Kärlek är makt

Kärlek är makt och mycket mer. Älskar man släpper man på garden älskar man blir man sårbar.
Och den som är älskad har makt, Makt att styra, återgälla, lyfta eller krossa.
http://www.dn.se/kultur-noje/och-storst-av-allt-ar-karleken/

När min egen son var åtta år gammal ställde han mig inför den mest självklara och mest plågade fråga.
”Pappa, älskar du mig?”
Han satt i baksätet i bilen. Vi körde hem efter en fotbollsmatch. Vad hade fått honom att ställa frågan? Vad hade jag gjort? Hade jag suckat besviket efter en dålig passning, hade jag tittat åt ett annat håll?
Jag kunde inte svara honom på en lång stund eftersom jag först måste sluta skaka inombords. Jag andades tungt, jag flåsade.
Kärleken väger väldigt tungt ibland.

Min dotter däremot hade inga problem med min kärlek när hon var åtta år gammal. Jag råkade en dag höra hur hon skröt för sina jämnåriga väninnor att hon kunde linda mig kring sitt lillfinger.
”Jag har en sådan makt över min pappa att jag blir rädd”, sa hon vidare ganska bekymrad.
Hon hade också upptäckt kärlekens tyngd, fast från ett annat håll. Att vara älskad.

Om vi ska vända världen åt en annan riktning måste vi lyda livets verksamma princip: bekräftelse och kärlek. Vi måste lära oss att helt rationella kommer vi aldrig att bli. Därför att vi har en kropp som längtar, som åtrår, blöder och gör ont.
Just nu flyr miljoner människor för sina liv. Om dessa och deras barn tvingas leva i skräck och misär, i underkastelse och förnedring kan vi vara säkra på att framtidens onda andar kommer att finnas bland dem.
Ingenting driver en människa så skoningslöst mot den ursinniga vreden och det besinningslösa hatet som hopplösheten.
Man kan kanske inte rädda alla.
Men man bör försöka.
 

Texten är skriven av Theodor Kallifatides som föddes i Grekland 1938 och flyttade till Sverige 1964 DEn är mycket längre men jag ville inte kopiera allt. NI får följa länken och läsa den.

2016 blir som du gör det till

Idag är det då sista dagen på året och ex i facebook flödet är raden lån på de som önskar ett gott nytt år. Jag orkar inte ens bläddra igenom dem eftersom det är så många.
Tidningar och annan media har tillbaka blickar. Så minns vi 2015.
Jag vill hellre se framåt. Fundera över hur jag vill att nästa år skall se ut.
Fundera på vad jag vill skall ändras, förändras. Fundera på vad av det jag själv kan påverka och hur.

Visst är det bra att se bakåt för att lära sig av misstag, och visst är det bra att se bakåt ibland så att man inte gör om dem. Men sedan är det bra att sikta framåt.
Så ett gott nytt år önskar jag er alla och hoppas att ni får era önskningar uppfyllda. Och glöm inte att mycket påverkar du själv.
Har du haft ett skit år så borde det bara kunna bli bättre. Har du haft ett bra år så vet du hur det skall se ut och det gäller att försöka härma det.  Och man blir gladare av att ge, ställa upp för andra. Även om man har det svårt själva så kan det bli bättre av att koncentrera sig på att stötta någon annan. Och de flesta av oss har så pass att vi kan dela med oss både av överflöd men framför allt tid.

Och alla kan vi oavsett ge massor av leenden, kärlek och uppmuntran och uppskattning åt andra. Börja dagen med att le åt din omgivning och du skall se att leendet kommer igen. Tusenfalt och det sprider sig. Tror mig.
Så inför det nya året sprid leenden, Se någon i ögonen så att de känner att de blir sedda.
Om någon är elak ge kärlek tillbaka annars är du lika dum.
Tänk om 2016 kunde bli kärlekens år.

Det går att rekonstruera

Det är få saker som berör mig så mycket som kvinnlig köns stympning. Kanske för att jag är kvinna, kanske för att jag vet hur känsligt det är just där nere. Men det finns hjälp att få. I Sverige är det ett team som börjat rekonstruera. Men de efterlyser mer utbildning och fler som har kunskap och gör samma sak.
http://mobil.dn.se/insidan/enkel-operation-kan-hjalpa-kvinnan-mycket/

Hans första möte med en könsstympad kvinna var dramatiskt. Nu är han en av två svenska plastikkirurger som genomför rekonstruktionsoperationer.
– Kvinnorna kan hjälpas med ganska enkel kirurgi, och det kan förändra deras liv, säger Hannes Sigurjónsson.

– Det här är viktigt eftersom en stor del av den här gruppen är traumatiserad, inte bara av själva stympningen utan för att de kommer från krigsdrabbade länder och ofta har varit med om mycket våld.

I Sverige är det än så länge bara Hannes Sigurjónsson och Kalle Lundgren på Karolinska som utför de här operationerna.
Metoden går ut på att lossa och lyfta fram stumpen av klitoris för att återställa dess funktion, minska smärta samt ta bort ärrvävnad och cystor. I en fransk studie av närmare 3.000 rekonstruktionsoperationer, som publicerades i tidskriften Lancet 2012, såg man att kvinnorna upplevde minskad smärta och ökad sexuell njutning efter rekonstruktionen.
Men det är inte bara de fysiska funktionerna man påverkar genom operationen.

På Karolinska ser man på könsstympning som ett multidisciplinärt problem och man arbetar utifrån ett helhetsperspektiv där gynekologi, plastikkirurgi, sexologi och psykologi samverkar, säger Hannes Sigurjónsson:
– Det fysiska, att få bättre känsel i klitoris, att bli av med ärrvävnad och att öppna upp är viktigt, men man har också sett att rekonstruktionen ger bättre självkänsla. Det handlar om att återställa både självständighet, självkänsla och sexualitet. Rekonstruktionen blir en upprättelse.
Alla patienter erbjuds därför psykosexuell behandling av en legitimerad psykoterapeut och sexolog.
– De här kvinnornas problem går att bearbeta, både depression, posttraumatisk stress och sexologiska besvär. Behandlingen hjälper jättemycket, säger han.

Visionen är att utbilda fler läkare för att kunna sätta upp multidisciplinära kliniker runt om i Sverige så att alla som vill ska kunna få hjälp. Att så många flickor fortfarande utsätts för könsstympning menar han beror på okunskap och felfakta. Det behövs information och lagstiftning som efterlevs för att komma till rätta med problemet. I Sverige har man kommit ganska långt med lagstiftningen, men antalet anmälningar, jämfört med de som uppskattas vara stympade och som är i riskzonen, är få.
– Det tror jag beror på att många inte vågar anmäla, man sätter föräldrarnas eller de vuxnas rättigheter framför barnets, säger Hannes Sigurjónsson och fortsätter:
– Jag har ingen förståelse för att man utsätter sina barn för så grovt våld, men jag förstår att det i de här kulturerna finns ett enormt socialt tryck för att bibehålla sedvänjan. Därför måste vi prioritera kampen mot könsstympning, vi kan inte väja för frågan för att den är obehaglig. Då lämnar vi barnen åt sitt öde, säger Hannes Sigurjónsson vars mål är glasklart:
– Det är förstås att stoppa könsstympning. Könsstympning är tortyr och ett brott mot barnens mänskliga rättigheter. Det är så fel att det fortfarande händer tre miljoner flickor varje år.

Elisabeth Ubbe

elisabeth.ubbe@dn.se

 

Artikeln är längre.

Det är människor

Jag har ju skrivit en hel del om flyktingar och det är vad som till stor del tar upp medias intresse just nu. Det är lätt att glömma vad som finns dör bakom rubrikerna, vad som hänt innan de kommit hit. Vi ser dem i klungor, tusentals. Vi ser dem mörkhyade, många fler än det brukade vara, i flock utan att tala vårt språk, utan våra sedvänjor utan vår kultur. Med ett annat sätt att se på livet, verkligeheten som vi vill ha den. Men vi glömmer ofta att det är människor av kött och blod. Människor som vi. Hittade en artikel under rubriken "Bilderna jag inte tog", som mer än väl beskriver just det.
http://www.svd.se/bilderna-jag-inte-tog

När de ger mig den lilla kroppen så lägger jag ner kameran. Det gick inte att inte göra det. SvD:s fotograf Malin Hoelstad berättar om bilderna hon aldrig tog under räddningsaktionen på Medelhavet. Dödens hav

På en plywoodskiva flyter två personer, en pappa och en liten pojke.
När besättningen får upp den lilla så är han helt stel, som en pinne. De försöker få av honom kläderna för att kunna värma honom, men det går inte, det går inte att böja en enda led på hans lilla spända kropp. Han är panikslagen, ropar efter sin pappa, igen och igen. Det enda han vill är att ta sig tillbaka till sin pappa, ner i vattnet.
Ögonen, jag hade aldrig sett något liknande. Gigantiska, helt uppspärrade. Han är fyra år och han skriker efter sin pappa.
Vi får upp pappan i aktern.
– My baby, my baby, my baby, ropar han. Igen och igen.

Det blåser hårt, rätt in i viken. På vågtopparna går det vita gäss. Och vi är så glada att vi har räddat dem.
Då ser vi dem, massor med människor som flyter i den grova sjön en bit bort. Och längre in i viken, ännu fler. Det är redan en båt där, en fiskare i en gummibåt. Den är full med människor, så full att det ser ut som att den ska sjunka.
Samtidigt flyter det så mycket bråte i vattnet, överallt, kläder, väskor, flytvästar, att vi inte vågar gå in med båten, risken är stor att något fastnar i motorerna. I stället kommer fiskaren ut och lastar av. Last på last med människor.

De håller upp en flicka, fyra, fem år, och jag tar en bild till.
Sen lägger jag ifrån mig kameran på däcket och tar emot henne.
Hon är livlös, helt livlös, men jag tänker att jag vet hur jag ska göra. Jag hör det i huvudet som ett mantra: kolla andningsvägarna, fem inblås, 30 kompressioner, igen och igen, tills den grekiska räddningsarbetaren bredvid mig säger, she is gone, she is gone.
Flickans ögon, man ser nästan bara ögonvitan. Länge ligger hon där på akterdäck, så många andra behöver hjälp. Besättningen jobbar frenetiskt.
Så lyfter vi in henne i ett litet utrymme på däck, lägger henne ovanpå några tampar. Vi täcker över henne med en jacka. Jag ser fortfarande hennes hår framför mig när jag blundar. Det hängde ut över kanten, rörde sig lite i vinden.

Det är då jag tar emot bebisen i ljusblå plyschkläder. Är det en pojke? Han är så liten. Sju månader kanske. Ännu mindre? Han är som en liten trasa. Huvudet hänger, allt bara hänger.
Jag gör samma sak igen: fem inblås, 30 kompressioner. Fredrik, kaptenen, leder mig genom det svåra. Den lilla kroppen, var ska jag göra av den? Var ska jag lägga honom?
Jag ger honom till en av räddningsarbetarna. “Han är bara lite kall, han behöver värmas lite”, berättar de efteråt att jag sagt. Jag minns det inte själv. Jag visste ju att det var över.

En kvinna ropar hela tiden på mig, hon sitter i lastrummet på den smala britsen. Jag säger vänta, jag hinner inte nu. Men jag vet vad hon vill. Det var hennes flicka, hon som ligger därute, i skrymslet på tamparna. Jag orkar inte då, jag säger vänta och jag tittar bort.
Det är fullt i lastrummet nu, människor överallt, människor, kläder, kräks, blöjor.
Då kommer Kaith. Man ser bara hans ögonvitor. Han är alldeles spänd, men inte livlös.  

Det är en tvåårig liten kropp som ändå har liv i sig.
Jag får först inte upp munnen, han biter ihop så krampaktigt. Till slut får jag hans huvud bakåt och blåser in luft. Och han kvicknar till. Jag ropar att han lever. Jag blev bara så jävla lycklig. Det var som en gåva, att han inte dog.
Av Malin Hoelstad, berättat för Maria Sundén Jelmini.
 

Texten är längre men jag har kortat ner den. Det är dessa människor som en del påstår gör det bara för pengarna, de kommer hit för att bli rika, tjäna på det, leva på oss...
Det är de här människorna som bor på våra förläggningar, som kommer till våra familjer...
det är människor....

Vare sig första eller sista gången

Barn utsätts för övergrepp varje dag även i Sverige. Ibland blir förövarna påkomna, åtalade och fällda.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=97&artikel=6335396

Idag dömdes en man i 25-årsåldern till fängelse för sexuellt utnyttjande av barn. Det fastställer Skaraborgs tingsrätt.  

Mannen, som är hemmahörande i västra Skaraborg, ska ha kommit i kontakt med den minderåriga flickan via sociala medier. Det var på en fest vid ett senare tillfälle som övergreppet skedde.

Och idag väcktes åtal mot en annan man i 40-årsåldern från Lidköping.

Mannen har enligt åtalet våldtagit ett femårigt barn i somras. Han förnekar brott.

En annan som dömdes
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=97&artikel=6335590

Mannen som arbetat ideellt i två församlingar i Jönköpings län nekade till anklagelserna för våldtäkt mot barn. Men efter att ha haft samlag med en 13-årig flicka och dessutom ha spelat in händelsen på film och tagit bilder, döms han som skyldig.

Mannen döms av Jönköpings tingsrätt till 2,5 års fängelse för våldtäkt mot barn, sexuellt ofredande, utnyttjande av barn för sexuell posering.

Men när det gäller personer som jobbar på myndigheter får man ibland känslan av att makthavarna tror att det inte gör fel, och gör de ändå det så går de ändå fria. 
http://www.aftonbladet.se/nyheter/krim/article22006938.ab

Polischefen anmäldes för barnpornografibrott efter att han för flera personer berättat om sitt sexuella intresse för barn.

Han berättade om bilder han hade - föreställande barn som våldtogs av vuxna.

En förundersökning inleddes - men i stället för att leta efter bevis lade åklagaren ner utredningen - i brist på bevis.

Polischefen uppmanades att säga upp sig - och historien sopades under mattan.

– Det känns ju som att man mörkat allt för att inte smutsa ner polismyndigheten, säger en källa.

 

Sedan brukar jag ju kritisera lagar som inte behöver följas eftersom de inte är kopplade till konsekvenser. dvs det händer inget då man bryter dem.
Hittade en artikel som inte handlar om barn direkt men att lagar inte testas trots anmälan till DO, vilket är beklagligt. Rullstolsburna barn går också på restaurang, i affärer...
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6335619

 

Lagen kräver bland annat att företag, föreningar och myndigheter undanröjer "lättare hinder" för att förbättra tillgängligheten. Det kan handla om att jämna ut trösklar, skaffa ramper eller läsa upp restaurangmenyer högt för den som är synskadad.

Redan innan lagen trädde i kraft kritiserades den för att vara tandlös. Företag som har färre än tio anställda behöver inte följa lagen överhuvudtaget. Dessutom kräver lagen en rad andra "skälighetsbedömningar".

Den nya diskrimineringslagen som bland annat tvingar butiksägare att underlätta för funktionsnedsatta har inte prövats en enda gång.DO har inte drivit något ärende rättsligt,