För fosterbarn är livet priliminärt

I går hittade jag en artikel i DN http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/for-fosterbarnen-ar-livet-preliminart Vet inte när den var med i tidningen. Den handlar om att livet för ett fosterbarn är preliminärt.

”Omkring varannan tonåring som placeras i fosterfamilj tvingas att flytta därifrån tidigare än vad det var tänkt, och i vart fjärde fall där fosterbarnsvården avbryts sker detta inom tre månader. Det visar en undersökning av Bo Vinnerljung och Marie Sallnäs, forskare i socialt arbete vid Socialstyrelsen och Stockholms universitet”.

Man gjorde en utvärdering runt vårdnadsöverflyttningar

”Men enligt en utvärdering som Socialstyrelsen har låtit göra är det ovanligt att socialnämnden följer denna regel. Under år 2005 var det bara 56 av landets 290 kommuner som i något eller några fall agerade för en vårdnadsöverflyttning”

Ja det har vi ju själva upplevt.

”Varför så få? Jo, vissa kommuner har helt enkelt bristande rutiner, enligt Socialstyrelsens granskning. Andra hävdar att situationen i många fosterhem är alltför instabil och att många fosterbarn har en alldeles för svag anknytning till fosterföräldrarna - trots att de har bott hos dem i över tre år”.

Det tror jag inte på. Isåfall undrar jag varför man låter barnen vara kvar alls om det skulle vara så instabilt och sedan undrar jag hur ett så instabilt hem har blivit godkänt från första början.

”Socialtjänsten kan också ha andra skäl till att vilja undvika en vårdnadsöverflyttning, ett är att samhället förlorar insynen i barnets liv när fosterföräldrarna övertar vårdnaden".

Min kommentar: eftersom socialtjänsten inte hinner göra så mycket hembesök har de inte så mycket insyn från början. Sedan menar jag att antingen är vården bra eller så är den dålig det har inget med deras förlorade insyn att göra. Den spelar bara roll om det är ett hem som missköter sig. Men det borde ha upptäckts på tre år.

"Det finns ett problem till: många fosterföräldrar vågar eller vill inte överta vårdnaden. För det första kan stödet från socialtjänsten försämras eller försvinna, för det andra kan kommunen sänka den ekonomiska ersättningen".

Där behöver reglerna ändras. Det är inte så lätt att ta över vårdanden för ett barn som kanske har en grav problematik runt sig. Man vet inte vad man har framför sig och allt stöd försvinner. Är det sedan så att umgängena har varit turbulenta så skall man efter en vårdnadsöverflyttning även stå för dem själv. Även där bör reglerna ändras så att man kan vårdnadsöverflytta med bibehållet stöd.

"Pengarna spelar en viktig roll inom ungdomsvården. Men det är de företag som driver privata ungdomshem som kan göra hyfsade vinster, inte de vanliga fosterföräldrarna".

Det konstiga är att i grunden står det att man inte får tjäna pengar på det men i många fall kräver förvaltningen att en person är hemma heltid för att få uppdrag.

"Arvodet man får för att öppna sitt hem för ett fosterbarn är cirka 4.500 kronor per månad”.

Som sagt det är inget man blir rik på. Sedan har du inte själv längre kontroll på vem som har rätt till ditt hem, Du styr inte längre över vissa saker. Sedan som en sa det är inte våra egna gulliga ungar som vi själva uppfostrat utan det är barn ofta med en grav problematik och problem inte bara runt barnen utan även med föräldrarna. Man måste vilja mycket för att överhuvudet taget orka.

"Om barnet ska bo kvar i fosterfamiljen i många år är det bäst att vårdnaden flyttas över till fosterföräldrarna, och när detta sker får inte stödet från socialtjänsten minska. Det handlar ju trots allt om pojkar och flickor som från början har fler problem att hantera än andra, och de behöver både hjälp och lugn och ro", säger Gunvor Andersson.

Som sagt bibehållet stöd är önskvärt.


Igår fick jag första "titten" på en uppsats som skrivits av en juridikstuderande. Den tar sin avstamp i vad som hänt ossmen gransknar familjehemmens rättsliga status. Han har verkligen satt fingern på bristerna. Han slår fast att det finns ingen. När man läser den undrar man hur någon överhuvudet taget vill ställa upp som familjehem. Villkoren för familjehemmen måste ändras och förbättras. Kommer att lägga ut den eller länka till den när den är klar.

Tänk vad fel det kan bli

I dagens BT http://www.bt.se/nyheter/mark/marks-kommun-satsar-pa-friskvard-for-personalen(2616571).gm kan man läsa om att Mark nu satsar på ett friskvårdsbidrag till all sin personal.

– Vi visar vår uppskattning mot personalen, säger personalchef Inger Börjesson. Framförallt ser hon fördelar med att göra något positivt för personalen efter alla skandaler som omgärdat kommunen.

Jag tycker att det är ett bra initiativ även om jag förstå att kommentaren ang. orsaken klingar illa för de som drabbats av socialtjänsten. Har svårt att se att det som gjorts där, begåtts där skall uppskattas. Det hade därför varit bättre att utrycka sig annorlunda. Det handlar ju om friskvård inte belöning.
Men jag förstår tanken att människor som mår bra kanske är trevligare, klarar sitt jobb bättre. Om många nappar på bidraget så innebär det miljonbelopp i kostnader för kommunen. Vinsten blir förhoppningsvis lägre sjuktal.

Kommentarerna lät inte vänta på sig.
En av dem:

Jag blir så arg. Varför ska kommunanställda återigen belönas? Räcker det med att säga kinastenar, kinatrappa, rivet stationshus i Fritsla, marks kommuns socialförvaltning, fosterhemsbarnen, bygglov som aldrig blir klara, socialstyrelsen, Sparkade chefen för service/upphandling, avgående chefer för socialförvaltning, kommunslogan - och nu ska det bli ännu dyrare för kommunens invånare med ett svindyrt friskvårdsbidrag!?

Är det ingen som reagerar, dessutom ska det sparas i kommunen.

Jag är glad att jag inte bor i Mark. Stackars skattebetalare.

Kom försten ihåg en lite rolig berättelse angående det. En tjej jag har kontakt med ifrån Mark var strax efter ett av programmen på uppdrag granskning på kondis med sina barn. Bakom henne satt ett par kvinnor och pratade om programmet. Det var hemsk och de visste precis vem jag var och var jag bodde. Jo, det var en gård strax utanför Kinna, de hade minsann sett alla hästarna.
Tänk vad fel de har. Hon var nästan på väg att resa sig och korrigera dem men struntade i det.

Ingen lyssnar ju

Då dyker jag ner i dagens media utbud men hittar inte så jättemycket där inte.
I Borås tidning http://www.bt.se/nyheter/mark/marks-slogan-andras-inte(2615235).gm svarar nu kommunledningen att de inte tänker ändra någon slogan utan den skall istället ses som ett politiskt löfte om bättring.

I HN http://hn.se/nyheter/varberg/1.1165663-hemlos-tonaring-fick-inte-tillracklig-hjalp Står det om en tjej i Varberg som slängts ut och soc. inte gör det de skall utan ger henne 200 kr och rådet att ta in på vandrarhem. Det är tydligen så man vill att en nittonåring skall leva och bo. Sanslöst. Det är mycket som behöver ses över.

På radio sjuhärad http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=95&artikel=4427745 berättar de att övergreppen på barn ökar och att barnen försöker berätta men att ingen hör dem. I det här fallet är det lärare som ofta drar sig undan eller förminskar problemet.

Känner vi igen det. JO då. Som när vi talade om att pojken berättat att han utsatts för övergrepp och vi får till svar att det har han berättat för flera. Precis som om det vore mindre sant då. En liten pojke som berättar att han utsats och är tillräckligt modig för att berätta men ingen hör. Han går vidare til nästa och nästa men ingen lyssnar. Ändå påstår man att det inte går att utröna vad barnen själva anser. Men Hallå men ingen lyssnar ju.

Tänk vad ofta jag önskade att det var över allt detta så jag kunde satsa min tid på annat. Exempelvis skulle jag sluta blogga. En del har sagt det till mig att jag kanske retar i onödan genom att blogga. Men jag tror inte att det är det som allt handlar om. Det skall inte hänga på om jag bloggar, om de gör sitt jobb eller inte. Ingen skall försöka inbilla mig att förvaltningen skulle börja följa lagen eller göra det de skall bara för att jag skulle sluta blogga. Om jag trodde att det hjälpt hade jag slutat för länge sedan. Nej det tror jag inte på. Det är väl snarare så att de vet att de har ögonen på sig och jag förstår att det är frustrerande. Hade de inte det kunde de ju fortsätta i gamla hjulspår utan att någon uppmärksammar vad som händer.

De tre jag talat med idag hade inget positivt att komma med. Inte heller oss har någon kontaktat än trots att det snart gått två veckor utan vi vet bara det som står i press. Vi har fortfarande inte fått ut våra pengar och inte heller de dokument vi begärt.

Det skulle vara så skönt att få skriva något possitivt, att det vänt för en enda av de andra drabbade jag har kontakt med men tyvärr inte än.

Gp idag

I dagens GP http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.583949-en-familjepolitik-som-gor-barnen-psykiskt-sjuka Det ’är en debattartikel som handlar mer om hur ekonomin sätts före barnets välmående men det var en annan aspekt, ett par rader som jag fastande för.

De skriver om att alla jobbar mer har fått konsekvenser. Den generation som växt upp nu har gjort det på dagis från de var ca 1 år. Att vi om vi lämnar barnen så tidigt på något sätt räknar med att vuxna är utbytbara men att så inte är fallet. De tar upp att det finns ett påtagligt samband mellan det och barns psykiska hälsa.

Först nu får vi se konsekvenserna av det. Ungdomar som i allt högre utsträckning mår psykiskt dåligt. ”Självmord, suicidförsök, depression och konsumtion av psykofarmaka har bland unga kvinnor ökat med upp till 400 procent under de senaste tio åren”.
De som skrivit artikeln är
Annica Dahlström: läkare, neurobiolog, professor vid Göteborgs universitet, författare och föreläsare
Christian Sörlie Ekström; mastersexamen i industriell ekonomi, författare, debattör och miljöaktivist i Greenpeace

De menar att det beror på att barnen känner sig övergivna av föräldrarna. Man lämnar den trots att de skriker i separationsångest. Hur många föräldrar känner inte igen sig där? Och en del möts av personal som säger att så gör alla, det går över och det är klart att det gör. Barnen ger ju upp. Ingen lyssnar och de får lära sig att det inte är någon ide att protestera.
Jag minns när jag berättade för ”vår ” ena handläggare att barnen efter umgängena inte gick att lämna, att de skrek och vägrade släppa mig. Att jag ofta efter umgängena fick ta med dem till jobbet. Han sa att det var inget att bry sig om det gjorde alla barn. Han hade (7) tror jag det var. Många var det i alla fall.
Men de här protesterna var annorlunda, men jag talade för döva öron.
Återigen ett exempel på hur ofta barnens röst inte hörs.
Jag har aldrig lämnat barnen om de gråtit. Som tur är har jag haft ett jobb som gjort att jag då kunde stanna en stund, till de kommit igång och lekt och jag har kunnat lämna dem utan gråt. Men ibland gick inte ens det utan jag fick ta med dem. Men de flesta har inte den möjligheten.

I artikeln står det:
”Anknytning är ett i dag väl utforskat begrepp. Det är vetenskapligt visat att barn behöver nära kontakt med sin mor under de första levnadsåren. De behöver även sin far men modern är väsentligast under de 2-3 första åren. Ett barn som gråter hopplöst när det lämnas på förskolan upplever sig övergivet. Det är först vid 4-5 års ålder som barn får ett tidsbegrepp. När vi lämnar ifrån oss ettåringen har den ingen möjlighet att bedöma om föräldern någonsin kommer tillbaka”.

De åren hade de hos oss. Det var hos oss de fick den anknytningen och det är oss de ser som föräldrar. De hade anknytningen hos oss och hade separations ångest efter umgängena fick vi bekräftat gång på gång.
Som när de skulle på skolresa, det var dagen efter ett umgänge. Jag stod utanför bussen och pojken grät, han sträckte sig efter mig. Det klarar jag inte. Det var bara att plocka ut honom och ta med honom till jobbet. Det var likadant med tösen vissa dagar vägrade hon att släppa mig. Hur mycket personal och kompisar än trugade. Det var många sådana dagar. De accepterade inte vikarier, ville sitta i knäet på personalen och äta och vägrade lämna skolgården. Det är separationsångest på hög nivå och inte av de vanliga orsakerna men ingen ville lyssna.

Vi fick höra efter att de omplacerat dem att de inte ens talade om oss. Det togs som ett bevis av handläggaren på att de inte skulle ha någon anknytning till oss alls men jag hävdar att det berodde på att de var i chock. Det varade vad det berättades för oss i flera månader.
Sedan är det ju så med barn att de är experter på att känna vad de får och inte får tala om.

De protesterade och jag tvingade dem i alla fall till något som de inte ville och sedan försvann jag bara utan ett ord till avsked utan att de fick med nalle eller snuttefilt. Vad byggde de upp för bilder som förklaring? Vad skulle de tro? De gjorde mig till en svikare. Jag lovade att jag skulle hämta dem. Jag lovade att det bara var några timmar. Vad de vet så ljög jag. Jag talade om att jag älskade dem men jag bara försvann. Vad skulle de tro? Allt det där bränner hål inuti mig. Jag vet att det inte var mitt fel men hur skall de kunna veta? Jag vet att jag inte kunde handla på något annat sätt men jag skuldbelastar mig ändå. Jag vet att beslutet inte var mitt men jag känner mig ändå skyldig.

Skribenterna fortsätter:
”Skador i anknytnings-processen är ofta irreparabla och resulterar i oro, ångest och depression. Just vad våra ungdomar lider av i dag”.

Och trots att man vet detta så gör man som man gjort med de två som bodde hos oss.
Artikeln vänder sig som sagt mot samhällets syn på föräldrar, synen på barnen och de ekonomiska vinningarna som de menar går emot barnens intressen. Jag kan bara hålla med.
Anknytning är livsviktigt och barn som känner sig undanstötta och ratade kommer att få men. Och hur skall dessa två små veta att det inte var jag som svek, inte jag som ljög, inte vi som inte ville ha dem? Hur skall de kunna tro igen? De har så lätt att ta på sig ansvaret, tror att de är orsaken, att de inte förtjänar att bli älskade eller att det är deras fel att de ratas.
Tänk om vi kunde få hem dem snart så att vi fick börja helas. Börja bygga upp tilliten igen. Tilltron och leta fram glädjen igen. Det är det jag önskar mest av allt.

Kalashelg

På helgerna händer ju inte så mycket vare sig i press eller på förvaltningen.
Däremot har det varit fullt upp rent privat.
Fyra kalas på tre dagar.
Har bl.a. firat min pappa som fyllde 80 år. Det var både roligt men jobbigt. Att träffa en massa både släkt men även andra mänskor som följer oss på avstånd och undrar hur det går. Alla är lika förvånade att det inget verkar hända. Lika förvånade över att det tar sådan tid. De minns de små sedan han blev 75 och de var med och satte sin prägel på festen.

Sonen gjorde sitt bästa för att fylla upp. Det innebar att han ”höll tal.” Han tränade många gånger på vägen dit och slet länge hemma med att få ”talet” fint och han var tveksam om han skulle våga men så stolt att han gjorde det.
Det innebar att han bad om ordet och talade om att det var hans morfar som fyllde år och han ville hålla tal. ½ minut skulle det vara och jag fick hålla tiden. Sedan höll han upp ett papper med en siffra på, i en halv minut, utropade ett fyrfaldigt leve för morfar och tackade för sig.
Han är underbar.

Glömmer ibland att kolla alla kommentarer. Tack alla som stöttar.
När det är motigt går jag in och läser dem och tar styrka därur.