Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

onsdag 12 juni 2013

Inkonsekvent eller?

Inför valet kommer nu löftena http://www.vt.se/opinion/debatt/?articleid=6859004 Moderaterna säger att de tar ansvar för utsatta barn.
De utsatta barnen är en viktig grupp för moderaterna. De måste synliggöras och ansvaret för dem måste tydliggöras. Därför har vi under en längre tid arbetat med frågorna kring utsatta barn. Detta arbete har mynnat ut i rapporten "Välfärdspolitik som förbättrar barns uppväxtvillkor". Rapporten har fokuserat på fyra områden: förskolan, barn som far illa, barnvänliga miljöer och barn som växer upp i utanförskap. Skälen till att barn kan vara utsatta är många och i de allra flesta fallen handlar det om föräldrarnas utanförskap som sedan påverkar barnen.

Arbetsgruppen lämnar också flera förslag för en ökad professionalisering av socialtjänsten. Föräldrars arbetslöshet och utbildningsnivå är två faktorer som forskningen visat har stor betydelse för barnen, egentligen inget nytt. De socioekonomiska faktorerna har fått allt större betydelse i Sverige och spiller ofta över på skolresultaten. Det är därför av största vikt att vi skapar förutsättningar och ger stöd till dessa barn. Här har skolan en viktig uppgift. Forskningen är samstämmigt överens om att fullgången skola med betyg ökar förutsättningarna att bryta barn och ungdomars utsatthet. Att bli sedd och att få kunskaper är alltså ett framgångsrecept. Därför har den här regeringen gjort stora åtgärdspaket för att barn med behov extra stöd ska synliggöras.

Att socialt utsatta barn placeras i fosterfamiljer och på institutioner för att de har det svårt hemma och inte får det bättre utan ibland ännu sämre är helt oacceptabelt. När det gäller barn i familjehem har regeringen gett socialstyrelsen i uppdrag att ta fram en modell för att bättre följa upp och lyssna på barnen i familjehem i syfte att låta dem förmedla sina upplevelser om sin vistelse i familjehemmet.
De flesta frågor som rör barn tar i första hand sin utgångspunkt i ett föräldraansvar men det finns också ett gemensamt ansvar för de barn som befinner sig i utsatthet. De utsatta barnen måste tas på allvar.
 
Har inte tagit med allt men det lät ju bra. Ändå vet jag att bl.a Moderaterna är anledning till att barnkonventionen inte är lag.  Sedan finns det de som vill använda barnkonventionen på fel sätt.


Fel peka på barnkonventionen som straff

I en replik på vår artikel gällande avkriminalisering av narkotikabruket ifrågasätter en brokig skara skribenter vår tolkning av ordet humanism samtidigt som man förordar fortsatt repression och hårda straff (Brännpunkt 28/5). Vår tolkning är glasklar: vi ser missbrukare som individer i behov av vård där artikelförfattarna ser knarkare som bör låsas in, skriver representanter från Miljöpartiet.

Nyligen beslutade Miljöpartiet på sin kongress att vad gäller narkotikapolitik “ändra fokus från straff till vård”. Det visar sig nämligen att kriminaliseringen av det enskilda bruket varken minskat tillgången till narkotika eller minskat det tunga narkotikamissbruket. Flera länder i Europa har redan översatt detta i praktik och lagför inte längre narkotikabruket och i Sverige har domstolarna redan börjat frångå hårda straff för narkotikainnehav.
Sedan 2000 har nämligen antalet lagförda för ringa narkotikabrott fördubblats och årligen tvingas 35 000 svenskar till integritetskränkande urinprovtagningar (BRÅ 2009), många gånger under tvång, med hjälp av urinkatetrar. Idag har 17 procent av svenska gymnasiestudenter testat narkotika (CAN 2012). I lagens ögon är således närmare var femte svensk gymnasieelev kriminell. Samtidigt ser vi en fördubbling av det tunga narkotikamissbruket och aldrig förr har så många dött som resultat av sitt missbruk (EMCDDA 2010).
Lyckat? Humant? Svaret är givetvis nej!
Ändå fortsätter förbudsivrare runt landet att försöka hitta nya lösningar på hur man kan straffa och låsa in fler svenskar. Artikelförfattarna vill att Barnkonventionen artikel 33 ska ligga till grund för en fortsatt repressiv narkotikapolitik. Vi välkomnar att Barnkonventionen skrivs in i lagen. Sverige är bland ett fåtal länder väst som än inte gjort detta. Men att utnyttja Barnkonventionen som argument för att fortsätta straffa brukare slår fel. Dessutom skyddar svensk lag redan barn från konsekvenserna av såväl narkotika som alkoholbruk genom socialtjänstlagen och lagen om vård för unga (LVU). Avkriminalisering av narkotikabruket ändrar inte på dessa lagar och innebär således inte att vi ger upp på barnen.
 
 
 
Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)