Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

tisdag 14 augusti 2012

Varför inte?

Hittade en debattartikel av Maria Larsson.
http://bloggar.expressen.se/opinionsbloggen/2012/08/maria-larsson-separationsteam-behovs-for-barnens-skull/
Hon tycker att det behövs separationsteam för alla de barn där föräldrarna inte kan hålla sams vid en separation.
Det gäller ca 50 000 barn men i de allra flesta fall så löser man frågna runt barnen på ett bra sätt.
Hon skriver:


Men de senaste sex åren har de separationer som lett till vårdnadstvister som måste avgöras i domstol nästan fördubblats. Att en sådan upplevelse måste vara oerhört svår, om inte direkt skadlig för barnen i fråga, kan nog inte ens Forssberg i sitt mest klämkäcka esse förneka.

Jag vill därmed hävda att det är min skyldighet som barnminister att läsa statistiken ur barnens perspektiv. När jag gjort det måste jag sedan ärligt fråga mig själv vad jag kan göra för att hjälpa. Min slutsats och regeringens förslag, innebär att föräldrar erbjuds fler valmöjligheter. Valmöjligheter som innebär att de, om de så önskar, kan få professionellt stöd genom vad som kan vara en mycket svår period, inte minst för barnen. Att förmätet påstå att en sådan valmöjlighet är likalydande med infantilisering av landets föräldrar, är höjden av moralisering.

Jag kan inte låta bli att jämföra.
Då det gäller placerade barn så är det ca 20 000 per år om jag inte miss minner mig.
Alla ärendena går upp i rätt och barnen skall ha ett ombud, men de har inte ens krav på sig att träffa barnen de företräder. Barnen vet i många fall inte ens att de har ett ombud eller vilket det är.
De har heller inget professionellt stöd.
Att ta´s ifrån sina föräldrar är något av det mest traumatiska ett barn kan uppleva med i den frågan har hon inte tyckt att man behöver särskilt stöd. Undersökningar har visat att de ofta inte ens vet varför de är placerade eller för hur lång tid. Att de inte informeras om vilka beslut som tas alltför ofta över huvudet på dem.
Handläggare som i många fall alltför ofta, byts innan de lärt känna dem eller som inte går att få tag i. Som inte ringer tillbaka.

Varfrö är barn till föräldrar viktigare än placerade barn?
Varför är deras väl och ve viktigare? De har ändå föräldrar som i de flesta fall älskar dem.
Då det gäller placerade barn så har man tagit ifrån dem deras föräldrar.
Men de har inget stöd och Maria verkar inte tycka att de behöver något extra.

Barn skulle behöva ett barnombud som får gå in och agera, anmäla eller lyfta saker som är tokiga. Barn kan visserligen ringa BRIS, Child Foundation, BO men ingen får gå in i enskilda ärenden. Barn kan heller inte anmäla själva så en anmälan tas inte upp om man är för liten.

Sedan saknas ju lagar som tryggar dem. Lagar som gör att de kan få behålla tryggheten man försöker bygga upp runt dem. De har inte rätt till personer som är viktiga för dem utan det hänger på de "ansvarigas"  välvilja.

Jag har väckt frågan om att det görs för lite vårdnadsöverflyttningar runt de barn som är spädbarn då de placeras och därmed får hela sin anknytning till familjehemmet men den statistiken vill hon inte ta del av. Den har hon inte gjort något åt. Det finns inga lagar som tryggar dessa barn men det har hon heller inte gjort något åt.
Jag har över 75 barn som slitits ifrån sina fosterföräldrar utan vad det verkar anledning men hon går inte in i enskilda fall säger hon. Hur många skall det vara för att inte vara enskilt längre?

Hon skriver att hon måste ställa en ärlig fråga till sig själv vad hon gör för att hjälpa och jag undrar när hon skall ställa sig samma fråga vad gäller placerade barn.

För mig visar hon bara att alla inte är lika mycket värda i hennes ögon. Alla inte är värda hennes omtanke eller hennes möjlighet att påverka. Alla är inte värda trygghet eller stöd.
Varför?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar