Dominic

Just nu pågår ett ärende där soc på Gotland (tror jag det var) tog en pojke på flygplatsen i Göteborg. Mamman är Indier och pappan svensk. De var på väg till Indien dit de skulle flytta när man med polishjälp gick in och tog pojken.
http://www.varldenidag.se/nyhet/2011/10/17/Dominic-tvingas-till-nya-foraldrar/

Sedan började karusellen.
Tror att man mailat mig för två år sedan men jag hade för mycket för att orka just då.
Mer om bakgrunden kan man läsa t.ex. på http://www.barometern.se/ledare/kolumnister/hemundervisning-tydligen-ett-skal-for-tvangsingrepp(1786069).gm

Familjen ville inte att pojken skulle behöva gå i stora barngrupper och ville därför ha hemundervisning och sedan flytta till Indien.
I domen står det visst att soc är rädd för att pojken skall isoleras sociallt. Istället isolerar man honom från hans familj, hans nära och kära.
Vad jag förstått så har både skola, BVC och andra backat familjen och säger att det inte finns skäl.
Soc står på sig.
Nu hoppas man att indiska myndigheter eller regeringen går in och agerar. Det liknar nämligen ett ärende i Norge där de gick in.


Man tar pojken vad det verkar utan anledning, han får inte träffa sina föräldrar. De får bara tala i telefon 15 min i veckan första halvåret. Tillsist blir det en viss del av umgänge. Vid ett sådant försvinner pappan med pojken, han åker in.
Pojken har nu varit LVUád i två år och nu gör man vad man kan för att få bort föräldrarna.

Tar inte ställning åt något håll eftersom jag vet för lite om ärendet men det ser konstigt ut.
Det som får mig att ta upp det är att man nu har ansökt om en vårdnadsöverflyttning. Den brukar normalt inte göras förrän efter tre år och många gör den inte alls av rädsla för att föräldrarna skall känna sig undanskuffade. Här använder man sig av den för att få bort föräldrarna på allvar.
Återigen tolkar man lite som man vill när det passar.

Det slutar inte..

Ja kritiken fortsätter mot hanteringen inom socialtjänsten.
Denna gången är det Filipstad.
http://www.vf.se/nyheter/filipstad/svidande-kritik-mot-socialnamnden

Där utreder man familjehem i efterskott, efter det att man placerat barn där, man saknar som på så många andra ställen vårdplaner.
Hur skall man då veta vad vården skall leda till? Utredningar tar för lång tid och dokumentation saknas.

Jag anser att problemet ofta är tiden eller rättare sagt brist på tid men även en dålig utbildning och det faktum att lagen kan tolkas så olika.

Även Gävle får kritk.
http://gd.se/nyheter/gavle/1.3006901-socialstyrelsen-kritiserar-socialtjansten
då barn har anmält övergrepp har man nöjt sig med att tala med vuxna runt om och sedan lagt ned ärendena.

Socialstyrelsen konstaterar vidare att det förekommit att barn varit placerade i familjehem längre än två månader utan att några särskilda skäl dokumenterats.
Myndigheten ifrågasätter även om socialnämnden hanterar ansökningar från ungdomar på ett seriöst sätt när de vill ha en annan bostad med hänvisning till relationsproblem inom familjen. Det är inte tillräckligt att rutinmässigt hänvisa till familjestöd för att förbättra relationerna, menar Socialstyrelsen.
Även på flera andra punkter får socialtjänsten kritik, bland annat för att inte ha lämnat ut allmänna handlingar till föräldrar.
Sammanlagt kräver Socialstyrelsen att kommunen ska bättra sig på tolv olika punkter.

Kritiken kommer ”naturligtvis” som en överraskning enligt socialchefen.

Jag tycker att det säger en del om själva problemet. Att kommun efter kommun kan få så massiv kritik och alla blir lika förvånade. De är inte ens medvetna om problemen trots att de gör så ofantligt fel så att det resulterar i så grov kritik på förvaltning efter förvaltning.

Det står också om ensamkommande flyktingbarn. http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=83&grupp=10974&artikel=5123424
Som vanligt trodde man det värsta. De kommer nog hit för att sedan ta hit hela sin familj men så blev det inte. Bara en av tio tar hit sin familj.
Ensamma barn ofta med trauman utan en vuxen som kan guida dem in i vuxen livet. Många av dem placeras i familjehem men jag har hört om många kulturkrockar. Särkillt vad gäller äldre, tonårspojkar som har svårt att acceptera fostermamman som aktoritet.

Egna och andras

Tittade in hos en av mina favoritbloggare, det var ett tag sedan och hittade denna http://evalenaedholm.se/blogg/2012/05/som-mamma-ar-jag-inte-densamma-som-familjehem-och-till-mina-biologiska-barn-men-det-ar-nog-inte-pa-det-sattet-som-du-kanske-tror/
För de allra flesta är det nog så att man går in för arbetet som familjehem med hull och hår men jag tror inte att det är på det viset att man sedan skiter i sina egna för att man slutar. Även om det kanske känns så.
Jag gjorde också mer förrut då de små var här, känns det som men när jag tänker efter så är det inte riktigt så.
Men har man många barn så måste det praktiska fungera. Med många i familjen måste man ha struktur på det för att alla skulle hinna lära sig och hinna vara med. Då det bara är de egna tänker man ofta att jag hinner senare. Men struktur synns och märks. det gör inte allt det där man gör av bara farten eller det man gör utan att tänka på det.
Har som sagt känt det som om vi gör mindre nu då de små inte är här men så är det nog inte egentligen.
Tror faktiskt att vi gör mer, vi har ju i vissa fall bättre råd nu är det ju bara en. Sedan blir det nog lite så att man hittar på saker för att kompensera att han nu är själv, inte har någon att leka med naturligt, som då man har syskon.
Sedan gör man saker för att distrahera sig själv för att tänka på annat eller för att återuppleva trots att de inte är med.
Orsakerna är många men jag tror inte att man slutar engagera sig.

Tror att det är samma sak som; att jag har alltid upplevt mig själv som lat, tills en kompis sa du håller ju alltid på med något, du hinner alltid mer än alla andra har du fler timmar på dygnet än vi andra?
Jag var tvungen att fundera lite och kom på att jag gör en massa saker utan att tänka på det. T.ex. har jag svårt att titta på TV utan att ha något i händerna. jag stickar, klipper in kort eller något annat. Så är det nog med det mesta jag gör flera saker samtidigt, som de flesta mödrar. Sitter jag utan att göra något känner jag mig lat äbven om det kanske inte är så i realiteten.

Slutsatsen man gör så mycket utan att tänka på det.

Ett inlägg till i ADHD debatten

Ja ett tillägg till vad gäller ADHD debatten.
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/att-vagra-ge-diagnoser-ar-att-svika-barnen_7227035.svd

Vi använder diagnoser till att beteckna de de svårigheter som ställer till det i enskilda barns liv. Att förvägra dem diagnosen är att inte ta de svårigheter de har med att leva upp till skolans krav och förväntningar på allvar. Det är att svika barnen, skriver Bo Hejlskov Elvén, leg. psykolog och fackboksförfattare.

Senaste veckorna har debatten om adhd blossat upp igen. En av orsakerna har varit att det visat sig att barn födda i slutet av året har större risk (eller chans) att få en adhd-diagnos än barn födda i början av året (DN 10/5). Debattartiklar och bloggar har skrivits där man genast pratar om överdiagnosticering och diagnosticering av vanliga personlighetsdrag. Det har å andra sidan bemötts av bloggar och debattinlagor främst från personer med egen diagnos som beskriver sina egna erfarenheter av hjälp och stöd utlösta av diagnosen.
Jag känner att det kanske även behövs en tredje röst i debatten.

Adhd är en diagnos som ställs om en person inte klarar sig i livet på grund av svårigheter med uppmärksamhet, hyperaktivitet och impulsivitet. Det absolut viktigaste diagnoskriterium är dock att man inte klarar sig i livet.
Anställda i psykiatrin är inte ute på skolorna för att fånga aktiva elever med lasso för att ställa diagnos. De sitter ofta på sina kontor och väntar på att andra ska tycka att ett barn behöver utredas och därför skriva remiss till barnpsykiatrin. När man i psykiatrin får remissen måste man utgå ifrån att barnet inte klarar sig i vardagen. Det innebär att remisskriteriet är uppfyllt. Sedan måste man utreda varför någon har tyckt att barnet behöver utredas. Och på den grundval väljer man vilken diagnos man sätter.

Det innebär att det inte är psykiatrin som bestämmer vem som ska ha en diagnos utan oftast skolan, eftersom de flesta remisser kommer från skolan.
Och här kommer vi in på något väldigt spännande: Antalet remisser från skolan har ökat ständigt sedan 1970-talet. Personligen tror jag att det handlar om den utveckling skolan har genomgått sedan 1970. Jag började själv skolan i 1972. Vi hade en lärare som hette fröken Jensen. Hon hade inget förnamn. Hon undervisade utifrån läsebok för första klass och räknebok för första klass. Hon var tydlig och uppmuntrade inte kreativitet. Hon förväntade inte heller att vi kunde tänka själva eller ta ansvar för eget lärande. 1975 fick jag en ny lärare, Sven. Han hade inget efternamn. Han undervisade utifrån stenciler och försökte stimulera vår lust att lära genom utflykter till vattendrag och museer. Han förväntade dessutom att vi kunde reda ut konflikter genom att prata om dem.

Denna utveckling har fortsatt fram tills i dag, där vi ofta har åldersblandade klasser, ansvar för eget lärande och en skola som satsar på att utveckla abstrakt tänkande och perpektivtagande. Utvecklingen har varit nödvändig för Sverige, inte minst i övergången från industri- till kunskapssamhälle. Men den har inneburit att barn med uppmärksamhetssvårigheter, svårigheter att hantera abstrakt information samt att ta ansvar för eget lärande har fått betala ett pris.

När ett barns förmågor inom ett visst fält inte är höga nog för att leva upp till skolans förväntningar och krav har skolan ett problem. Det försöker man ibland lösa genom att anpassa undervisningen. Ibland väljer man att istället skriva remiss till skolpsykolog eller barnpsykiatrin. Skolpsykologens roll är i de fall att jämka ihop skolans krav och metod och barnets förutsättningar så att barnet kan uppnå läroplanens mål. Psykiatrins uppgift är en annan; nämligen att behandla barnet så att svårigheterna försvinner (om det går) eller informera skolan om vilken anpassning barnet behöver. Psykiatrins verktyg i detta arbetet är en diagnos. Om psykiatrin inte ställer diagnos på remitterade barn löser man inte psykiatrins uppgift.

För att komma tillbaka till den aktuella debatt: Barn födda sent på året får oftare en adhd-diagnos än barn födda i årets första månader. Det är i ljuset av det ovanstående inte så konstigt. Om diagnosen ställs därför att barnet inte kan leva upp till krav och förväntningar måste fler barn få diagnos när vi ställer högre förväntningar i förhållande till deras ålder och mognad. Det innebär inte att det finns en överdiagnostik bland barn födda sent på året. Det innebär att barn födda sent på året oftare än andra inte kan leva upp till skolans krav och förväntningar.
Det viktigaste är dock att förhålla sig till att vi använder diagnoser till att beteckna de de svårigheter som ställer till det i enskilda barns liv. Att förvägra dem diagnosen är att inte ta de svårigheter de har med att leva upp till skolans krav och förväntningar på allvar. Det är att svika barnen.

Om vi som samhälle vill minska antalet barn med diagnos måste vi ändra på de krav och förväntningar vi har från främst skolans sida. Eller bli bättre på att möta varje barns behov. Om de metoder vi använder i skolan och hemmen fungerar för det enskilda barn kommer vi aldrig att ställa någon diagnos.

Vi ställer diagnos när skolan och föräldrarna inte lyckas möta barnets förutsättningar i vardagen. Så adhd är inte något man har eller inte har. Det är en diagnos man kan ha eller inte ha. Uppmärksamhet, aktivitetsnivå och impulskontroll har vi allihop, fast i lite olika mängd. Därför är kritiken mot adhd-diagnosen meningslös. Man bör hellre kritisera samhällets och inte minst skolans bristande förmåga att möta varje barns behov. Diagnosen kan för den enstaka människan betyda skillnaden mellan att klara sig eller gå under.
BO HEJLSKOV ELVÉN

Jag plankade nästan hela men vill ni läsa allt får ni förlja länken.
Visst är det så; Skolan får inte stöd och hjälp för att möta elever i behov av stöd om det inte finns en diagnos. Men barn behöver i större mån stöd nu än tidigare eftersom kraven på dem ökar. Man måste alltså öka stödet till skolorna sedan kan man kanske se om diagnoserna minskar.
Men idag hör man ungarna säga då de stökar runt lite, ja jag har väl lite ADHD eller jag har lite damp. Det är som om man inte tar diagnosen på allvar och vem som helst kan ha eller få den. Det förlorar de som verkligen behöver den på mest.

Ansvar och Barns rättigheter

Ja hedern gick det bra med så det blir fotboll i dag också eftersom de gick vidare.

I dagens skörd av artiklar eller inlägg runt barn och deras rättigheter hittar jag
http://anneskaner.wordpress.com/2012/05/25/vem-tar-ansvar-for-barn-placerade-i-entrepenadhem-familjehem/
Hon skriver:

Regeringen måste ta ett större grepp om barn- och ungdomar som är placerade i samhällsvård. Det räcker inte med en halv miljard för att utbilda etc när lagstiftningen och ansvarsområdena brister. Inte minst rättssäkerheten för den enskilda. I fallet Donia 15 som dog i familjehemmet, ligger ärendet nu på Socialstyrelsens bord.

Britta Sundberg-Weitman (tidigare domare) skriver ”I princip har stat och kommun ett skadeståndsansvar, men i domstolspraxis ser det dystert ut. Du känner kanske till Marianne Sigström och hennes försök att få upprättelse i form av skadestånd för sin tvångsomhändertagna son Daniel. som dog efter att ha lämnats ensam åt sitt öde trots en serie epilepsianfall samma dag. Inte nog med att Marianne förlorade målet (Daniel kanske skulle ha dött även om haninte lämnats ensam, var motiveringen!) hon ålades också att betala kommunens rättegångskostnader med närmare en och en halv miljon.” Jag har skrivit om fallet i kap 10 av ”Sverige och rättsstaten på 2000-talet”.

I dagens SvD skriver Kattis Ahlström tillsammans med ett antal andra
Ge barn rätt att överklaga
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/ge-barn-ratt-att-overklaga_7232741.svd

Barnkonventionen är den senaste konventionen som fått en internationell klagomekanism dit barn kan vända sig när de nationella rättsystemen misslyckas med att ge dem upprättelse. Men Sverige har valt att inte delta. Vad väntar regeringen på? undrar 14 människorättsorganisationer.

Något som är centralt för efterlevnaden av de mänskliga rättigheterna är att det finns en möjlighet för individer att kunna ställa förövare till svars då kränkningar skett. Möjligheten att få sin sak prövad av en oberoende och opartisk instans är en rättighet i sig som är av grundläggande betydelse. Det kan säkerställa ett mer effektivt skydd av de övriga rättigheterna. Det tilläggsprotokoll till barnkonventionen som antogs i december 2011 innebär att det skapas en möjlighet för barn att föra fram klagomål till FN:s Barnrättskommitté i Genève när deras rättigheter kränkts och de nationella rättsystemen misslyckas med att ge dem upprättelse.
De avslutar med : Sverige ratificerade Barnkonventionen som ett av de första länderna redan 1990 och är en förebild för andra länder gällande barns rättigheter. Artikel 12 § 2 i barnkonventionen ger barn rätt att höras i rättsliga sammanhang vilket också görs i dag. Men svenska barn kan i dag inte själva, utan målsman, lämna in klagomål till myndigheter eller juridiska instanser. En internationell klagomekanism förstärker barns rätt att klaga.

Sverige är redan en del av de andra internationella klagomekanismer som finns för mänskliga rättigheter, till exempel konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Vi har tillsammans skrivit ett brev till regeringen där vi frågar när Sverige tänker ratificera tilläggsprotokollet. Vi uppmanar den svenska regeringen att snarast möjligt visa sitt ansvar för barns rättigheter genom att ratificera det nya protokollet.
KATTIS AHLSTRÖM

Ja det där med att barn skall höras och det görsa idag håller jag väl inte helt med om. Det är fortfarande många barn som fortfaraden inte vet att de ens har ett ombud då deras ärende går upp i rätt eller vem det är men resten håller jag helt med om.