Har jobbat lite för mycket och samtidigt varit sjuk så orken och tiden har inte riktigt funnits i veckan.
Skickade svar på den inbjudna vi fick men väntar på svar ifrån dem.
Nu på morgonen hittade jag en krönika.
http://www.dagensjuridik.se/2012/03/varfor-hor-vi-inte-barnen Skribenten tar upp att barn hörs alltför sällan. Att barns vilja visserligen inte alltid är detsamma som vad som är bäst för dem men att inte heller äldre barn kallas på domstolsförhandlingar i ärenden runt dem.
”barnet själv, även om hon eller han är äldre än 15 och 16 år, syns och hörs för det mesta inte i rättssalen överhuvudtaget”
Det finns risker med att barnet hörs i rättssalen, risker som i och för sig finns även om barnet inte hörs - men det finns också risker med att inte höra barnet i rättssalen - inte minst risken att rätten beaktar och anpassar ett avgörande utifrån en felaktig bild av ett barns vilja. Jo - den risken finns måhända alltid, men vikten av att minimera risken bör inte bageteliseras.
Det är barnet som målet handlar om och det är barnet som lever i konsekvenserna av en utdragen rättsprocess och i konsekvenserna av processens utgång, för lång tid framåt av sin barndom och sitt liv.
Det är viktigt att barnet som huvudperson, i betydligt större utsträckning än vad som sker idag, faktiskt kan höras av rätten. Och vikten av att barn bör höras betydligt mer än vad som sker idag förstärks också av de bristfälliga utredningar som trots allt finns i vårdnadsmål där inte minst opartiskheten är en aning svajande. Vikten av att barnet hörs av rätten förstärks också av att oavsett hur opartisk en utredning än skulle vara så är utredningen också en färskvara som bör redogöra för barnets vilja - här och nu.
Och vikten av att barn hörs betydligt mer än vad som sker idag förstärks dessutom ytterligare beaktande själva syftet med processrättsliga principer som omedelbarhetsprincipen, koncentrationsprincipen, och principer om fri bevisföring och fri bevisvärdering - viktiga principer som har till syfte att säkerställa att rättens möjlighet att fatta ett riktigt avgörande baseras på så färska och tillförlitliga uppgifter som möjligt och utifrån en så klar bild av verkligheten vid huvudförhandlingstillfället, som möjligt.
Utifrån barns centrala huvudroll i målet, utifrån att det är barnet som lever i konsekvenserna av processen och dess utgång och beaktande de bristfälliga utredningarna gällande inte minst partiskhet samt beaktande rådande rättsliga principer - så är det ändå underligt att barnen inte hörs i vårdnadsmålen i betydligt högre utsträckning än vad som sker idag.
Skyddsaspekterna är beundransvärda och ganska självklara men barnet är ju redan utsatt".
Så bra skrivet.
Som jag ser det är den största risken att barnen inte känner sig trygga nog att säga det de egentligen tycker utan det en eller annan part vill. Ex i vårdnadstvister där mamman eller pappan påverkar dem så att de inte vågar säga något positivt om den andre. Det gäller att personalen har kunskap om hur barn fungerar och ännu viktigare att man ställer rätt frågor.
Gång på gång framförs att barnens röst inte hörs.
Sitter samtidigt och lyssnar till en debatt i riksdagen runt att ensamstående kvinnor skall få inseminera men även om surrogatmödraskap. Man kan tycka vad man vill om det men det jag fuderar på är hur många kvinnor som väljer att skaffa barn utan man. Tror inte att det är så många. På en föreningssida står det:
Under förra året anmäldes 60 barn som föddes genom insemination till föreningen. Enligt Femmis egna beräkningar föddes totalt cirka 150 barn förra året genom insemination utomlands.
Det som irriterar mig är politikernasx sätt att agera, att man kämpar så för vuxna och deras ”rätt” även om de inte är så många medan man lämnar alla de 400 barn som får hela sin anknytning hos familjehemmet utan trygghet, utan rätt till det de ser som sitt utan lagar eller stöd. Är det för att den ena gruppen är vuxna, kan rösta och hörs och den andra är barn utan rösträtt och utan röst?
Det är vad jag tror.
