Familjehemmens vilkor

Är med i en grupp för familjehem.
Där pågår just nu en diskussion runt vilka villkor vi har och vad som behöver ändras. Har sammanfattat dem och skickat dem till mina kontakter i riksdagen.
Men lägger även ut en del här:
Visste ni t.ex. att vi har ingen fackförening som kämpar för våra rättigheter ex avlastning, semester och annat. Vi har ingen rättslig ställning, vi kan inte få vår sak prövad i domstol vilket är en mänsklig rättighet.
Rättigheter har vi inga vilket konstaterats i en uppsats http://faco.nu/pdf/Familjehemmens_rattsliga_stallning_Joes_Bjerg.pdf
Vi diskuterar fortfarande samma saker för 10-15 år sedan ang milersättning, vem ska skjutsa på umgänge, vem ska göra si och så.
Problemet är att det inte är ett jobb utan ett uppdrag vilket även är benämningen på en politikers jobb.Vi har inte lön utan arvode.

Den s.k. lönen som en del påstår är så bra, som vi enligt dem "lever flott" på har visst inte ändrats på 15 år.
Om man jämför med ett "barnhem/ungdomshem" som kan kosta i månaden 90.000 kr ,och vad får ett familjhem??? tycker att vi som " arbetar" som familjhem ska värderas lika mycket som så kallade "barnhem/ungdomshem". Ofta lyckas vi bättre. Vet att jag sticker ut hakan när jag säger det men det är vad undersökningar visar. Barn skall inte bo på eller växa upp på institution.

Det står i kommunförbundets rekommendationer att arvodet baseras på löneläget inom vissa vårdyrken, men vilket vårdyrke har en ingångslön på 5208 kr????
En familjehems mamma skriver att hon för att komma upp i en barnskötarlön behöver ha tre placeringar vilket få orkar.
Det är ju inte våra egna som vi själva uppfostrat utan ofta barn med mycket i ryggsäcken. Inte alltid orsakat av dem själva utan andra men de lever med såren av det.

Som en beskriver det:

När det gäller kontakten med soc.myndighet.,bio-föräldrar o deras släkt mm så betraktar jag det som ett jobb..för det upptar så mycket av den tid som jag istället skulle ägna åt våra barn..MEN barnen de ska ha all kärlek o omsorg de kan få oavsett om de är fam.hemsplacerade, biologiska el adopterade..

Barn som ofta kräver att en person är hemma minst halvtid även om det står i lagen att man inte får leva på uppdraget. Som kräver extra besök hos Bup, läkare, psykologer, umgängen med familj, släkt och syskon och skjuts dit och hem. Kanske att en förälder är med i skolan.
Grundtanken bakom systemet bör väl ändå vara att man vill ta emot barn för att bli ett förstärkt stöd skall arvode, omkostnader etc. finnas för att man skall ha råd att ge barnen allt det som de behöver.


En liten fattig kommun (som kanske många gånger har fler barn i riskzon) har inte alls samma ekonomiska förutsättningar att stötta familjer, placera barn, utreda, utbilda och engagera familjehem än en kommun med stabil ekonomi.
Vi behöver en övergripande enhet som tar ansvar för både familjehem och placerade barn.
Ett regelverk med nån form av "bedömningsskala" som gör att det ska vara samma över hela landet.

Vi har flera gånger sett, hur samma kommun hanterar två (ganska lika) barn och familjehem helt olika - varför? Ena barnet får utrustning för tusentals kronor, andra barnet får avslag....
Ena familjehemmet får lönebortfall, reseersättning och "stöd" medan andra familjehem inte får något alls.

Som en fostermamma skriver:

Att vi gör detta för pengar är ett hån, vi i vår familj skulle ha det bättre ställt utan våra uppdrag med arga föräldrar, trasiga saker och sönderklippta kläder och möbler på köpet. Det finns en helt annan aspekt som gör att just VI valt att bli fam hem och det är hjärta värme och normal medmänsklighet. Skall det bli lag på civilkurage, borde det också skärpas till i familjehemsvården. Kanske skall kontrollen innan öka, kanske skall det vara en prövotid i början, men absolut skall det ställas mer krav på kommuner. HUR kan det skilja så mycket i ersättning från kommun till kommun? Är det inte Sveriges framtid vi fostrar? Tycker det är fruktansvärt när famhems barn inte får åka med på semestrar för att familjen inte har råd! Har själv tagit hand om sådana barn och man kan då fundera på hur viktig tryggheten och tillhörigheten egentligen var för de soc sekr som bestämde att barnet skulle flytta under 5 v istället för att följa med sina syskon och föräldrar. I mitt fall är släktskap och blodsband ointressanta, för hur behandlar vi våra ...

Om alla socialnämnder och tjänstemän följde de lagar som finns skulle vi ha en helt annan familjehemsvård, men så länge ersättningen till familjehemmen ska betalas med kommunernas skatteintäkter kommer alltid kommunens ekonomi sätta gränser... för vad våra lånebarn ska få kosta. Det borde inte betalas av kommunerna utan någon mer nationell kassa.
Allt för att undvika att man tvingas göra skillnad.

Som en fostermamma skriver:

De allra flesta av oss tar med barnen även fosterbarnen på semestrar både vinter och sommarsemestrar och det nästan helt utan ersättning för det skiljer otroligt mycket från kommun till kommun vad de tycker att barnen borde få. (har barn från olika kommuner) Ett av våra barn har häst vilket vi står för hela kostnaden. Men verkligheten är ju den att alla familjehem har ju inte samma möjligheter ekonomiskt. Så meningen är inte att man ska snåla på deras bekostnad men man borde få rimlig ersättning för det man gör. Räknar man ut sin lön per timme plus alla körningar till bup/vara med i skolan/köra till aktiviteter/umgängen/sönder slaget hem/ stulna saker/ Alla diskussioner med myndighets personer Det är ett JOBB. Det finns alltså ett stort behov av riktlinjer.

Men det viktigaste är ändå barnens rätt till familj, trygghet och kärlek. Mer vårdnadsöverflyttningar särskillt vad gäller små barn som placeras men även andra. Tex öppna adoptioner istället för uppväxtplaceringar. Då menar jag inte kortare placeringar utan de där man redan från början ser att det blir en uppväxtplacering.
Trygghet för barnet att veta att det får stanna där det är och ändå ha tillgång till sin biosida borde vara prio 1.
Det är här synen på familjehemmen måste ändras. Våra barn har två mammor och två pappor - det är vi och de är deras biologiska.
Vi är varken yrkesföräldrar, låneföräldrar eller välgörenhetsföräldrar - vi är bara föräldrar!
Bara för att vi gör ett jobb som de allra flesta av oss verkligen älskar så ska vi inte behöva skämmas för att vi får betalt. Men ett slag till klara riktlinjer så att det blir lika för alla barn i vårat land. En regelbok som gäller för att hjälpa familjehemmen och på det sättet hjälpa barnen.

I USA får man behålla ersättningen vid adoption och det skulle kunna vara något att ta efter för att åstadkomma detta med barnets rätt till en familj. Egna barn skaffar man ju efter vad man kan försörja, ...men om man tycker att man har kärlek och utrymmer för fler kanske man inte kan klara det ekonomiskt utan ersättning. Det är som sagt ofta krävande placeringar som gör att man måste gå ner i arbetstid. Fast när man sätter det på pränt låter det väldigt krasst.

Avslutningsvis som en annan mamma beskriver det:

om jag själv hade behövt växa upp som fosterbarn, hur hade jag velat att familjen pratade och tänkte om mig? Jag skulle absolut inte ha velat vara deras välgörenhetsprojekt, inte heller deras yrkesval (då hade jag hellre ...bott på ett barnhem), nä, jag är övertygad om att jag hade mått bäst om jag vetat att jag varit efterlängtad och älskad som en del i en familj på samma villkor som om jag varit deras biologiska barn...

Vi måste som en annan skriver få bort

"bara för pengar" stämpeln. Jag skulle gladeligen ta emot barn för endast barnbidraget om jag kunde, men det täcker inte alla extra utgifter s...om många placerade barn medför. Resor till och från umgängen, utredningar, bup, psyk osv. Jag har fått höra av en sniken handläggare som krävde kvitton för allt, att vi inte skulle ha tagit emot barn om vi inte hade råd att ta hand om dom med egna medel! Jag är inte miljonär, inte moder Theresa, däremot tycker jag att alla barn har rätt till ett värdigt liv. OM familjehem skulle ha en högre status i samhället tror jag att vi får större möjligheter att ta hand om barnen på det individuella sätt just de behöver för att växa och läka. Så länge barnen är ett "problem" och för många en form av flyttbar förbrukningsvara kommer vi vara en hög vänliga samariter. Den dagen vi reser oss, kräver respekt för oss barnen och för vårt uppdrag blir även risken för dåliga hem mindre, inget barn blir taget för pengarna, och barnen blir äntligen viktiga i samhället, precis som våra biologiska.

För att sammanfatta - Vi skall kämpa för att normer och värderingar kring fosterbarn, fosterfamiljer, biologiska familjer och socialtjänst skall förändras att familjehemssystemet ska handla om varken en ekonomisk eller ideell verksamhet utan en verksamhet baserad på normer såsom allas lika värde, sunt förnuft och äkta känslor!