Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

söndag 19 oktober 2014

Hur man pratar med barn

Att prata med barn som utsats för övergrepp är inte lätt. I Borås  satsar man nu på ett barnahus. http://www.bt.se/nyheter/boras/hur-far-man-utsatta-barn-att-prata(4497088).gm
När barn utsätts för övergrepp finns det ofta inga andra vittnen än barnet själv. Barnets berättelse är helt avgörande.
Men det handlar om svåra saker, det mest skamliga och hemliga man kan tänka sig. Hur får man barnet att berätta?
– Ibland tar det tid att skapa förtroende. Men det är förvånansvärt många barn som pratar redan i första förhöret. Egentligen är det kanske inte så konstigt, barnet får ju fullt fokus från en vuxen som verkligen vill lyssna. Och barnet har oftast en motivation att berätta, och kanske är det skönt att få berätta för en neutral person, säger Eva Häger.
Extra svårt är det med de allra minsta barnen, de som bara är tre-fyra år gamla. Så små barn har svårt att berätta självständigt om en händelse, men det är vad domstolen kräver.
– Sexuella övergrepp är särskilt svåra. Små barn har ju inte ord för att beskriva sådant, säger Jeanette Benediktusson.
Barnförhörsrummet finns längst ner i en av de många korridorerna i polishuset – egentligen är det två rum. Det ena ser ut som ett litet konferensrum med en tv-skärm på väggen. Därifrån kan åklagare, försvarsadvokat och utredare följa förhöret.
I det andra rummet sker själva samtalet. Det känns rymligt och tomt – två stora blå fåtöljer, ett litet bord och en matta på golvet, det är allt. Gardinerna är fördragna. På bordet finns en kanna vatten, plastmuggar och pappershanddukar.
Ingenting här avslöjar att det är ett rum för barn. Så måste det vara.
– Vi vill att det ska vara ett neutralt rum, inte så mycket intryck. Barnen ska inte bli uppspelta eller intresserade av något annat, säger Jeanette.
 
Sedan följer en fin beskrivning runt deras arbete. Mycket läsvärd och man kan lära sig mycket runt att tala med barn även om  man inte jobbar just med utsatta barn. Alla som jobbar med barn har nytta av att läsa hävdar jag.
Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)