Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

onsdag 17 februari 2016

En ny vanvårdsskandal

Ja det är inte första gången jag säger att det kommer att bli en ny vanvårdsprocess.
Här är en till av samma åsikt.
Det är inte länge sedan man stod i blå hallen och bad om ursäkt och lovade aldrig mer
http://www.expressen.se/ledare/patrik-kronqvist/vi-star-infor-en-ny-vanvardsskandal/
Man sa:
"I dag vill vi alla med gemensam röst ropa: Aldrig mer!"
Bara fyra år senare, i flyktingkrisens spår, duggar rapporterna tätt om övergrepp och missförhållanden på HVB-hem och i familjehem: Sexuella övergrepp, knivskärningar och unga som får gå hungriga och i smutsiga kläder.
Vissa berättelser från ensamkommande ungdomar påminner starkt om intervjuerna i vanvårdsutredningen.
"På vinden fanns en säng och en matta. Det var kallt om nätterna och vatten rann in i rummet från toaletten. De brydde sig inte om mig. Jag var väldigt ensam, mådde dåligt och fick inte så mycket mat. Jag åt nästan bara ägg", berättade 15-årige Fahim nyligen för SvD.
 
I dag har kontrollarbetet på flera platser brutit samman. Socialsekreterare jag har talat med vittnar om att läget är så akut att de inte ens har tid att ta registerutdrag från polisen på familjehem.
I Eskilstuna fick fem unga bo hemma hos en ensamstående man med stora skulder. Halmstads kommun placerade åtta unga hos en flerfaldigt dömd man med kopplingar till Bandidos. I andra fall har unga placerats hos personer som är dömda för sexualbrott.
Hur har läget kunnat bli så katastrofalt att brottslingar får sköta omvårdnaden av ensamkommande?
Det finns flera åtgärder att överväga för att snabbt mildra problemen. Kommuner borde få bättre möjligheter att dela information, till exempel om olämpliga familjehem. En statlig hot-line där ensamkommande kan slå larm på sitt eget språk borde skapas. Boende borde också sorteras enligt ålder och problematik för att minska risken för exempelvis kamratövergrepp.
Men en mer övergripande frågan borde också ställas: Är det verkligen barnens behov som står i centrum för svensk flyktingpolitik?
 
Jag blir utifrån min erfarenhet lite rädd för  iden att dela olämpliga familjehem. Visst de som är dåliga men jag har ju så många som inte varit dåliga men som svart målats för att man försvarat barnen eller deras bästa. Skall de nu lättare kunna svartmålas överallt? Det tog oss över fyra år innan någon vägade jobba med oss igen, trots att det inte var vi som gjorde fel. De som gjorde det har åtalats och dömts ändå får vi inga uppdag.
Men jag håller med och skriver under med stora bokstäver följd frågan i den sista meningen
Barnperspektivet vart är det? Som jag ser det är det mest ett fint ord på pappret. Fortfarande inge ändring där
Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)