja före barnperspektivet bör få följder. Och slutligen. Även föräldrarätten bör ha gränser och kunna förverkas. För det är i princip aldrig i barns intresse att efter lång tid ”jobbas hem” till personer de knappt känner.
 
Ja det är ju mitt mål. Det lyfter Anne i sin blogg http://anneskaner.wordpress.com/2013/12/27/vi-ager-inte-vara-barn-nej-men/  utifrån artikeln.
Problemet som Eva i Marks kommun och jag tar upp är bristen på helhetssyn, ramar och regelverk som ser lika ut för alla. Men där framför allt barn utan påverkan har rätt att säga sin åsikt och bli lyssnad till. Tillgänglig forskning i England och Sverige när det gäller placerade barn visar att barn som har kontakt med sina biologiska familjer klarar en placering i familjehem bättre än andra placerade barn. Den forskningen når dock aldrig ut till fotfolket på socialkontoren där man jobbar som om de inte fanns någon annan evidens än deras egna personliga uppfattning. Vare sig jag eller Eva är emot omhändertaganden av barn, vi är inte emot att barn får bo kvar hemma. Vad vi vänder oss emot är bristen på kunskap, utbildning, normer och regelverk som fungerar lika över hela landet.
Vi vänder oss emot att man kan bryta mot en lag inom socialtjänsten utan att det kostar ett enda dugg – och just därför att det är barn det handlar om. De vet inte sina rättigheter. De har inga röster som för deras talan. De är i händerna på godtyckliga vuxna vare sig det är föräldrar eller socialtjänst/nämnd.
Precis så är det. Allt skall utgå ifrån barnet inte den vuxne vem det är vara må. Inte bio föräldrar, inte familjehems föräldrar och heller inte handläggare utan barnen och dem de ser som sina.

Det finns alla varianterna, de barn som tvingas till umgängen med biologiska föräldrar som de mår dåligt av. Föräldrar har alltid rätt till umgängen med sina barn (utom i väldigt få undantag) men ett barn som vill träffa sin föräldrer men föräldern inte vill har inte en chans. Den rätten finns inte ens.

Sedan finns även de som fråntas sina biologiska föräldrar trots att de har en bra relation, har anknytning.

Sedan finns det vi familjehem som inte får finnas kvar i barnens liv efter en omplacering trots att den som i vårt fall inte behövdes eller skulle ha genomförts över huvudet taget.

Barnperspektivet väger som sagt lätt i sammanhanget och blir då som jag brukar säga bara ett fint ord på pappret.

fredag 27 december 2013

Inte som hemma

Skrev ju i förrgår om en tyst vit jul, vad det kunde innebära för en del. Hittade en länk till ett program på radion där just ungdomar berättar om sina jular.
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/294989?programid=787
Det är på P1 idag kl 11.03. Jobbar tyvärr men skall se om det går att lyssna på i efterhand.
För Ramona, 20 år, var julen länge förknippad med alkohol och fulla vuxna. Hon minns hur konstigt det kändes att fira jul i sitt familjehem för första gången.
- Jag gick och väntade. Ska de inte börja dricka snart? Men det hände ingenting. Jag tyckte familjen var så underlig.
Andreas, 19 år, räknar förra julen som en av sina bästa hittills. Då var han helt ensam. Och i en häktescell.
- Där var jag helt avskärmad från alla normer och ideal. Det var så skönt att slippa tänka på hur det ska vara.

 
Som sagt alla har inte en lugn, vit jul där familjen umgås och njuter utan för många  är det en helg full av missbruk, misshandel och så långt ifrån lugn och fridfull man kan komma.


torsdag 26 december 2013

Rättsaktivist

Fick en länk till en ledare i GT. http://www.expressen.se/gt/ledare/en-socialtjanst-som-saknar-barnperspektiv/
Liv Landell som skrivit en av krönikorna som ligger längst ner här på sidan har skrivit ett inlägg.
Snart får vi se om fallet i Mark blir ett undantag som kanske kan leda till stärkta rättigheter för barn, och till att synliggöra fosterfamiljers gärning och villkor.

Fostermamman Eva ser ut att ha förlorat sina yngsta barn för gott. För att kompensera dem och hjälpa andra har hon blivit barnrättsaktivist. Hon upp- vaktar makthavare på olika nivåer med vad som kommer att bli en kartläggning av hundratals fosterbarns och foster- föräldrars villkor.
Hennes sammanfattning är att barn- perspektivet lyser med sin frånvaro i allt för många svenska kommuner, och att bristen på egentliga konsekvenser signalerar att det är acceptabelt. Det ligger mycket i den analysen.

Hon hänvisar till mina brev som gått till riksdagen.
Hon kallar mig rättsaktivist. Vilket fint ord Vad glad jag blev. Återigen tack.

onsdag 25 december 2013

Tyst och Vit jul.

Det är lätt att glömma att inte alla har det lika lugnt som vi här i Sverige. Visst finns det många har också som lever i en orolig familj eller vad man skall kalla det med alkohol och misshandel och annat som gör att julhelgen blir allt annat än lugn. Men jag tänker på de som bor i länder där det är krig.
http://bloggar.aftonbladet.se/syrienflykten/2013/12/forsta-julen-pa-tva-ar-utan-skrack-for-flyganfall/
Deras första jul på två år utan skräck för flyganfall.

Att leva i skräck för flyganfall, krypskyttar och överfall går nog inte sätta sig in i om man inte varit med om det, men jag har sett vad det gör med människor.
För några år sedan var jag frivilligt engagerad i unga flyktingar. Det var ungdomar som flytt ensamma, de var under 18 år. De hade en källarlokal där de spelade biljard och bordtennis. Det var runt påsk och ett gäng yngre killar hade satt i system att retas med dem.
Jag minns så väl första gången jag var med.
Grabbarna slängde in påsksmällare under den balkong som låg rakt utanför fönstret till lokalen där vi var. Jag minns hur flera av killarna slängde sig ner på golvet, under borden. Hur de darrade lång tid efter och hur rädda de var. Jag var skit arg och försökte leta reda på killarna som gjort det men lyckades inte.
Som sagt ingen kan nog sätta sig in i som varit med om...Jag förstår deras längtan efter en "tyst" jul.

Det är samma sak för de som lever i familjer där det dricks för mycket, eller där det är psykisk sjukdom.  Familjer som på så sätt är eller blir dysfunktionella. Där det finns barn som drabbas.

Jag är inte uppväxt med sprit och var mycket förvånad då jag en jul firade med en pojkväns familj (och min för vi bjöds dit) Pappan där satt och "huttade". Han var aldrig otrevlig men jag tyckte att det var jobbigt. Ju mer han fick i sig ju kladdigare blev han, skulle kramas och tala om hur mycket han tyckte om oss, blev gråt mild och sedan kom det, hur dålig han var. Alla skulle sitta och lyssna. och tillsist var han så pass dragen att han kastade ut paketen. Vi blev inte så långvariga kan jag säga  men det gjorde att jag fick upp ögonen för att alla inte hade det som oss.
Att det ligger mycket bakom orden om att man önskar en vit jul på mer än ett sätt.

Tänk om lite fler av oss skulle ställa upp som jourhem just dessa helger när kvinno jourerna svämmar över och ibland får säga nej eftersom det inte finns någonstans att göra av dem. De är för många för att kunna ta emot dem.

tisdag 24 december 2013

Lika för alla barn?

Då är det jul igen. Ännu en jul utan dem och utan att få höra ifrån dem eller få tillåtelse att kontakta dem. Men de är i våra tankar och paketen ligger här ock väntar på att få överlämnas.

Ett av de stora diskussionsämnena de senaste veckorna har ju varit skolan.
Hittade en debattartikel om förskolan, hur kontinuerliga, trygga relationer är det som skapar en god grundnivå för lärande.
http://www.bt.se/debatt/trygga-relationer-grunden-for-allt-larande(4078245).gm
Små barns främsta utvecklingsuppgift är att skapa nära och trygga relationer. Enligt anknytningsteorin är detta en biologiskt nödvändig process för att säkra barnets överlevnad, och behovet regleras av vad man med en psykologisk term kallar för barnets anknytningssystem. Anknytningssystemet aktiveras då barnet upplever ensamhet, närhetsbehov, rädsla eller frustration, och gör att barnet söker trygghet hos en välkänd vuxen, oftast förälder, som benämns anknytningsperson. Barnet har också behov av att utforska omvärlden, och för att detta skall ske måste barnet känna sig tryggt, det vill säga anknytningssystemet måste vara i viloläge. Först då har barnet möjlighet att ta tillvara möjlighet till social samvaro med andra barn, eller pedagogiskt stöd för inlärning, som kan erbjudas inom förskolan.
Då anknytningssystemet aktiveras söker barnet närhet till den person som de känner allra bäst. I förskolan behöver personalen träda in som så kallade ”vikarierande anknytningspersoner”.
Om barnet inte får möjlighet att känna trygghet i relation till en vuxen person på förskolan, så kommer barnet att ägna sig åt att försöka hantera sin känsla av rädsla, frustration och otrygghet, det vill säga anknytningssystemet är ständigt aktiverat. Barnen blir otrygga och hindras från att ägna sig åt lek och lärande.
Alla barn på förskolan har behov av kontinuerliga, trygga relationer. En god grundnivå, menar anknytningsforskare, är för barn ett–tre år max tolv barn per grupp och fyra barn per vuxen. För barn fyra–sex år max 18 barn per grupp och max fem barn per vuxen.

Med anledning av den pågående diskussionen om sjunkande skolresultat finner vi det angeläget att påpeka att trygghet är grunden för allt lärande. Ambitionen att lärandet skall starta i förskolan är dömt att misslyckas om vi inte kan erbjuda tillräckligt god omsorg.
 
Visst är det bra. Visst är det sant. Så är det ju. Men vad står det?
Om barnet inte får möjlighet att känna trygghet i relation till en vuxen person på förskolan, så kommer barnet att ägna sig åt att försöka hantera sin känsla av rädsla, frustration och otrygghet,
Det är inga nyheter, att det behövs trygga barn för att de skall utvecklas normalt.
Men det är märkligt att det inte verkar gälla vad man tycker/tror att familjehems placerade barn behöver. Våra var trygga och revs upp till otrygghet. Ändå står det att otrygg relation skapar otrygghet, rädsla och frustration.

För barn fyra–sex år max 18 barn per grupp och max fem barn per vuxen. Små barn klarar inte för många vuxenrelationer. Ta de två små som bodde hos oss hade oss med våra familjer samt de som de träffade på skola. Sedan tog de dem. Det blev ny personal. Bara handläggare har det varit  över sju på fyra år. På de åren barnen bodde här var det en och samma. Sedan alla andra personer som är med runt om på övervakade umgängena minst 5 fem till. Två familjehem med deras familj och släkt, ny förskola och ny skola.
Som sagt det är konstigt att det man konstaterar, slår fast för andra barn inte verkar gälla för placerade barn.

Sedan ett glatt besked. Migrationsverket har äntligen lyckats fatta ett vettigt beslut. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article18076135.ab Två barn behöver inte utvisas med sina psykiskt dåliga föräldrar trots att det var beslutet från början. De har ändrat sig. Wow lite sarkastiskt det trodde jag knappt gick...

måndag 23 december 2013

Brev v 51

Här är veckans brev till socialutskottet:
Ja om någon inte läst mina brev tidigare (rätt många av er tyvärr) utan öppnar mitt brev för första gången vill jag att ni skall veta att det är ett i raden av brev, ni har fått ett ärende i veckan sedan v 41. Orsaken är att ni säger att ni inte går in i enskilda ärenden. Det begär jag heller inte men jag vill visa att det inte är enskilda ärenden. Att många har /får samma problem med lagen därför att den kan tolkas och att låta blir att följa den, göra som det står inte kopplas till några konsekvenser vilket får förödande konsekvenser för en mängd placerade barn.

Jag skall ta ett exempel från veckan där det inte kan bli tydligare. Ni brukar svara att ett tydligt barnperspektiv skall vara rådande i alla ärenden gällande barn. Sedan skall barn sedan d 1 januari höras.

Härom dagen var det ett barn som talar om vad han vill, han skriker så högt att det hörs i hela Sverige med press hjälp http://www.aftonbladet.se/nyheter/article18053310.ab men vad hjälper det? Lagen som säger att barn skall höras är inte kopplade till några konsekvenser det innebär att inget händer då man låter bli.

Jag har gång på gång frågat er vad det är för ide att stifta lagar som inte måste följas. Ni brukar även besvara mina brev med vad ni tänkt och gjort trots att jag varje vecka talar om att det inte blev som ni tänkt.

Veckans ärende handlar om ett lite äldre barn som också talar om vad han vill men vad hjälpte det?
Pojken har diagnostiserats med ADHD och familjehemmet har gång på gång begärt avlastning och stöd utan att hörsammas. Båda familjehemsföräldrarna jobbar heltid och en del har svårt att få släkt att acceptera eller ställa upp som barnvakt och annat, som för egna barn. Familjehemmet ber om att få för förlorad arbetsinkomst för att en skall kunna gå ner i tid och på så sätt orka mer.

De får då en kallelse till ett möte. På mötet får de nu veta att de skall sägas upp med hänvisning till att de är slitna. Pojken som bott där 3 ½ år, han är nu 6 år. Eftersom han var så liten då han kom är det dem han ser som sina föräldrar. Det är deras hem han sett som sitt. De protesterar och hänvisar till att de gång på gång bett om avlastning och stöd men inget fått. Men soc tar ingen reson, han skall flyttas. Fosterpappan säger i ilska att då får soc. handläggare komma och tala om det för pojken själva. Familjehemmet tänker inte göra det. På fredagen ringer soc. och talar om att de tänker komma och berätta för pojken på måndagen. På måndagen kommer de men säger fortfarande inget till pojken. De frågar hur lång tid det skulle ta innan pojken skulle följa med självmant och fosterpappan säger lite sarkastiskt ja så där en 15 år. Soc. försvinner och familjen vet inget förrän de dyker upp igen med polis. De hävdar att de känt sig hotade och tar nu pojken med våld. Pojken har inte fått någon förvarning och protesterar på alla sätt han kan. Fostermamman protesterar och försöker försvara pojken vilket resulterar i att hon arresteras. Polisen som var med grät och sa att de aldrig varit med om något liknande. De hade hämtat många barn men aldrig ifrån ett fungerande familjehem där det var så tydligt att barnet ville vara kvar likaså att familjen ville att barnet skulle stanna.

Familjehemmet har inte fått någon annan anledning än att de skulle vara slitna. Pojken flyttades först till ett jourhem och sedan till pappan som bara träffat honom två gånger per månader ett par timmar per gång. Pojken mår inte bra men de kan inget göra. Då de frågade hur det var på förskolan fick de till svar att det ju var några bra dagar, alltså var de flesta dåliga. BUP har lagt ner den pågående behandlingen eftersom det inte gick att behandla då pojken utsatts för ett trauma.

De är erbjudna att träffa honom 2 gånger per år under några timmar men då de träffade honom vid första tillfället hade han fått en massa ticks och uppvisade alla tecken på att må dåligt. De vet inte om de orkar fortsätt.

Ärendet är anmält och det blev grav kritik från socialstyrelsen och man krävde att handläggarna skulle skickas på utbildning. Förvaltningen gjorde även själva en lex Sara eller Maria och även den visade på stora brister, men rätta till felen man gjort gör man inte.

Barnperspektivet lyser med sin frånvaro. Barn skall höras men det sker inte. Flytten skedde nu i somras precis innan IVO tog över.

Pojken fortsätter att må dåligt och familjehemmet som inte är part har inget att sätta emot. Ingen är ansvarig då handläggaransvaret är borttaget och trots att man gjort fel och fått grav kritik får man fortsätta hantera samma ärende och kan t.o.m. behålla samma handläggare som gjort fel från början.

Så vad gör du som ledamot i socialutskottet åt dessa frågor? Vad gör du för att väcka dem? Vill ni ha familjehem? Då måste man höja vår status. Vad gör du för att det tydliga barnperspektivet skall följas? Skall barnperspektivet vara tyngst vägande då måste det blir konsekvenser då man låter andra saker väga tyngre. Det måste bli skarpa konsekvenser då man bryter mot lagar runt barn. En anmälan till en granskningsmyndighet skall inte resultera i att de får kritik men sedan kan fortsätta göra fel bara de dokumenterar rätt. Tycker du att det skall vara så? Vad gör du för att ändra på det?

MVH Eva fostermamman I Markärendet

söndag 22 december 2013

Oavsett så påverkar det

Då var det även med i Markbladet runt åtalet. http://markbladet.se/?artikel=201312191523316438 
Där är enda stället som tar upp vad de står inför/riskerar om de fälls.
De fyra åtalade nekar till brott men kan dömas till bö­ter eller fängelse i två år.
 
Ingen annan har tagit upp att de faktiskt riskerar två års fängelse.
Likaså tycker jag mycket om avslutningsorden.
– Min uppfattning är att oavsett hur strängt straffet blir får det genklang inom socialtjänsten.
 
 Hur det är blir hoppas jag att det sätter avstamp får effekter för arbetet med barn inom hela socialtjänsten. Att det gör att man sätter ribban för hur man skall arbeta med barn framåt.

lördag 21 december 2013

Barnrnpersktivet tyngst.... nej här i alla fall

Återigen flyttas ett familjehems placerat barn mot sin vilja
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article18053310.ab
men denna gången är han så stor att han hörs...

Hossein kom till Sverige i december förra året och till jul får han sina första betyg. Den som frågar biträdande rektor John-Erik Johansson på Broskolan får veta att de också ser ut att bli riktigt bra.
– Hossein har kommit in jättebra i skolan och gör utmärkta resultat, säger han.
Trots att Hossein trivs med sin familjehemsplacering har socialtjänsten i Sigtuna kommun beslutat att flytta honom till ett boende för ensamkommande flyktingbarn i Rimbo. Sju mil bort från tryggheten i familjehemmet.

Är rädd

Någon förklaring till beslutet har varken han eller familjen fått.
– De säger bara att det är bättre för mig att bo på gruppboendet. Men jag förstår inte varför. Jag är ju trygg här, säger Hossein
 
– Det är lättare för oss att ha insyn och kunna kontrollera verksamheten i hvb-hem, jämfört med familjehem. Därför föredrar vi den lösningen, speciellt för barn som närmar sig 15 år, säger hon.
 
Men om barnet trivs i familjehemmet?
– Det beaktar man i stor utsträckning naturligtvis. Alla uppbrott är svåra, särskilt om man upplevt ett trauma. Samtidigt går det inte alltid att tillmötesgå önskemålen, socialtjänsten har ett helhetsansvar som kanske barnet själv inte alltid kan se.
Kan det finnas ekonomiska incitament att flytta ett barn från familjehem till hvb-hem?
– Det har jag väldigt svårt att tänka mig.
 
Nej ekonomiskt så är det häftigt mycket dyrare att ha barn på institution än i familjehem. Sedan talar enhetschefen om HVB hem när det handlar om flykting boenden. Man kan undra vad de har för syn på de som bor där. De vill ha mer insyn blir de kriminella för att de närmar sig 15 år?
Vad och framför allt vem tjänar på det? Inte pojken iallafall.
Barnperspektivet som skall finnas så tydligt i alla ärenden gällande barn. Det finns inte här iallafall.

fredag 20 december 2013

Konsekvenser

Det var så många länkar igår vet inte om jag missade denna http://www.bt.se/nyheter/mark/atal-vacks-efter-skandal-om-fosterbarn(4074877).gm

Har fått så många grattis och visst är det stort på många sätt men tyvärr inget som påverkar situationen idag.
För mig var det inget nyhet eftersom jag vetat ett tag jag visste bara inte när.

Det som är bra är att det kommer till ytan att det för en gångs skull är staten som reagerar dvs väcker åtal för det är ju inte vi. som sagt jag hoppas att det blir många fler som polisanmäler och om det blir fällande dom i vårt så ökar chanserna att det blir det i fler och det i sin tur gör att förvaltningar förhoppningsvis inte vågar fortsätta göra så här med barn.

Lägg till mina brev till riksdagen (hr inte skickat denna veckan än) som visar att det fortsätter hela tiden nu också komer förhoppningsvis göra att de sätter ett stopp för misshandeln som jag anser att det är.

Åklagaren yrkar om det blir fällande dom, på böter men det hjälper inte banren däremot om det blir fällande dom kan både banren och vi få skadestånd men det ger oss inte tiden vi förlorat det gör inte nödvändigtvis att barnen får komma tillbaka den kampen får vi fortsätta driva.

torsdag 19 december 2013

Dagens efter, Hur känns det...

Då kommer dagens skörd av artiklar.
Först ut GT http://www.expressen.se/gt/fostermamman-det-ar-ett-historiskt-atal/
- Detta är ett historiskt åtal och det känns väldigt bra att de som gjort fel får ta konsekvenserna av det. Men nu måste också de felen som gjordes rättas till. Annars kan man ju bara fortsätta att fatta felaktiga beslut.
Åklagare Håkan Johansson säger att han tänker yrka på bötesstraff om de åtalade fälls i domstolen.
 
Borås tidning http://www.bt.se/nyheter/mark/fostermamman-nojd-med-besked-(4076322).gm
- Äntligen! Gör man fel måste det definitivt få konsekvenser.Fostermamman Eva är nöjd över beskedet att politiker och tjänstemän åtalas. Hon hoppas det får genomslag i hela landet.
- En signal om att så här gör man inte. Idag ingår inte att reparera och rätta till fel, det är åt skogen.

Ser du åtalsbeslutet som en upprättelse för dig?

- Nja, på ett sätt men vi har inte sett något resultat än. Men förhoppningsvis får dessa tjänstemän inte arbeta med barn mer. Själv hoppas hon få träffa fosterbarnen i januari. Det blir första mötet på fem månader.
- Våra och barnens liv är redan förstörda. Vi har fått träffa dem tre gånger per år, fyra timmar åt gången under övervakning. Trots att de ser oss som deras föräldrar.
Eva kämpar nu för en förändring på riksnivå.
- Jag hoppas man väcker åtal i fler ärenden, för kommunerna fortsätter göra fel varje vecka över hela landet
 
Och HN där ligger den inte på nätbilagan så varsågod:

onsdag 18 december 2013

Det blir åtal

Ja i dag började telefonen plötsligt ringa då jag var på jobbet.
Alla ville ha en intervju. Jag visste inte vad det var som hänt så jag blev lite tagen på sängen.
Jo det blir åtal.

Jag har ju vetat ett bra tag att det var det de jobbade för så det kändes inte som någon nyhet men det var tydligen en riksnyhet.
Det som är unikt är att det inte är vi utan åklagaren som väckt åtal.
http://www.svt.se/ug/blogg/fyra-atalas-efter-omhandertagande

Den enda som namnges i press är politikern som tog dvs skrev på beslutet är Ann Hjertén http://www.bt.se/nyheter/mark/atal-vacks-efter-beslut-om-fosterbarn(4074877).gm
Det blir intervju med mig i morgon.

Hon vill ju inte uttala sig utan hänvisar til sin advokat.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=95&artikel=5737374

I radion blev det i direktsändning. http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/298793?programid=4475
på 1,12-1,17

GT idag http://www.eniro.se/query?ax=leta&search_word=fyra+%C3%A5talas+efter+fosterbarns+beslut&lang=&what=web och fortsättning i morgon

Det var med överallt. http://www.svt.se/nyheter/regionalt/vastnytt/atal-efter-beslut-om-flytt-av-fosterbarn-i-mark

Tillsist slog jag på rubriken http://www.eniro.se/query?ax=leta&search_word=fyra+%C3%A5talas+efter+fosterbarns+beslut&lang=&what=web och fick  2040 träffar.

Inte konstigt att telefonen gick varm.



Rent mjöl i påsen

Har alltid haft åsikten att övervakning inte är så farligt om man inte gjort något, om man så att säga har rent mjöl i påsen. Men idag hittade jag en artikel som fått mig att tänka om.
http://www.sydsvenskan.se/kultur--nojen/rent-mjol-i-fel-pase/
Det handlar om en man som står på fel ställe vid fel tilfälle vilket i slutändan får konsekvenserna att han får sparken.
Det handlar inte om utsatta barn men om hur myndigheter alltid har rätt och hur svårt det är att få dem att ändra sig då de gjort fel.
Den stora hemlighet som de ansvariga skyddat i alla år var inte några hemliga belastande uppgifter, att Leander minsann inte haft rent mjöl i påsen. Det var att påsen var tom. Fast inte riktigt, för nere i hängmappen låg ju den lilla lappen med texten ”Angående PB GSC 645, som ägs av L. stod nämligen under förstnämnda tid parkerad inne på skolgården”.
 
Ja vad säger man det är nog inte så bra med övervakning hur som helst var som helst heller. Sedan måste man väl se till att ha mer på fötterna innan man anklagar någon än vad man hade här.

Vad lätt det är att dra slutsatser runt saker man ser eller upplever men som sagt det gäller att se till att man har belägg för vad det nu är för påståenden man har.

tisdag 17 december 2013

Det kan gå

Nu skall man få ha avslutningar i kyrkan och det är plötsligt inte så farligt att man talar om varför vi firar jul.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5370872
Det behövdes det ett regeringsbeslut för att slå fast.

Fick ett mail:
Jag vet ett fall med en 12 årig flicka som placeringskommunen bestämt att omplacera pga att familjehem och nya handläggaren inte kunde sammarbeta....med tidigare handläggare hade det aldrig varit några problem.
Flickan grät på skolan en dag och berättade att hon var tvungen att flytta. det visade sig att ett barn i klassens mamma jobbade som socialsekreterare i boendekommunen så flickan och klasskamraten stegade upp på socialkontoret och de lyssnade och hjälpte flickan. Boendekommunen tog kontakt med placeringskommunen och det blev bestämt att flickan fick stanna handläggaren förklarade för familjehemsmamman att eftersom hon var boende i deras kommun och hon sökte hjälp så var de skyldiga att hjälpa henne.....inte många som tänker på att man faktiskt kan vända sig till sin hemkommun
Det är ju vad vi försökt i flera kommuner utan att lyckas. Men det går tydligen i rätt kommun. Värt att försöka om man inte har andra val.
 

måndag 16 december 2013

Konflikt med barnens röst...

Första dagen på nytt jobb och så vaknar man med snuva och feber. Inte kul alls. Det ser ju inte så bra ut att sjukskriva sig första dagen så det var alvedon, granska upp sig, le och se glad ut och låtsas som inget.

Har just kommit hem, varm och fryser så jag tänker krama kudden.
Men i NLT hittade jag en artikel runt en 18 årig flicka som vill flytta men inte får. Återigen lyfter man ett familjehem där det inte berkar funka. Synd att de aldrig lyfter dem som fungerar. Nåja. Lagen säger att barn höras. Hon är 18 så jag förstår inte varför hon inte kommer till tals. Att det ligger en konflikt i botten hör väl egentligen inte dit. Frågan är ju vad det får för konsekvenser.

Det står:

Vantrivs – men får inte lämna familjehemmet

Christina, 18 år, bor sedan tre år i ett familjehem i Småland.
Hon vantrivs och vill återvända till sin hemstad Lidköping.
Men hittills har socialtjänsten inte gått med på hennes önskemål.

 
Christina har en uppväxt med många byten av hemort och skolor. Föräldrarna har aldrig bott tillsammans och ­modern har lidit av psykisk ohälsa.
När Christina var 14 år gjorde socialtjänsten i Lidköping en utredning. Det var efter att hon hållit sig borta under två dygn från hemmet och inte hört av sig. Även skolan liksom barn- och ungdomspsykiatrin var oroliga för henne.

I utredningen kom man fram till att Christina har ett socialt nedbrytande beteende samt att det fanns omsorgsbrister i hemmet.
Hon gick varken i sjuan eller åttan i högstadiet.
Slutsatsen blev att det inte räckte med stöd på hemorten utan att hon behövde komma till ett familjehem för att få trygghet och omsorg och vuxna som sätter tydliga gränser.
För tre år sedan kom hon till ett ­familjehem i Småland. Här var det ­meningen att hon skulle gå nian men det gick inte eftersom hon saknade grunderna från föregående årskurser. Hon har provat att gå en annan utbildning men det fungerade inte heller.

I början trivdes Christina någorlunda i familjehemmet men sedan har hon vantrivts.
– Jag blir inte längre sedd på det sättet som var när jag var ny. Då var det tusen gånger bättre. Nu är det som att jag inte finns, säger hon till NLT.
Hennes mamma Elin som bor i Lidköping är orolig för sin dotter.
– Hon har blivit djupt deprimerad och äter lugnande medel och anti­depressiv medicin. Och det blir bara värre och värre.
Hon har fått åka till psykakuten men får enligt mamman ingen psykologhjälp.
Familjehemmet ligger på landet och Christina bor i en friggebod på tomten. Hon säger att hon inte får lov att sova över hos kompisar och hon får inte ha egna pengar.

Hon har ingen sysselsättning på ­dagarna. Den kurs hon gick i en av kommunens skolor har hon hoppat av.
Omvårdnaden har många brister ­enligt Elin.
– Det mest akuta är att hon inte har kläder på kroppen. Bara ett par utslitna byxor och några t-shirts. Jag har sjukpension och tog mina allra sista pengar och köpte byxor åt henne. Jag har påtalat det här fem-sex gånger men de säger att det är sådant som fosterfamiljen ska stå för.
Nu berättar Christina dock att hon fått en vinterjacka.
– Jag fick välja mellan att få den i julklapp eller att arbeta av den genom att laga mat. Och då valde jag att laga mat, säger hon.
Nu lagar hon mat åt familjen. Där ingår nu också en annan ung person som är familjehemsplacerad.

Christina berättar också att hon gick igenom en abort när hon var 17 år.
Hennes högsta önskan är att få komma hem. Men det fungerar inte att bo hos Elin och därför är båda inne på att hon kunde ha ett prova på-boende och visa att hon klarar det.
– Jag har sagt att det går att bo hos mig en period men sedan måste hon ha egen lägenhet, säger Elin.
Hon har många gånger pratat med social­tjänsten om dotterns situation. Även om att få byta till ett prova på-boende.

– De säger bara att det får vi diskutera och det får vi diskutera. Jag vet inte vilka de ska diskutera med.
Med några månaders mellanrum gör socialtjänsten besök i familjehemmet. Men när man efteråt träffat Christina har hon blivit arg.
– Jag har fått höra att hon (fostermamman) talat om saker som inte stämmer. Om att vi är överens. Vi är som hund och katt.
Hon har nu gjort en anmälan till ­Inspektionen för vård och omsorg.

Mamman tror att Christina skulle klara ett eget boende.
– Hon har kompisar. Klart att ibland­ går de på krogen men det är fullt ­naturligt. Och hon är jätteduktig på att laga mat.
Christina tror också att det skulle gå.
– Jag är 18 år och myndig. Jag vill ­kunna visa att jag kan bo i en prova på-lägenhet i Lidköping. Då skulle jag bli jättemycket bättre.
Fotnot: Christina och Elin heter egentligen något helt annat.

Socialchefen säger:

Socialchefen: ”Ofta en konflikt i botten”

Socialchef Marianne Olsson säger att det är mycket viktigt att det finns en bra dialog mellan den som är familjehemsplacerad och dennes socialsekreterare.
Men ofta finns det en konflikt i botten där man drar åt olika håll.

Marianne Olsson, socialchef i Lid­köping.

Marianne Olsson, socialchef i Lid­köping.Foto: Sandra Hultman
Socialchef Marianne Olsson kan inte uttala sig om det enskilda fallet men bekräftar att hon känner till det.
• Vilka möjligheter har en familjehemsplacerad ung person generellt att få ­flytta om man vantrivs?
– Den första förutsättningen är att socialsekreteraren har en tät kontakt med den unge. Det ska vi ha med besök och på telefon och inte bara med familjehemmet. Då har barnet chansen att ta upp de frågor som är aktuella.

Enligt lagen är socialtjänsten skyldig att redovisa för ärendet inför socialnämnden var sjätte månad.
– Ofta räcker inte det utan man tar upp det varje månad för det händer saker hela tiden. Så har också skett i det här fallet.
• Lyssnar man och tar hänsyn till vad den unge säger och tycker?
– Man måste lyssna väldigt noga. Men ofta är det en intressekonflikt. Man tycker olika. Man måste jobba i så bra samverkan som möjligt och ha en bra dialog. Annars blir det jättebesvärligt för barnet, säger Marianne Olsson och jämför med hur föräldrar kan strida om rätten till vårdnaden av ett barn.

Om en person är omhändertagen enligt Lagen om vård av unga (LVU) kan man begära att få ärendet omprövat. Då ska det tas upp i socialnämnden. Marianne Olsson är förhindrad att ­svara på om så skett också i det här fallet.
– Men om man känner att ingen lyssnar och det är något man inte tycker är rätt är det vår skyldighet att upplysa om att då får man klaga hos vår inspektionsmyndighet (IVO). Då får vi yttra oss och utreda vad som hänt.
• Vilken skyldighet har den som har ­familjehemmet att förse den som är placerad med kläder och annat nödvändigt?
– De ska sköta om barnet som om det var deras eget. Det gäller mat, kläder och annat och det ska bedömas utifrån barnets behov. Om barnet är över 18 förekommer det i alla familjer att man överlåter ansvar till barnet.

• Har barnet rätt att ha pengar som man själv bestämmer över?
– Om barnet går i skolan och får studiemedel eller det gäller barnbidrag ingår det i fostran att man får ta ansvar för att köpa kläder med mera.
• Men om fosterföräldern själv bestämmer över pengar och inköp?
– Generellt är det inte så man borde göra utan det borde vara en dialog om hur barnet ska klara att sköta sina pengar. Man ska uppfostra till ansvarstagande.
• Vilka möjligheter finns för kommunen att låta unga få testa att klara ett eget boende?
– Så sker ofta när en placering ska avslutas. När man inte kan flytta hem utan behöver en egen lägenhet. Det är behovet som ska styra. Men det är svårt för alla ungdomar att flytta hem­ifrån. Ofta bygger man in ett stöd som passar varje enskild.


Lagen säger att man skall höra barnen.  Men vad hjälper det? Den här tjejen är 18 och ingen verkar höra henne. Vet inget om ärendet i sig men jag vet att man inte kan bära någon som inte vill gå. Vill hon inte så är möjligheterna för  henne att lyckas förmodligen bättre i egen lägenhet med stöd.
 
 
 
 
 









söndag 15 december 2013

Kriitk men vad hjälper det?

Då blev det kritik i ett av de ärendena runt en av de små pojkarna som flyttades hem Kristianstad Det är ärendet jag lyfte i brev 41


Förfarandet fick såväl barnhälsovård som läkare och socialtjänstens egna experter att reagera. Detta eftersom pojken visat ångestreaktioner i samband med umgänge med mamman. Bara från Kriscentrum i Kristianstad, som behandlar barn och vuxna med traumabeteende, gjordes tre anmälningar.  
IVO kritiserar också att nämnden gjorde sin bedömning utan att tala med pojken eller på annat sätt klarlägga hans inställning vilket är en allvarlig brist.
IVO skriver att ”det saknas analys och bedömning utifrån barnets bästa inför beslut om att avsluta familjevården.”
 
Vidare tycks uppföljningen av familjehemsvården ha varit bristfällig och få hembesök gjordes.
Inspektionen för vård och omsorg finner det också anmärkningsvärt att uppgifter om allvarliga symtom hos barnet samt ifrågasättande, från nämndens sida, om familjehemmets agerande står utan analys.

IVO listar nu åtta punkter som Kristianstads socialnämnd senast den 31 mars nästa år ska ha åtgärdat. Om så inte sker kan ett föreläggande förenat med vite utfärdas.

 Men vad hjälper det? Inga krav på att han skall tillbaka. Att belutet skall ändras, att felen som gjorts ärendet skall rättas till. Man skall bara säkerställa att det inte händer igen.
Visst hotar de med vite men jag tvivlar på att det kommer att bli något. Pojken är och förblir borta.

Jag anser inte att så mycket förändrats överhuvudet taget sedan granskningen tog s över av en annan instans. Det är vad jag försöker få en ändring på. Det måste bli krav på sanktioner, Grova, hårda, kostsamma sådanna och så skarpa att det skämmer kommuner från att göra fel.
Det måste blir krav på rättelse även i de enskillda ärendena inte bara vad gäller formalia eller dokumentation.
Det som ändå är skönt är att  kraven på att barn skall höras blir allt starkare och starkare och kritiken för att låta bli likaså.


lördag 14 december 2013

Själv mord

Blev chockad när jag läste att det var så många som 28 i veckan som tar livet av sig.
http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/familj/article18018250.ab
Jag visst faktiskt att det var den vanligaste dödsorsaken för killar under 15 här står det för män och pojkar under 35 år.
Att förlora en pappa, ett syskon eller ett barn i självmord är en personlig katastrof för den som drabbas, men också en nationell katastrof med tanke på hur många som berörs. Bakom varje siffra finns ett liv som kanske kunde ha räddats – och anhöriga som drabbas av livslång smärta.
År 2012 handlade sju procent av Bris stödkontakter med barn om självmordstankar - ett tabubelagt område som omgärdas av rädsla hos såväl barn som vuxna. En konsekvens av svårigheten att prata om ämnet är att efterlevande värjer sig för att söka professionellt stöd. I de fall där stöd finns är det ofta bristfälligt, en stor grupp barn och vuxna får därför svåra psykiska besvär som hade kunnat förebyggas. En nationell studie (Pernilla Omerov och Ullakarin Nyberg) visar att föräldrar som miste ett barn (15 till 30 år) genom självmord mellan 2004 och 2007 löper stor risk att utveckla ångest, depression, kroniska skuldkänslor, mardrömmar, självmordstankar och rädsla för att en anhörig ska dö. 
 
 
En intervjustudie med syskon som mist en bror eller syster genom självmord (Rosanna Pettersen), liksom Bris och Röda Korsets arbete med familjer, visar att unga ofta blir bortglömda i förlusten. Samtidigt som föräldrar och andra närstående är mitt uppe i sin egen kris är barnen helt utlämnade till de vuxna för att få hjälp. Många av de föräldrar som deltog i den nationella studien önskade, och saknade, professionell hjälp för syskonen till det döda barnet.  

Vi behöver nationella riktlinjer och rutiner för hur samhället ska bemöta och ge stöd till människor som mist en närstående i självmord.
Efterlevande, såväl barn som vuxna, måste få snabb tillgång till professionellt och likvärdigt stöd, oavsett var i landet de bor.
Ökade resurser för att sprida kunskap om suicidefterlevandes akuta och långsiktiga behov behövs.
Personal inom hälso- och sjukvård behöver kompetensutveckling för att kunna göra kvalificerade bedömningar av efterlevandes stödbehov.
Särskilda insatser inom primärvård och elevhälsan för att fånga upp och möta barn som drabbats av traumat att ha förlorat en närstående via suicid måste finnas.
Självmord upphör inte för att vi blundar och tiger. Arbetet med att förebygga självmord är livsviktigt – men lika viktigt är att vi har resurser och kompetens att ta hand om dem som blir kvar.
 
När jag läste sköljer  det minnen över mig. som när en av mina kompisar hittade sin bror som skjutit sig. Han hade gått hem i förväg och tjejen hade just gjort slut. Han var depprimerad men hon hade ingen aning om att det var så illa. Hon berättade att minnet satt krav fast det var städat. Hon klarade inte att gå in i detsär rummet utan det slutade med att de sålde huset. Hur hon lastade sig själv, frågade sig varför hon inte slog följe, varför hon inte gick hem tidigare, om hon kunnat påverka, stoppa honom. Vi talade mycket om det och hon sa att det var så skönt att jag inte backade utan hon fick prata om, älta äen lågt efter då alla andra tcykete att hon borde ha gått vidare.

Eller då jag sjöng på begravningen för en kille i skolan som hängt sig. Han var 14 och man tror att han skulle lura systerrn men det gick fel. Han brukade lägga isg ki konstiga ställningar och då hon kom och försökte väcka honom spelade han död. den här gången hängde han ifrån trappen. Men vaknade inte upp och ropade gick du på den... Det var hon på 9 år som hittade honom. boilden av honom hängande där i trappen kommer väl alltdi att finnas kvar på henes näthinna.

Eller kompisen som blev uppringd av en annan kompis som kommit hem och hittat sin papa hängande. Min kopis fick springa dit och var den som fick ringa alla samtal och samtidigt trösta. föräka plcoak ner se om det fortfaraden fanns liv i, men utan att lyckas. Både han och kompisen var 16 år och skulle just börja livet. Inget ar liksom viktigt efter det.

Jag läste böcker om det och det stod att det viktigaste var att orka, våga fortsätta tala om den som var borta. Den beskrev hur en mamma vars son skutit sig, efter ett bra tag under en städning hittat en litet litet ben bit från sonen. Hur makabert det än kan tyckas så blev det det den käraste ägodelen.
Tror att det är mycekt runt detta som behöver diskuteras. Lyftas, belysas som det avslutas med i artikeln man behöver både med att förebygga självmord – men lika viktigt är att vi har resurser och kompetens att ta hand om dem som blir kvar.

Våga säga ifrån

Hittade ett klipp som florert runt ett tag. http://nyheter24.se/nyheter/internet/758525-svart-kvinna-oser-hat-over-vit-se-vilka-som-vagar-bry-sig Ett test En svart kvinnlig skådespelare låtsas vara frisör och en svart kille kommer in som hon stöter på. Han visar sig ha en vit flickvän.  Hon börjar häva ur sig både det ena och det andra och det går ut på att se hur många av de andra kunderna som vå¨gar reagera.

En av kvinnorna som reagerade säger att hon är uppfostrad att reagera, uppfostrad att säga ifrån om hon ser något som är fel.

Den sista damen får henne t.o.m att be om ursäkt. Hon tvingar inte utan övertalar för att hon, skådespelaren,  skall kunna sova om nätterna.
Underbart.

Tänk om vore sådana lite mer till mans. Tänk om vi skulle våga säga ifrån, protestera. Jag tror att världen skulle se annorlunda ut då.

fredag 13 december 2013

Övervakning och LVU utan grund

Det första jag hörde på radion i morses  var om en autistiskt pojke från Torsby som kommunen inte ville stötta på sin skola längre. De ville flytta honom Linköping. Då mamman protesterade togs han helt sonika ifrån henne. Han placerades i fosterhem och fick inte träffa sin mamma på ett år.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5732463
Sedan fick de ha telefon kontakt men alla dessa var avlyssnade. Då de kom på honom med att ringa sin morfar så hotades han. 

Jag blir så arg och ledsen hur kan man göra så? Att vägra flytta sitt barn tiotals mil är väl inte skäl för LVU. Det är väl inte skäl för umgänges begränsning eller samtalsövervakning. Mamman överklagade och rätten dömde kommunen till att ta bort begränsningen men ändå togs den inte bort förrän ett år sedare.

Som jag säger och har sagt det händer inget så länge det inte blir några konsekvenser. Men är det så här det är tänkt att vara? är det så här man skall behandla föräldrar och deras barn?

torsdag 12 december 2013

Vi och våra traditioner

Fattar inte att någon inte snart sätter ner foten. Vi förlorar snart alla våra traditioner om vi fortsätter som vi tillåter att det gör.
förra året fick man inte ha pepparkaksgubbar, nu är det tomtar.
http://www.expressen.se/kvp/skolan-infor-forbud-mot-tomtar-i-luciatag/
Man får inte vara i kyrkan på avslutnign jo om man inte sjunger psalmer och prästen låter bli att välsigna någon. Tänk att man kan vara så rädd för en välsignelse. Vad skulle den skada?
Ändå välsignar vi varandra så fort någon nyser för vad betyder prosit? Översatt på engelska: god bless en önskan om god bättring.

Snart får vi väl inte sjunga nationalsången på nationaldagen.

När skall folk säga ifrån?
Hur länge skall vi tillåta att man urholkar vår historia och bakgrund? Tar ifrån oss vårt arv?
Jag anser att vi skal slåss för det som är vårt.

Det handlar inte om att vara emot andra kulturer, religioner eller livsåskådning eller ta ifrån dem sitt. Men vi skall väl heller inte ge upp vårt eget.
Jo vi skall vara så öppna och till mötesgående att vi avsäger oss det som är vårt, vår kultur, historia och traditioner.
men det handlar väl om att inte begränsa andra men inte genom att begränsa oss själva.
Ingen annan religion kommer att minska sin utövning bara för att vi tar bort våra traditioner.
Ingen far illa utav att höra om historian i det land man bor i. Ingen mår dåligt av att få kunskap om hur kulturen här uppstod eller varifrån våra traditioner kommer eller varför de utövas.
Vad skadar det att få veta varför man firar det vi firar i det land man valt att flytta till?
Varför de traditioner finns som finns.

Det värsta är tycker jag att det är inte de som vi avsäger oss alltihop för som begär det utan oftast är det svenskar som står på barrikaderna och hävdar att vi skall göra det för andras skull, just de som själva inte ens ber om det.

Lika fel hamnar vi i diskussionerna om åsiktsfrihet, utifrån demonstrationerna i Lidköping förra helgen. Vi har åsikts frihet och den är så viktig att vi t.o.m tillåter människor som trycker ner andra att få sprida sina åsikter. Om de förtrycker andra så anser jag att de försbrukat sin rätt att komma till tals.


Sedan ang. Lucia, I västervik får föräldrarna t.o.m betala för att se sina barn framföra Lucia tåget.
http://www.expressen.se/kvp/tvingas-betala-for-att-se-sina-barns-luciatag/
Skolan har hyrt in sig i en lokal som är så dyr att föräldrana får betal entre för att de skall ha råd att vara där.
Undrar hur de får ihop det med att skolan inte får kosta. Visst de hävdar att det är frivilligt men stackars den mamma eller pappa som inte har råd att gå. Stackars det barn som inte får visa upp sig för att det de gör plötsligt kostar pengar.
Som sagt när skall vi sätta ner foten. Starta upprop för det som vi står för och som så många andra som kommer hit anammar och tycker om och uppskattar? Det får bli någon annans jobb men jag skriver gärna på och går gärna med i tåget...

onsdag 11 december 2013

Ännu ett svar

 Då har jag fått svar igen ifrån regeringskansliet.
 
Bästa Ewa,
Tack än en gång för ditt brev som inkom till Socialdepartementet den 20 november. Socialstyrelsens uppdrag att kartlägga i vilka situationer och i vilken utsträckning socialnämnderna väcker frågan om nationell adoption av barn som är eller kan komma att bli placerade i samhällsvård, ingår i 2013 års regleringsbrev. Det hittar du via nedanstående länk: http://www.esv.se/sv/Verktyg--stod/Statsliggaren/Regleringsbrev/?RBID=14674 Har du vidare frågor är du varmt välkommen att höra av dig igen.
Med vänlig hälsningAnna CloseBrevsvarare för barn- och äldreministernSocialdepartementetRegeringskansliet
 
Har inte hunnit kolla vad som står där men mina berättelser fortsätter.

tisdag 10 december 2013

Umgänge för vem?

Är med i en grupp mot mobbing. råkoll med Pipping.  Lisbeth var en av dem som stöttade oss mest i början. Nu skriver hon på sin blogg om umgängen http://rokokoll.se/?tmp=391895
Vem är umgängen til för?
Jo föräldrarna.
Så bra skrivet.
Det handlar om två barn och hur deras umgägen ser ut. Gå in och läs dem.

Om umgängen var för barnen skull skulle de se helt annorlunda ut. De skulle utgå ifrån barnen inte ifrån deras föräldrar. Barn skall ha rätt till sina föräldrar missförstå mig inte men umgängena skall utgå ifrån barnen och deras behov.

Man skall tänka på att det inte, i de allra flesta fall, handlar om föräldrar med en god föräldra förmåga, fungerande föräldrar som kalrar av att se till sina barns behov.
Det är därför jag vill att man skall säkerställa att det verkligen är så, att det inte finns föräldra förmåga. Att det är uteslutet att de klarar av sina barn. När man konstaterat det skall man sedan utgå ifrån barnen, ingen annan.

Jag har också berättelser där barn med all tydlighet visar att barnen inte vill, de stampar i golvet säger vill inte, vägrar gå upp, klammrar sig krampaktigt fast i sängen, vägrar äta, sätta på sig kläderna eller vägrar sätta sig i bilen då de skall åka på umgänge men aldrig annars. Barn som kräks då de skall åka eller får ont i magen eller hvudet.  De vet att om de är sjuka kanske de slipper.
Jag vet familjehem som talar om att barnen har feber och får frågan hur mycket innan man ens kan tänka sig att ställa in.
Jag vet barn som vill träffa sina föräldrar men där föräldrarna vägrar och då blir det inget umgängen men om föräldrarna vill så blir det umgänge hur illa barnen än mår.

Så umgänget kan jag bara hålla med om är inte för barnen utan för föräldrarnas skull.

måndag 9 december 2013

Kunskapstestet Pisa

Ja det har väl inte undgått någon att Svenska ungdommar presterat dåligt i jämförelse testet för skolan.  Maciej Zaremba kommenterar det i en artikel idag.
http://www.dn.se/nyheter/sverige/maciej-zaremba-hur-kunde-sverige-utarma-sin-lararkar/
Han skriver:
Det är inte den svenske lärarens skuld om hen är så illa rustad. Den lärarhögskola som staten haft att erbjuda efter år 2000 kan bäst beskrivas som akademisk slum. Har kandidaten riktig otur kommer hon ut utan att behärska något ämne och utan att någonsin ha stått framför en klass. Otroligt, men sant. Sverige måste ha varit det enda landet i Europa där man kunde bli lärare utan att ha lärt sig att undervisa. Och därefter, i klassrummen, blev den arme lämnad ensam med sin otillräcklighet. Ingen besökte hans lektioner, anmärkte på missgreppen, gav stöd och tips och råd. Hade det varit en fabrik kunde man söka know-how hos verkmästaren. Men på en svensk skola är det inte säkert att en rektor har ett hum om hantverket. Han är kanske inte ens lärare till yrket.
I Finland eller Polen kan ingen bli rektor som inte är erfaren pedagog. Lika otänkbart är det med lärare i matte eller fysik som inte har examen i dessa ämnen, plus didaktisk skolning. I Sverige, däremot, har man efter 1997 kunnat hämta lärare och rektorer från gatan. Detta var en helt unik ordning, tillkommen efter önskemål från Kommunförbundet, som menade att alla statliga krav på lärarens kompetens kränkte det kommunala självstyret. Facit: i dag saknar nästan varannan lärare i matematik och fysik specialkunskaper i dessa ämnen. De skulle inte släppas över tröskeln till ett polskt eller finskt högstadium. Behövs det fler förklaringar till Pisa-resultaten?
 
Är utbildad lärare själv så jag är mycket väl medveten om hur det är på utbildningen. Eftersom de flesta utbildningar i Sverige, däri bland lärarutbildningen, skall vara forskningsbaserade så handlar det om att skriva rapporter.
Du skall efter avslutad utbildning kunna skriva och läsa en vetenskaplig rapport. Du skall kunna opponera på den. Varför? Jo ifall någon sedan skulle vilja forska i ämnen runt skolan för där saknas forskning.

Det innebär att man väljer ett ämne att skriva om och sedan skall man skriva en vetenskaplig rapport om det. du skall ha ett tydligt syfte med den och knyta an till tidgare forkning. Man skall tala om vad man kommer fram till och hur och varför de slutsatserna dragits. Det skall sedan diskuteras och redovisas om syftet uppnåtts. Man hinner några sådana rapporter per termin. Det tar flera veckor för varje rapport, tror att vi hade sex till åtta veckor på oss per rapport. Det innebär 2 -3 rapporter per termin.
Sedan skall man opponera på varandras rapporter. Dvs kritisera saker i dem. Mest handar det om att man inte skrivit med rätt avstånd, skrivit källor på rätt sätt eller glömt dem helt. Om man skrivt citat tecken eller eller citerat rätt. Man skall titta på svagheter i diskussionen runt ämnet och tala om hur man knytit an till tidigare forkning. Sedan hur man lagt upp den och om man besvarat syftet i rapporten, hur utformats, dvs formalian. Det blir viktigast att skriva den rätt, inte vad den handar om.
obs skall väl tillägga att det är min åsikt.

Massor av tid gick åt att informera oss om hur och var  vi skulle hitta all denna information vi sedan skulle sammanfatta i rapporten. Vi fick massor av sidor rutn hur det skulle stå, rätt radavstånd, vad som skulle stå i sidhuvud och sidfot, hur man skulle föra in innehållsförteckning och länka till rätt sidor. Det var det man sedan betyg satte, hur väl vi lyckats i att skriva rapporten.

Om du lär dig att skriva en rapport rätt kan du skriva om vilket ämne som helst, passera utbildningen och få godkänt. Men gör det dig till en bättre lärare?
Vad hjälper det när jag står där inför en klass måttligt intresserade elever sista lektionen en fredag, då alla helst vill gå hem?

Vad hjälper det när tiden inte räcker till då man helst vill planera lektioner, roliga sådana, inspirerande sådana men belägras av utvärderingar som skall skrivas, prov som skall rättas, utvecklingssamtal och orosanmälningar. En orosanmälan skall t.ex skriva i tre steg. Allt skall dokumenteras. Varje gång skall den dras igenom arbetslaget och godkännas av både rektor och vårdnadshavare. Du skall hinna träffa dina handledarelever, följa upp de som har det jobbigt, inte är där de skall, inte hänger med. Du skall ha kontakt med hemmet. du skall hinna med samtal och träffar i och med arbetsgruppen och i vissa fall även psykolog och kurator. Du skall hinna med anti mobbing samtal och planering och arbete för att förhindra mobbing. Mitt i detta skall du hitta inspiration för nya lektioner.
Det kan vara nog så svårt att hitta inspirationen för roliga givande lektioner och det hade varit guld att kunna gå tillbaka till utbildningen och ta skåpmat därifrån, men den finns inte. Vi skrev ju rapporter. Skrev om hur det skulle bli, hur vi trodde att det skulle vara, Om hur andra tänkt eller jobbat och varför.  Det var väl det enda som gav lite inspiration om man valde rätt person att skriva om. Man kunde lika gärna upptäcka att det var en pedagog eller pedagogik man aldrig skulle vilja jobba med.

För mig,  handlar det mer om att lära sig skriva rapporter inte om att utbildas till lärare. Det har jag kritiserat.  Den enda träningen i det får man på praktiken. Den ser olika ut beroende på vem man får som handledare. Sedan är den tiden inte så lång samt den är styrd. Man måste göra den i två stadier. dvs på på hög och låg stadie. Även om du inte kommer att jobba mer än på det ena. även om du inte blir behörig på mer än ett av dem. du måste idag ha två ämnen och måste praktisera på båda men jag har bara ett ämne så det blev lite konstigt.

Jag tyckte att den mesta tiden gick åt att leta underlag och bakgrund åt dessa rapporter eller essäer (Liknande som istället skrivis på vissa skolor) De flesta lektioner är det frivillig närvaro på. Väldigt få var det obligatorisk närvaro.

Jämför nu det med utbildningen till socionom. De har heller inte obligatoriska närvaro krav. Det innehåller inte alla delar man kommer att jobba med. Stora delar saknas om du inte väljer till dem frivilligt. T.ex inge runt barn eller deras utveckling. De skall också skriva vetenskapliga rapporter eftersom de också skall vara en vetenskaplig utbildning.

Jag anser att hela den här forskningsbaserade utbildningen är fel. Du blir bara bra på det du skriver om det du väljer att djupdyka i. Möjligen får du lite insyn i de ämnen du skall opponera på.

Jag håller med Maciej:
Forskare som tidigt larmar om förfallet får mycket svårt med anslag till sin forskning. Deras kollegor behöver inte ens läsa vad de skrivit för att veta hur fel de har.
Det är skrämmande att se hur snabbt det uppstår konsensus om att den som går emot det för ögonblicket härskande tänkandet måste vara litet tokig.
 
I ett land som tror sig avkristnat men där väckelsen bara slumrar under ytan är det mycket effektivt att antyda att den som är av radikalt annan åsikt (kanske sig själv ovetande) går det ondas ärenden. Dylika argument vinner kanske inte debatter, men de skapar ett klimat som avskräcker vettiga människor från att ta till orda. Och då kan en ganska liten grupp trosvissa få oproportionellt stort inflytande.
Detta var mer än påfallande i debatterna om förträngda minnen, styckmordrättegången och Quick-fallet. Kritikerna tillskrevs de skummaste motiv. Vem vill försvara sig mot argumentet att man tar lätt på övergrepp mot barn? Hyser sympati för styckmördare? Medan de som varnade för att ”reformpedagogiken” (låt barnen söka kunskap själva) skulle haverera skolan fick veta att det nog var sadisten Caligula som var deras ideal.
Och tänk, det lyckades. Sverige tappade huvudet. Några accepterade den falska motsättningen mellan kunskap och frihet. Andra vägrade att delta i en debatt där de först måste förklara att de inte är barnaplågare. Ännu andra fann det klokast att inte framstå som alltför oresonliga.
 
Är det så det är? Man tystar de som kritiserar det som i grunden är fel?
Vi lobbar och kämpar för att få upp felen till ytan men kallas lätt rättshaverister men är vi det?
En rättshaverist är en som kämpar för kämpandets skull vi kämpar för de utsattas. Det kostar men vi kämpar ändå. vi tystas men vi kämpar ändå. vi är uttröttade men vi kämpar ändå. gud hjälpe oss att vi inte slutar kämpa innan  vi lyckas. Lyckas att få Sverige att tappa huvudet, erkänna att systemet kanske inte fungerar som det var tänkt, inte blev så bra som det skulle vara. Erkänner att det behöver rättas till för barnens skull, för medborgarnas.

söndag 8 december 2013

Bill Gates 11 budord

Hittade en liten lista där en av världens rikaste män, Bill Gates talar om hur man skall lyckas.
Bill Gates 11 budord till ungdomar som vill lyckas:

1. Livet är orättvist, vänj dig....
2. Världen bryr sig inte om ditt själv­förtroende. Världen förväntar sig att du ska prestera något innan du kan luta dig tillbaka och må bra.
3. Du kommer inte ha en fet månadslön direkt efter gymnasiet. Du kommer inte att bli VD med fin bil innan du förtjänar det.
4. Om du tycker att din lärare är jobbig: Vänta tills du får en chef.
5. Att jobba i gatukök eller som städare är inte under din värdighet. Dina far- och morföräldrar hade ett namn för det – de kallade det för möjligheter.
6. Om du strular till det: Skyll inte ifrån dig, lär av dina misstag.
7. Din skola kanske inte tror på vinnare och förlorare, de kanske ger alla nya chanser hela tiden. Detta liknar inte någonting i det verkliga livet.
8. Innan du var född, var dina föräldrar inte så tråkigt som de är nu. De blev sådana för att de måste betala dina räkningar, städa efter dig, tvätta dina kläder och lyssna på dig när du pratar om hur cool du tror du är. Så innan du räddar regnskogen från parasiter som dina föräldrars generation, prova att avlusa garderoben i ditt eget rum.
9. Livet är inte uppdelat i terminer. Du kommer inte ha några sommarlov och väldigt få arbetsgivare är intresserade av att hjälpa sina anställda hitta sig själva. Gör det på din egen fritid.
10. TV är inte på riktigt. I verkliga livet måste folk faktiskt lämna kaféet och gå till jobbet.
11. Var snäll mot nördarna. Chansen är stor att du kommer att jobba åt en.


Ja mycket stämmer eller är värt att tänka på.