Talade härom dagen med en vän som ochså hon är familjehem.
Hon berättade om en situation där en av "deras" små sa samtidigt som hon pekade runt på flera damer samtidigt som hon pekar på dem en efter en säger mamma, mamma, mamma och sist på fosterhemsmaman och "min" mamma.
Vi talade om hur många placerade barn rätt så fort säger mamma och pappa till familjehems föräldrarna. Små barn kan göra det från första dagen. Hur hon funderat över att det för barn ofta inte finns ord för kvinna, man eller andra vuxna personer i omgivningen.
Det första ett barn lär sig är mamma och pappa, oftast. Sedan allt eftersom det kommer in andra vuxna kanske mormor, farfar eller namn på personer de träffar men om man inte kan namnet är det inte så lätt. Vad heter de då? Det kanske inte är så konstigt att det blir mamma eller pappa för vuxen kvinna eller vuxen man.
Då vi får små placerade barn säger de ofta mamma och pappa rätt omgåenden. Vi låter dem hållas . De flesta av oss har nog tolkat in att de gör som de andra barnen i familjen. Därför fortsätter det att vara vuxen kvinna= mamma och vuxen man= pappa.
Jag menar inte att man behöver göra så mycket åt det utan ser det snarare som en förklaring en förståelse för hur barn själva löser något som för många vuxna blir ett problem. De har ju bra en mamma och en pappa. Varför tillåter du dem att kalla dig... Eller påståenden om att de kan bli förvirrade om ett familjehem kallar sig mamma och papppa eller om de har olika namn på olika ställen.
Jag minns vid ett umgänge jag var med på, samtliga syskon var med hur något av barnen sa mamma till en fostermamma och hur togs in i ett rum och skälldes ut. Maken till mamma talade om för oss att barnen har en mamma och en pappa och vi skulle minsan inte lära barnen att det var vi.
(Han glömde att det heller inte var han)
Jag vet att ingen av oss medvetet lärt barnen att säga mamma eller pappa till oss utan det har kommit av sig självt. Jag vet ochså att vi, samtliga varit mycket noga med att berätta att de har andra föräldrar och vad de heter. Vilka de är. De är mycket väl medvetna om det.
Men vad skall vi göra förbjuda dem? Det kan man inte utan jag anser att det viktiga är att man lär dem att de har flera och det inte är konstigt.
Frånskilda barn brukar ofta kalla nytillkomna partners för pappa eller mamma för att smälta in. Slippa förklara varför kallar du vid namn är det inte din ...
Barn i regnsbågsfamiljer likaså. De kan ha två mammor och två pappor och inte är det något konstigt.
Barn som bor hos sina mor eller far föräldrar kan kalla dem för mamma och pappa men ändå veta att det är deras just far eller mor föräldrar. Adopterade barn kallar själv klart sina adoptivföräldrar för mamma och pappa. De vet att någon annan fött dem.
Barnen har koll på hur det är för det mesta. Om de inte är för små vill säga.
Att små barn kallar fler för mamma och pappa behöver inte vara konstigare än at de inte har ord för andra vuxna än dem de kan namnen på eller som har en annan benämning. Det stämmer självklart inte i alla situationer men kan vara en tanke, en förklaring, en rätt självklar sådan som jag ser det....
28 oktober 2009 tog socialtjänsten i Mark "våra" barn. Två små fosterbarn som bott hos oss hela sitt liv. Följ min kamp att få hem dem till det de ser som sitt och samtidigt visa på alla missförhållanden som förekommer inom socialtjänsten mot små barn på redan utsatta barns bekostnad.
Bakgrund
Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.
Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.
Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.
Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.
Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.
Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.
Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.
Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.
Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.
Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.
Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.
Intressant! Min väns barn pekade ut "mamma, mamma, pappa, mamma,mamma, pappa, mamma, pappa, mamma" osv när hon såg fullt vinterklädda på gågatan vid knappt ett års ålder. Har inte kopplat ihop det med "våra" barn som kallade fyra kvinnor för mamma / fyra män för pappa när de kom till oss. Sina biol föräldrar. två jourhem plus oss...
SvaraRadera