Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

söndag 21 december 2014

Tiggarna från Rumänien

Varför kommer rumänska romer till Sverige för att tigga? Författaren Lotta Lundberg reste till en soptipp i Transylvanien och fann en misär som får en trottoar i Stockholm att framstå som rena Sheraton.
http://mobil.svd.se/kultur/en-svensk-trottoar-ar-som-sheraton_svd-4193609
På en soptipp utanför Cluj-Napoca i Transylvanien sitter en kvinna och ammar sin baby. Hon har inga tänder. Det har däremot råttan som väser intill. Den är lika stor som barnet. Hon bor där. På tippen – bland stinkande mjölktetror, kladdiga konservburkar och blodiga bindor – i ett skjul. Väggarna är trasiga plaststolar. Golvet två mögliga madrasser. Hon äter bottenskrapet ur en chipspåse. Hon dricker från bäcken som rinner mellan slängda kylskåp, batterier och läkemedelsavfall. Vattnet är brunt.

På Tippen vill jag ta en bild. För att ni ska förstå. Hon har inga tänder, hon kan inte läsa, men hon har värdighet. Hon säger nej. Hon vill inte att jag ska servera socialporr till svenskt adventskaffe.

När jag halkar runt på soptippen i Cluj förstår jag att en trottoar i Sverige är Sheraton.
En tia från en svensk med dåligt samvete är bättre än bottenskrapet i en chipspåse. Huvudkudden är inte använda blöjor ovanpå en trasig brödrost. Muggen hon dricker ur är ingen sur crème fraiche-burk.
Hon får en guldpeng och jag undrar om hon får behålla den. Om hon ändå inte är organiserad. Men stopp och belägg. Så klart är hon det. Det är väl alla? Jag kan ju inte fråga varenda servitris om hon verkligen får pengarna jag ger henne? De flesta människor har en chef som tjänar mer.

Med projektet stiger jag upp klockan fyra och kör till Tippen. Hundarna skäller i mörkret. Jag halkar i soporna, Stanken är enorm. Kylan biter. Hjärtat är stängt. Vi jagar upp föräldrarna som väcker sina barn. De som får gå i skolan.
I projektets barack duschar barnen, sätter på sig rena kläder, får en rejäl frukost. Sen kör vi dem till skolan.
Det är när vi lämnar dem där i värmen, över läxboken och kritorna, med mysbyxor och de små ryggsäckarna stolt hängda över stolarna, som tårarna kommer.
Jag vågade öppna mitt hjärta. Jag låter som en gris när jag gråter.
Om fem timmar ska vi hämta dem, ge dem mellis och läsa läxor.
Sen ska vi ta dem vid handen och vandra tillbaka;
Till Tippen, Cluj, Rumänien, Europa – hem. 
Av alla ungar på Tippen går tolv i skolan. De andra, som spetar runt i soporna på frostskadade fötter, skolkar inte, de är inte välkomna.

135 familjer tjänar sitt levebröd på Tippen, inte som sakletare, som rotar fram grejer som man kan sälja på någon charmig etno-marknad, utan som återvinningslakejer – metall, papper och glas sorteras och andas in. Säljs vidare, med hjälp av många mellanhänder.
Nedanför Tippen ligger slumområdet. Där har skjulen riktiga tak. Uppspikade och numrerade av vita välvilliga volontärer från hela Europa. Asymmetriska välgörare – som om romerna inte kunde spika själv. I slumområdet är man också organiserad, där säljer man flickor, knark och organ. Om jag vill bli nerslagen kan jag ju försöka få en intervju.
Jag går inte dit. Jag har förvisso stängt mitt hjärta, men jag vill inte dö.
 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar